Elände

Roligt skvaller.
En av Melodifestivalens sponsorer - elbolaget E-on kommer att följa med på turnén och smälla upp sin egen Singstar-rigg i tävlingsstäderna.
Man hade tänkt sig locka folk med en slogan som löd:
HUR ÄR DIN SCHLAGER-ENERGI?

Men E-on fick bakläxa av festivalledningen.
- Så får det absolut inte stå!
- Varför då då?
- Melodifestivalen vill inte bli förknippad med schlager.

I år ska det gås mot strömmen minsann.

Vem bryr sig?

Twitter.

Alltså, jag vet inte...

Vill man hela tiden veta vad andra gör och vill andra ständigt ha koll på vad man sysslar med själv?

Näe!

Det finns, tycker i alla fall jag, nånting spännande men ändå vardagligt vant i det där framåt-kvällen-samtalet som går ut på att dela med sig av sin dag och ta del av någon annans. När tankarna i bästa fall kunnat få tid att landa. När det oväsentliga sållats bort.  

Och hur ska man hinna vara med om något om man dels ska sitta och läsa vad andra gör och dels skriva egna underrättelser hela tiden? 

Ser en värld där till slut alla människor sitter vid sina skärmar och meddelar varandra att de, ja...sitter vid sina skärmar.

Kul! Verkligen!

Kommer dock på ett roligt sätt som man skulle kunna använda Twitter på. Att helt enkelt bara ljuga. Skapa en låtsastillvaro.

12:14 Skriver ny låt ihop med Bruce Springsteen.

13:44 Utför hjärnkirurgi på SÖS.

15:00 Har just löst klimatfrågan - ska precis ringa Barack.

18:30 Fotbollsträning med AIK på Karlberg.

21:58 Undrar vad ni gjort idag.

Men det blir trist i längden det också så jag förstår fortfarande inte riktigt poängen.

Tycker mest det verkar lite...ängsligt.

Lur

Jag går förbi någon som säger något till mig.

- Ursäkta, vad sa du...undrar jag.

Sen bli jag generad.

När jag ser den där pyttelilla bluetoothmanicken som sitter vid örat.

Jag kommer aldrig att vänja mig!

Och om jag inte tror att det är jag som blir tilltalad så är jag helt säker på att människan talar med sig själv. 

Och att personen i fråga är lite ja...eljest.

Det är därför jag inte använder min lilla snäcka.

Istället låter jag strålningen från mobilen gå rätt in i tinningen.

Snacka om idiot.

Strängt taget

Nu ska jag gå och köpa tillbaka Rickenbackern.

Vem vet vad den har i sig?

Något som bara måste undersökas!

Tack ska ni ha för att ni hjälpte till att ta det beslutet.

Om. Igen.

Lunch med Glenk på Götgatan. Sen slank vi in i musikaffären.

- Ska ni starta band, frågade butiksinnehavaren.

Sen såg jag den rödgula Rickenbackern som hängde där på väggen och stelnade ett ögonblick. Bad att få titta närmare på den.

Kände igen märken efter bältesspännen och jack i plektrumskyddet.

Min! Det är ju för faan min!

En natt för nitton år sen var det någon som tog sig in i Polarstudion och botaniserade bland lösöret. Någon som gick därifrån med en telefonsvarare och en kassettradio. Och så min gitarr.

Så många gånger jag har undrat när och var och om den skulle dyka upp igen. Som tänkt på hur otrygg, ensam och bortkommen den måste känna sig. Som jag ibland saknat det där typiskt klingiga Rickenbackersoundet som just mitt exemplar fick ur sig. Och som jag inte hittat i andra jag prövat senare.

Och nu hänger den alltså där på väggen. Tjugoniotusenfemhundra spänn står det på prislappen.

Skulle vilja att den kunde tala. Säga vad den varit med om. Berätta att den vill tillbaka och att den saknat just mina låtar.

En gång för längesen blev den kvar på ett hak efter en spelning. Det var i Västerås och på morgonen ringde de från stället och sa att vi glömt en gitarr.

Jag satt med den i knät i turnébussen och medan vintervägarna mot Malung passerade utanför fönstret skrev jag en av mina allra största och bästa låtar.

Jag borde köpa tillbaka den!

Skriet

Apropå konst.

Om dess uppgift är att enbart vara provocerande så kan man ju lugnt säga att hon lyckats skapa ett mästerverk, Anna Odell. 

Ni vet, hon som stod på Liljeholmsbron och hivade kläder i vattnet och som hotade att även slänga i sig själv. När Polisen kom så slogs och sparkade Anna såpass ivrigt att konstaplarna inte såg nån annan råd än att köra henne till psykakuten. Där förklarade hon att hon bara simulerat och att hennes psyke var helt i sin ordning och att hela föreställningen ingick i ett konstprojekt.

Sen promenerade hon iväg hem igen.

När jag läste om det här blev jag superprovocerad och tänkte att hon borde ha fått stanna där på psyket. Att en och annan lös skruv behövde dras åt.

Men det är inte det provocerande i själva tilltaget jag tänker så mycket på just nu. Hon kommer få ta konsekvenser så småningom.

Nej det jag tänker på är var gränsen går. Finns det lika många gränser som det finns individer?

Syftet med Anna Odells "konstverk" vet vi ju inte än eftersom det inte fullt ut redovisas förrän vid Konstfacks slututställning senare i vår.

Det går runt i mitt huvud. Är skruvarna för hårt åtdragna? Jag förstår inte. Vad är ok in the name of konst?

Och hur ställer man ut ett simulerat självmordförsök?

Eller är det annat hon ska hänga upp? Kanske tavlor som vi nu - när vi vet vem hon är - är beredda att betala bra för? Är det så hon har tänkt?

Kanske konst det också...

Gamla typer

Det blev den här!

En helt akustisk (eller vad man ska säga...)  maskin där tangenterna sitter där de ska - Å, Ä och Ö således på de ställen som komma, punkt och bindestreck numera ockuperar.

Skrivmaskinsdoktorn i Danderyd - en liten källarskrubb där själva doktorn trängdes med gamla Haldor, Remingtons och Underwoods.

Farsan lämnade ifrån sig sin alltför moderna elektriska och fick så testa den på bilden.

Han skrev och bokstäverna hamnade som de skulle och han fick beröm för sitt fina anslag.

- Det hörs att du kan, sa doktorn.

- Som att spela piano, sa farsan. Upplivad och stolt.

Sexhundrafemtio spänn emellan och Faciten bytte ägare.

Inga kvitton.

Det är hårt i skrivmaskinsbranschen. 

Hey Hey My My

Såg "Debatt" igår.

Det handlade om droger och skapande.

Nån brud sa att "vi konstnärer är så sköra och lever så nära konsten och smärtan att droger behövs för att klara av att leva."

Vilket jävla skitsnack!

Människor är sköra.

En konstnär är i grunden inte mer utsatt än en ensamstående undersköterska eller en just uppsagd Volvoarbetare.

Jag tänker inte moralisera och det finns heller ingen poäng i att göra det. 

Varje människa gör som hon vill.

Men.

Det är lätt gjort att dricka för mycket.

Eller att knarka bort sig totalt.

Jag har sett det på nära håll.

Mer än en gång.

Förtvivlan, hopplöshet och maktlöshet.

Och hur lätt det är att titta bort.

Både som beroende och medberoende.

Grammisgalor och poliser eller inte poliser och lagar är i sammanhanget fullständigt ointressant.

Har aldrig träffat Kleerup och igår i "Debatt" var första gången jag hörde honom tala.

Har stor rerspekt för hans begåvning som låtskrivare, artist och producent.

Jag kan ha fel, men det verkar inte som om han mår jättetoppen.

Om det är så hoppas jag att han har någon som tycker om honom och inte tittar bort.

Les Pantalons Rouges

Har fått det från en säker stylistkälla - kungen, och inte minst alla som vill vara hans kompisar, kommer att vara rätt i vår också.

Det är fortfarande chinos som gäller.

Gärna röda.

Eller annan gräll färg.

Truddeluttskor, liksom ironi, signalerar dock att man är svårtartat förbiåkt.

Borsjtj

Det finns en restaurang på hörnet. Tror att jag skrivit om den förr. Lite nyindisk sådär. Mysig. Kulörta lyktor ovanför uteserveringen och trevlig personal.

Stora, stora skyltfönster ut mot vår gata.

Vid två tillfällen den senaste tiden har de dock krossats och lastbilar med kran har fått komma och byta ut dem. Mycket bökigt!

Jag har funderat en del kring de där rutorna. Vem krossar den typen av fönster? Jag menar, det är ju inga vanliga doror vilka som helst.

Skitungar? De som brukar klottra meningslösa tags på fasaden? Knappast va.

Är det krögarens fru som kanske tror att krögar´n själv har ihop det med nån servitris? Långsökt.

En galen gäst som blivit matförgiftad? Ja, en gång kanske, men inte två.

Så såg jag "Eastern Promises" igår. Där Viggo Mortensen har krupit ur Aragorn och satt på sig kostymåslips, Mercedes, rysk accent och tatueringar. Mitt i maffian i London.

Kanske Legolas egentligen också är ryss och numera bedriver beskyddarverksamhet på Södermalm? Så måste det vara.

- Pröjsar ni inte så blir det glassplitter i varenda chicken tikka som serveras! Och sen avknipsade fingrar! Samla ihop kassan! Jag är tillbaka om en alvtimme!

Vi får se.

Nu är rutorna hela och kvarteret håller andan.

Och Frodo, vilken stad fick han?

Det var inte bättre förr men det ska bli!

Tillbaka i bruset efter två stilla dygn bakom den blå dörren.

Vid vattnet en bit utanför tullarna fungerar det grå som en välvillig och lugn famn. Som öppnar sig och inbjuder till vila.

Men i stan blir det på nåt sätt bara öststat. Dystert och hopkrupet.

Jag vet att jag klagar alldeles för mycket på vintern. Men om den fattade att den ska vara på riktigt så hade inte ett ont ord om den letat sig ut till den här bloggen. Vit snö, åtta minus och en gnutta sol - ska det vara så svårt att ordna?

Eller har det helt enkelt bara blivit omodernt? Vintern i Stockholm vill inte vara kusinen från landet, så den anammar det urbant såsigt Alexanderplatzfärgade och är kanske så mycket 2009 som det överhuvudtaget kan bli...

På tal om förr.

Det jagas ju en del. Nytt. Snabbare. Bättre. Klarare. Enklare. Effektivare. Det kan gälla datorer, bildskärmar, bilar, bantningskurer eller rakblad. 2.53 GHz Intel Core 2 Duo Super Sport Vrål. Ska det vara.

På onsdag ska jag däremot hjälpa min pappa att byta ut en alldeles för modern skrivmaskin.

Tangentjävlarna sitter inte där de ska för maskinen vill så gärna likna en dator och därför är tangentuppsättningen designad efter en sån.

Det går inte an!

Det blir fel.

Måste bytas ut mot en sån där stor klumpig.

Slutsatsen är alltså att man kan bli för modern för sitt eget bästa.

Svart-vitt

Gränöfjärden låg alldeles blank och dimman smekte ytan och hela dagen fångad innan färgfilmen kom.

Till och med den röda bojen smälte fint in i gråskalan.

Inte en båt.

Ett litet ynkligt regn gjorde de enda ljud som fanns. Små, små ljud.

Dis.

Och en väldigt blå dörr.

Ledig

Helg.

Ställa skåpet

En bra dag.

Visserligen hotar vädermannen med blötsnö och blötsnö är som bekant fullständigt meningslöst.

Kan vi inte bara skita i de här vinterfånerierna nu - det blir ju ändå vår till slut. Så varför hålla emot? 

Djupdykningarna på Blocket har gett vissa resultat. Bland annat har jag träffgat Carl-Magnus som är åttio snart och som ofta reser till Värmland och köper skåp och annat som han sen pysslar om och gullar med hemma i garaget. Som han brann för sina fynd. Så härligt och ärligt att jag knappt kunde med att pruta alls. Som jag hoppas att jag fortfarande klarar av att brinna när jag är åttio. Spelar ingen större roll för vad. Huvudsaken är. För aska är så trist. Och grått. 

Tradera är en annan ny bekantskap. Jävlar vad mycket hopplös skit det finns där. Men även underbar skit också. Bland annat en spegel som garanterat ingen annan kommer att bjuda på. Utropspriset var femtio spänn och mitt bud på femtioen har stått sig i tre dygn nu...

En bra dag alltså.

Grå men bra.

Och en rolig middag ikväll.

Kalv och Bourgogne.

Så vad gör väl lite blötsnö?

Egentligen.

2+2=7

Utvecklingssamtal. Det har blivit ett och annat nu och jag har mött både ljuvliga och idiotiska lärare.

Minns ju själv hur jobbigt det var när morsan skulle iväg på föräldramöte. Då fick inga elever vara med så skitsnackandet nådde förmodligen helt andra höjder på den tiden.

"Han kan bara han vill. Bara han lägger manken till och inte pratar så oerhört mycket. Åsså är han dålig på det och det och det och det och det och det och det..."

Så lägger pappskallelärarna upp samtalen medan sonen eller dottern sitter och bara blir mindre och mindre. Och mindre och mindre motiverade att överraska puckot.

Andra gör precis tvärtom.

"Åh vad han är duktig på det och det och det. Och så empatisk och vänlig mot sina kompisar och hans fantasi ska vi bara inte tala om..."

Ungen växer och vill. Pappan och mamman blir mjuka i sinnet och nästan obeskrivligt otjatiga.

"...men om vi skulle ta och ge matten vad den tål - där kan vi bättre, det är jag helt säker på."

Gud sån matte det blir av det. Läxan som en dans. Talen far som häxpipor genom luften.

Det gjorde aldrig mina.

Men idag gick det bra.

Några nya mål sattes upp.

Och M har tur som har en skön fröken.

Andas älskling...

Hörde just att profylaxen är på väg tillbaka.

In-genom-näsan-och-ut-genom-munnen. Grund andning.

Jag minns kursen. Mattor på golvet, målmedvetna blivande mammor och så vi då. Tafatta killar.

Jag beundrar kvinnor av många anledningar. Inte minst för att de vågar föda barn. Jag skulle be om alla bedövningar som finns, ta till vartenda trick och självklart med förbundna ögon lära mig att hitta genom djungeln som leder till noll smärta. Och till och med då skulle jag vara skitskraj.

Det skulle vara kul att läsa en bok som beskriver killar i förlossningssalen. (Jag har ju en av Sveriges bästa barnmorskor bland kommentatorerna - borde du inte skriva den boken Susanne?)

Jag förmodar att det inte bara är jag som känt mig som tvåa på bollen. Eller tvåa...sjua kanske är mer sant.

Första gången höll jag på att få spö när jag skulle hjälpa till och uppmuntra pustandet. Fick ett kärleksfullt "DRA ÅT HELVETE!" när jag strök så där över ryggen som de sagt att man skulle göra.

Prövade lite lustgas för att försöka muntra upp en smula. På mig själv alltså. Ingen hit.

Att det ska vara så svårt och jobbigt att ploppa ut nånting som är så lätt och härligt att plantera.

Ni borde vinna pris och få medalj.

Tapperhet i fält.

Nu ska jag till tandläkaren...

RIP

Undrar om talgbollar skriver mespoplåtar?

Beröring

Häromdagen talade M och jag om den där vällustsrysningen man kan få ibland. När håren på armarna reser sig. När huden blir knottrig. Av en röst eller en låt eller ett...uttryck.

M sa hon ännu inte varit med om det och var lite avundsjuk och otålig. Och självklart nyfiken på känslan. Och smått irriterad över att jag inte kunde förklara exakt vad det är som skapar den.

Igår var vi bjudna på installationspizza med skålande i äppelsaft. I fina glas och allt. Alla barn låg framför tv:n och även en femåring kunde känna att det var något alldeles speciellt på gång. 

M såg mina blanka ögon när Aretha Franklins röst på innerliga och stolta vingar flög över The Mall och vidare ut över världen.

Kan det vara så att de där uttrycken som skapar knottror i själva verket är drömmar som blir sanna?

Tanken slog mig. Att det enda som kommer i närheten av en förklaring till detta underbara mysterium är just det. Att det händer saker när något är på riktigt.

Det plötsligt kittliga som lekfullt smeker synapser och blåser hemligheter i tårkanalerna.

Att vara.

På riktigt.

Sextisju sextisju vi är en bit på vägen nu

Och Hos Perssons då? Undrar vilken färg Anitra har valt i sovrummet?

Tänk att hon får frukost på sängen varje morgon. Från Buffel till Tårt-Kenneth! Och Göran är så rätt ute - Tårt-Kenneth är inte bara det nya svarta utan även vägen till harmoni och lycka.

Men imorse hoppas jag att Anitra för en gångs skull masade sig upp. Och att hon på brickan hade ställt den bästa flaskan skumpa hon kunde hitta på jobbet. Det är ju nämligen firning och kalas hos Perssons idag. Göran fyller sextio. Canapéer framför flatscreenen i afton när Obama svär eden. Jojo!

Lasse Lindbom fyller sextio den 30 mars, Springsteen den 23 september och Lundell hakar på först den 20 november.

Upplagt för prat om pensionssparande på Stadion i sommar...

Inga cigarrer i Ovala rummet

Kanske känner de lite som familjen som kom hem från semestern och plötsligt kollade Lotto-raden och märkte att de vunnit hundratio miljoner. Overkligt. Sånt som man ser på film.

Tänker förstås på Obamas. (jag vet, det låter knäppt men det måste väl vara så man säger: Ikväll kommer Obamas på middag...) 

De måste ju också ha sett Vita Huset och Commander in Chief, Obamas. Och så är de plötsligt där själva.

Undrar hur snacket går? Nyper de sig i armarna? Det är ju liksom overkligt på fler än ett plan.

Byter de gardiner och tapeter? Förmodligen va! Vågar inte ens tänka på vilken smak Bushs har.

- Michelle Darling, det här sängöverkastet suger!  Minns du vilken färg Bartlets hade på sitt? Kan vi byta tro? 

- Men Barack Baby, vilken fråga, kan vi...? Har du glömt vad jag lärt dig?