Inte är väl Gud vänsterhänt?
fredag 31 oktober 2008
Månadens sista
Vad har ni på nattduksborden?
Konstiga ord ja...kan vara något att hänga upp november på. Tack för tipset!
Nu hotellrum och en hängighet som ska sovas bort.
torsdag 30 oktober 2008
Osorterat
Chinamat känns numera lika hemtam som svensk husmanskost.
Och pizza.
Hur ung måste man vara för att det ska kännas som om McDonalds alltid har funnits?
Skönt att Djurgårn torskade.
Störling airways.
Var det här det skulle vara höstmys?
Näe tack!
Pal in the ass! För McCain.
Det finns säkert sätt att få in You Tube-klipp i en PPT.
Två och en halv dag kvar.
Undrar om jag vunnit på lotto?
Vad är meningen med...det här blogginlägget?
Ett sånt väder vi har fått...
Läste nånstans igår om att vi tänker mellan 50000 och 65000 tankar om dagen. Små små blogginlägg från hjärnan till hjärnan liksom. Väldigt, väldigt många faktiskt. Undrar hur de är uppdelade? Hur många handlar om väder? Relationer? Bekräftelse? Sex? Kärlek? Jobb? Hur många tankar är goda? Hur många är onda? Glada? Arga? Sorgsna?
Nu var det dock väder vi talade om - detta kära gamla samtalsämne. Vad gjorde vi utan det?
Om fotboll talade vi också eftersom han var i Göteborg. Som, om BP lyckas ta sig upp igen, tillsammans med Stockholm nästa år lägger beslag på hälften av platserna i Allsvenskan. I år är det "bara" trettioåtta procent...och så vinner Kalmar!
onsdag 29 oktober 2008
En låt till kvällen
Bli av med lite skit.
I lådor och skåp.
I datorn.
I kroppen.
Och inte minst i tankarna.
Byta ut några slitna, trista, skavande och meningslösa och istället göra plats för de som är raka motsatsen.
Idag har jag lärt mig hur man dresserar objekten i Powerpoint.
Nu sitter de vackert.
Sen har jag lärt mig att det finns folk som recenserar bloggar.
Stackars dem! Arma människor!
De får en låt i present av mig.
4-2-4, någon...?
"Debatt" igår kväll.
Ämnet var sportjournalistik och Lagerbäck var vassare än alla landslagsanfall vi sett på hur länge som helst.Way to go, Lasse! Välformulerad och alldeles klädsamt lagom dryg. Bomschackalack!
Sportmurvlarna var rundningsmärken. Alla utom möjligen Anja Gatu på Sydsvenskan.
Och Betnérs "satir" i slutet var en ren uppvisning. I att sparka in vidöppna dörrar.
tisdag 28 oktober 2008
Om Ryssen kommer!
Den dagen då jag skulle göra lumpen hade jag tyvärr en spelning så det gick då rakt inte att rycka in då. Översten, eller om det var en Kapten, lät mycket barsk och uppträdde på ett- vad jag förstår - oklanderligt militäriskt sätt. Han skrek. Som han skrek!
Tänkte att han skulle inse att de klarade sig alldeles utmärkt utan mig, att han skulle sträcka fram näven och säga - kul att ha dig här, men jag fattar läget. Tänkte fel gjorde jag. Den planen hade inte en chans.
Långt ute i Kungsängen och redan lite sen till soundcheck var jag, för att överhuvudtaget komma därifrån, tvungen att vapenvägra.
Översten, eller om det var Kaptenen, skrek åt mig att göra helt om och gå i "DEN RIKTNINGEN". Självklart pekandes med hela handen. När vi kom in genom dörren till den byggnad som låg just i "DEN RIKTNINGEN" pekade han med hela handen på en sopkvast samtidigt som han skrek:
- TA UPP DEN DÄR!
Jag hann knappt röra kvasten innan han med sitt vilda skrikande formulerade:
- GE FAAN I DEN DÄR!
En kontraorder mitt i liksom. Jag förstod ingenting, inte varför han skrek och inte heller poängen med den där sopkvasten. Skulle jag städa?
- TA UPP DEN DÄR K-PISTEN!, vrålade han då och nickade med hela huvudet år sopkvastens håll.
- K-pisten...jag ser bara en sopkvast, stammade jag.
Översten, eller om det var Kaptenen, blev röd i ansiktet och kolsvart i sin hårt prövade militärsjäl. Saliven stänkte när han i nån slags ursinnig falsett såsmåningom fick ur sig:
- VI LEEEEKER ATT DET ÄR EN K-PIST! OCH DU SKA VÄÄÄÄÄGRA TA UPP DEN!
På kvällen spelade jag på Engelen i Gamla Stan.
Men en gång har jag prövat och skjuta lerduvor. Och för hundra år sen var jag hyfsad på både ärtrör och slangbella.
Men älg - det vete fan...
Lugnt muttrar dagen
måndag 27 oktober 2008
Å ja ba´fatta ingenting!
Vet inte om jag är helt tappad bakom olika vagnar eller tillhör de där knivarna i lådan som man inte ens lyckas klyva majonäs med.
Nu finns det rörliga bilder - ett samtal där tjejerna utvecklar sin teori om män och kvinnor.
Förstår inte riktigt vad de menar.
Jag har tittat på klippet två gånger och undrar fortfarande om de egentligen inta bara driver med oss.
Råsunda Fotbollstadion kl. 19.00
"Och bönderna de gapar utav fasa..."
Vi säger välkomna till Örebro SK!
söndag 26 oktober 2008
Mittbena
Att toleranströskeln är låg kan också bero på att jag var på bjudning igår kväll och inte riktigt hunnit ikapp mig själv. Mycket trevligt var det dock.
Jag snappade exempelvis upp en lärdom av en gammal kollega som själv kan ha plockat med sig den under något uppdrag i Geneve eller så. Tänkte att den kunde bli dagens kunskap.
Nu är det väl inte direkt rymdforskning vi talar om, men ändå...
Han, som inte har så mycket hår kvar på huvudet, fingrade lite på min vita skjorta och sa:
- Sån här var det längesen jag hade på mig.
Medan jag registrerade att hans egen var svart berättade han att en vit skjorta alltid måste ramas in uppåt på nåt sätt. Av hår. Att det annars blir som om allt ovanför kragen bara försvinner ut i tomma intet. Man blir otydlig som person.
Sa han. Som har koll.
Så ett tips till Filippa. En svart skjorta till Fredrik på Fars dag!
lördag 25 oktober 2008
Kåk
- Man vet ju inte så noga med trafik och så...
Vad man vet är i alla fall att cyklarna ska ut och luftas idag. Vantar och mössa. En tur längs vattnet bortåt Tanto. Där de svängda husen står som om inget hade hänt. Sjuttioett på hösten flyttade vi dit och ibland när jag promenerar förbi så lyckas jag hitta tillbaka till, och fingra på, den där känslan av nyfiket pirr som gärna sätter sig i magen på nyinflyttade trettonåringar.
Husen hette bokstäver. Jag bodde i D. Längtan i A.
Kortspel. Pojkrum.
Strax öster om Årstabron.
Står de. Husen. Och visslar. Som om inget hänt.
Fan vad de håller färgen!
Vet du vad?
Det tar ca 1,5 år att bygga en JAS 39 Gripen.
Kostnad 6-700 miljoner.
Susjos säger:
Ungefärlig viktfördelning vid fullgången tid av gravid kvinna:
Barnet 3300gModerkakan 650g
Fostervatten 800ml
Livmodern 1000g
Blodvolym ökat med 1300ml
Bröst 400g
Extracellulär vätska 1200ml
Resterande står för mammans egen viktökning=fettdepå
Krys säger:
hund på ryska -"sabaka'
hund på polska - pies
hund på italienska - cane
det finns 849 olika substanser i en kaffeböna
1% av flimmer man ser på TV-skärmen det är rester efter Bing-Bang
hund på polska - pies
hund på italienska - cane
det finns 849 olika substanser i en kaffeböna
1% av flimmer man ser på TV-skärmen det är rester efter Bing-Bang
Jag säger:
Tack Tack alla ni underbara kunniga människor!
Det blir bra det här!
fredag 24 oktober 2008
Nummer sjuhundra!!!
Såna frågor får vi inte svaret på just nu.
Och jag som hade som plan att lära mig minst en ny användbar sak om dan känner att jag kanske kommer att kamma noll just idag. Men det är ju några timmar kvar så om det är någon som vill dela med sig av nån skön kunskap så vassego bara!
Det är mycket jag inte kan. Än.
Kyckling i ugnen alltså. Gräddsås och gelé. Och en stilla kväll.
En lugn landning.
En soffa.
Långsamma andetag.
Öl är bra för håret
En gång för länge sen hällde jag en öl över Hänt-Extras Hans Shimoda för att han fabulerat ihop tokigheter på gränsen till det absurda.
Många år har förflutit sen dess och Hans och jag hälsar numera artigt på varandra när vi ses.
Men nu har det hänt igen. (tossigt, jag vet...men...ja...)
För en stund sen, på Teatergrillen, hällde jag en liten öl över Calle Schulman för att han faktiskt förtjänade det.
En annan dag ska jag berätta varför.
Jag erbjöd mig att betala kemtvätt men det ville han inte.
- Nu är du illa ute! Död!, sa han när jag gick.
torsdag 23 oktober 2008
Hällvete (och havre)
Men skit i det.
Imorse tänkte jag att det ju vore fantastiskt om man kunde lära sig en (ja, vill man får man naturligtvis lära sig två. Eller tre. Eller hur många som helst.) alldeles ny sak varje dag. Om man gör det så måste det betyda att man i förlängningen blir hyfsat smart. Typiskt bra grej!
Tänkte då använda mig av er ibland. Kanske någon på ett pedagogiskt och inte alltför krångligt och långrandigt sätt kan förklara saker och ting.
Häromdagen lärde jag mig till exempel, med hjälp av er, vad hund kan heta på norska.
Tack för den förresten!
Nyss då, när jag stod och rörde i havregrynen, tänkte jag på min spis.
Hur funkar den egentligen? Det är en sån där induktionsvariant och det går bara hur fort som helst fast själva plattan inte blir varm alls. Mycket spännande och overkligt på nåt sätt. I alla fall för mig. Som gick humanistisk linje.
Så hur funkar den? Är den ofarlig eller kommer någon om tio år slå larm om att all mat som lagas på induktionshällar är svårt cancerframkallande?
Det snille som kan vidga min kunskapsvy och lysa upp mitt tekniska mörker lite kommer att i pris få veta vad "droppen urholkar stenen" heter på latin.
onsdag 22 oktober 2008
Det är synd om människorna!
I Irak har man bestämt att man ska hjälpa och ta hand om människor som är lite eljest och alltså inte fattar så bra. Så att de inte luras att bli självmordsbombare.
Verkar inte som om TV4 har samma inställning.
Numera PA Söder
Swdenborgsgatan är, i alla fall mellan Mariatorget och Högbergsgatan, en väldigt bra gata. Bred. Liksom trevlig. Man träffar av nån konstig anledning nästan alltid någon man känner där. Det finns bland annat en tunnelbanenergång, en tobaksaffär, några fikaställen, ett bageri och en affär som tjejer gillar. De säljer skor och Odd Molly (fast det kanske är väldigt ute nu så de kanske inte alls säljer det fast det gör de nog...) och andra kläder och ljus och hon som är med i reklamen som ska få oss att inte byta bank utan skaffa en till jobbar där och talar trevlig skånska.
På Swedenborgsgatan ligger också Bistro Sud, en alldeles utmärkt liten krog som för en ganska lång stund sen på nåt konstigt, eller inte konstigt, sätt förlorade utskänkningstillståndet. Tråkigt, tråkigt tyckte många som hade haket som stamställe.
Roligt, roligt igen är det dock nu. För tillståndet är, sen en kort stund sedan, tillbaka och krogen är numera en filial till PA & Co. Med Gino och allt.
Nu väntar vi bara på att Johan ska öppna ett nytt "Kaffebar" i krokarna.
tisdag 21 oktober 2008
Ett par rader till strax före midnatt
Ett litet klarläggande.
Nej jag kallar ingen som väljer att bryta upp och lämna en relation för fegis.
Kärlek kan ta slut. Att jag är medveten om det är fullständigt självklart.
Ibland kan jag titta på mina barn och tänka att oj, vad de har mycket att ta sig igenom. Olika stadier, pumpar som ska gås på, hål som ska fallas ner i, misstag som ska begås. Situationer som vi näsan alla tvingas att möta och som vi får dra våra egna slutsatser av. Och som förhoppningsvis ger oss erfarenhet och en viss visdom.
Alltså vore det, tycker jag, skrämmande om jag själv, efter två separationer där det är barn inblandade, inte reflekterat en del över andra sätt att ta sig igenom de svåra och eländiga passager som tvåsamhet naturligtvis också riskerar att innehålla. Andra sätt än det enda Cecilia Gyllenhammar föreslår.
Tycker att det vore konstigt och faktiskt lite tragiskt om jag inte fiskat upp någon tanke på alternativ längs vägen.
Jag kan se att jag har varit feg i en del lägen och att jag tidigare gjort val jag kanske, säger kanske, inte skulle göra idag.
Jag reagerade på Cecilia Gyllenhammars artikel för att hon gjorde sin relation och sitt liv till något allmängiltigt.
Något jag inte håller med om att det är.
Alla är vi olika.
Alla tar vi våra egna beslut och gör våra alldeles egna val.
Och alla gills precis lika mycket.
Nej, den har gått sönder! Köp en ny!
Läser Cecilia Gyllenhammar på Newsmill. Hon skriver om skilsmässor. Att vi skiljer oss för sällan. Att vi lever kvar i slutkörda, trötta och hopplösa relationer. Och återigen gör hon sina egna erfarenheter till något allmängiltigt och säger tvärsäkert: Så här är det!
Synd.
Nej, man ska inte hålla ihop för barnens skull. Självklart mår de pissigt om de tvingas leva i en krutdurk. Eller i stumhet och kontaktlöshet. Eller i ett hem där surheten och missunsamheten regerar. Ingen bra grej.
Jag vill också, precis som Cecilia, attrahera och bli attraherad så långt upp i åren jag bara kan. Jag vill skratta, gråta, diskutera, somna, vakna, resa, upptäcka, äventyra och bli gammal ihop med någon. Självklart! Och allra helst med någon som känner mig utan och innan. Och med någon som jag känner lika väl. Men att lära känna tar ju tyvärr tid. Och kraft. Och inte minst mod. Det är alltid mycket lättare att blunda, gå vidare, lämna.
Jag har separerat med barn. Smärtsamt och ledsamt och svårt. Jag ångrar det inte, men säger ändå att jag ser på det på ett annat sätt idag än då.
Kommer just ifrån en liten utflykt med mina föräldrar. De har levt ihop i femtioåtta år. Självklart har det under deras liv funnits många tillfällen när det inte varit så kul. Rygg mot rygg. Instängda i sig själva. Ja, ni vet...när man faktiskt kan känna att man, som Cecilia skriver, blir allergisk mot den man lever med. När en smekning över kinden istället för att vara öm och varm orsakar utslag i hela kroppen. Blemmor i sinnet och klåda i själen. Tror fan att mina föräldrar varit allergiska ibland.
Men när jag ser dem där bredvid varandra - själsligen hand i hand - känner jag sån beundran för deras kämpande och jag ser i deras ögon att det var värt det. Att den där villkorslösa kärleken blev en belöning till slut och att vägen dit bara den var ett äventyr.
Så - finns det då andra sätt än att säga: Nej du, det här går inte! Jag är trött på dig och jag har en grekisk fiskarson från Allonissos som väntar med hårda paket och glatt humör. Tack ska du ha! Bye bye!
Ja, jag tror att det finns andra sätt men att man får lov att skriva sin alldeles egna bruksanvisning.
"Jag tänker inte lära av misstag, för det har inte varit ett misstag, vi är föränderliga och vi rör oss, vi som vågar.", skriver Cecilia.
Men jag säger att jag har gjort misstag och jag vill tro att jag också lärt en del av dem. Det vore så eländigt trist annars.
Jag har lärt mig att vi är föränderliga och att vi rör oss. Men att de som vågar på riktigt rör sig mot varandra istället för ifrån.
måndag 20 oktober 2008
18:58
Grå som dagen
Orden molar och halkar undan
När jag försöker få dem att ligga still
Inga meningar fylls av mening
Magistern i magen markerar i marginalen
Redan innan tanken fällt ut landningsstället
Med rödpenna
Tankar
Kaffe och yoghurt
Börjar om
Suddar ut
Bla bla bla bla
Bla
Smågnabb
Hur som helst - nånting gör ändå att jag i dessa lägen alltid håller på Hammarby.
Och - Grattis ÖIS!
Jämställdhet?
Reklam för Blutsaft som just fladdrat förbi i tv:n.
Reklambyrån kommer inte vinna något Guldägg med den här kampanjen, men jag förmodar att de med "jobb" menar matlagning, tvätt och städning och sånt.
Men vi andra då? Som inte är kvinnor? Vad ska vi dricka?
Eller ska vi vänta på att någon blutsaftstinn kvinna eventuellt har vägarna förbi?
söndag 19 oktober 2008
lördag 18 oktober 2008
fredag 17 oktober 2008
Räk´n´roll!!!
Det är kul att skala räkor. 18 kilo. S blev räkskadad - fick räkben, eller spröt eller vad det heter, i vänster pekfinger. Just det finger som han tänkte skulle göra h och e-strängen på gitarren oemotståndliga. Dessvärre, eller kanske dessbättre med tanke på räkskadan, funkade inte hans gitarr. Ankballe! Men han har repat ordentligt på en andrastämma i alla fall.
Lättare då att klara sig helskinnad genom att baconlinda haricots verts.
Återkommer med hela menyn såsmåningom.
Och kanske ännu mer.
torsdag 16 oktober 2008
När proppen går
Svårt med debattprogram. Det kan liksom gå åt vilket håll som helst.
Det roligaste som finns är ju när folk i tv är riktigt förbannade på varandra. Skriker och skäller och bär sig åt. Har nån gång tänkt på ett program som skulle kunna heta "Nä nu jääävlar!". Det skulle vara som det där gamla "Förlåt mig" fast tvärtom. I första scenen ringer en reporter på hemma hos någon och när personen öppnar blir han eller hon tagen i örat av reportern som säger - följ nu med till studion för där finns det nån som vill läsa lusen av dig.
Man minns klassiska gräl, urlackningar och utskällningar. Vilhelm Moberg och Olof Palme. Laila Freivalds, Kjelle Bergkvist och Tom Hjelte. Ibland kan det räcka med en liten fingervisning.
Är det kanske rent terapeutiskt att se hur dumma människor kan vara? Och fördomsfulla, inskränkta och arga?
Kanske är det bra att se sånt för att komma tillrätta med sin egen dumhet. Bli smartare liksom.
I så fall borde Katrin Zytomierska köpa alla avsnitt som finns av "Grannfejden".
"Det står ingenstans i mitt kontrakt att jag ska ta ansvar!"
Det kan bli en av årets repliker.
Nakenfis!
Oj! Tål att sägas igen. Oj!
Undrar bara hur det gick till? Hur nådde den utanför klipprummet? Undrar exakt var nånstans under inspelningen som skådespelarna trodde att de i själva verket var statister i "Kejsarens nya kläder"?
Lite sugen blir man. På att göra en film om hur det går till i filmbranschen.
onsdag 15 oktober 2008
Pansertaks
Är det någon som vet vad "bikkje" betyder? Google translate tycker naturligtvis att det blir "bikkje". På alla språk. Att jag inte tänkte på det...
Nu vet ni förstås mycket bättre. Så var inte blyga utan kom med förslag.
Och brusefåtölj betyder inte alls vattenklosett, eller waterloo som Gordon Brown skulle säga. Men det skulle kunna ha gjort det.
Trosuppfattning
Jag kan garantera en upplevelse för alla sinnen. Vi har gjort ett gästspel där förut och då var temat "Fågel, fisk och mittemellen". Den gången lyckade S göra kycklinglevermousse för ungefär tusen personer.
- Det ser lite lite ut...vi tar lite till va, sa han och vräkte i ett halvt ton till i pannan.
Förmodligen finns det mesta av den kvar fortfarande. Fiskgrytan däremot - och min blygsamhet förbjuder mig att tala om vem som var pappa till den - var väl avvägd och den enda som klagade var en gammal tv-reporter som brukar skrika: Lägg ut, lägg ut! Det hade han gjort också.
Tänker inte avslöja för mycket, men var det inte alltför längesen man fick en gudomlig friterad Camenbert med hjortronsylt?
tisdag 14 oktober 2008
Det ska krökas i tid
Men nånstans hade jag på känn att jag möjligen berättat det där om E:s oro för A:s första fylla tidigare.
Nu ska jag aldrig göra det mer. Lovar
Istället kan jag avslöja hur det gick till när han faktiskt blev plakatpackad första gången.
Han var nästan två och ett halvt då. Spatserade omkring hemma hos farmor och farfar. Blev törstig och farfar skulle ge honom saft i en nappflaska.
En stund senare märkte vi alla hur A liksom raglade runt och var märkbart trött och fnittrig.
Jag tog upp honom och kände att han liksom luktade lite som en...stecilapparat.
Nappflaskan var i det närmaste tom men det var några droppar kvar.
- Vad gav du honom, frågade vi min stackars pappa.
- Det stod Svart Vinbär på flaskan. En sån där handskriven etikett.
- Hur mycket av det hällde du i...?
- Ja, tre centimeter kanske...och sen vatten då.
Brännvin alltså. Tre centimeter. Vad kan det bli i centiliter tro?
Tillräckligt.
Allt blev bra sen.
Ändå.
Born to be wild
Har just varit och hälsat på och välkomnat en mycket, mycket liten människa.
Rökelse, myrra och blåa Converse i gåvosäcken.
- Snart flyttar han hemifrån, sa hans mamma. Som förresten lämnade BB bara timmar efter själva utpluppandet. Inga lata dygn på avdelning där inte. Med unge i plastvagn och snälla syrror som hjälper och tröstar och visar och vaggar och löser av och är nån slags mänsklig bruksanvisning.
Minns när vi kom hem med A och det var första natten. Han låg i en liten korg bredvid sängen och var söt och lugn. Och sovande. Plötsligt började hans mamma storgråta och jag undrade givetvis vad det var. Trodde att hon var orolig i största allmänhet. Över amning, blöjbyten och navelsträng som ska lossna och sånt. Och över att livet hade gått in i en annan fas och ja...ni fattar. Det finns ju en del att oroa sig för när man just släpat hem sin förstfödda.
- Men vad är det, frågade jag.
- Uhuuuuhhh, jag tänker på när han ska komma hem full första gången, sa hon.
måndag 13 oktober 2008
Rädda Barnen
Ja, den var läskig. Syrran blev så skraj att hon låtsades att hon måste gå ut med hunden när skuggorna och läsket kastade sina mest fasansfulla blickar på oss genom tv:n. Och då ska ni veta att vi inte ens hade nån hund.
Jag var väl tio typ och en liten bit modigare än hon. Blundade nån gång ibland bara.
Måste se den igen. Ihop med en tioåring som inte bangar.
Måndag
Ser du månsken, viskar jag
Och leker försiktigt med kedjan runt din hals
Är den lika stark som jag
Eller håller den inte alls
Säg mej, är den äkta eller är den falsk"
Sjöng Magnus Lindberg 1976 på den alldeles otroligt himla bra plattan "Som natt och dag".
Månen är speciell.
Ständigt närvarande.
Som den påverkar.
Som den lever.
Som den kan byta skepnad.
Ibland stor och nästan röd. Som vore den generad.
Ibland hård och vit och oanträffbar.
Ibland gul, rund och bara god långt in i själen.
Ibland orange, öm och kärleksfull.
Så långt bort.
Så nära.
I morgon blir den full.
På en tisdag!
So what?
Tänk.
Det har vart dårar uppe och gått där.
söndag 12 oktober 2008
Blink Blink
Mycket att läsa i DN Söndag.
Bland annat intervjuas Victoria Egler som har skrivit en bok om hur det kan vara att bli styvförälder. Återkommer till det nån dag. Liksom till "Pittstimms"-boken.
Men först tycker Isabella Iverus att vi är dåliga på att flirta. Alltså vi män. Både gifta och singlar.
Att spegla sig i någon annan, få bekräftelse och bevis för att man fortfarande är lite attraktiv.
Isabella tycker att flirten ska vara "ett löfte om sex som absolut inte måste infrias".
Även om man lever i en relation med någon annan.
"Ett löfte...?"
Jaja, alla är vi olika.
Om man lever i en bra relation finns det väl ingen anledning att jaga den bekräftelsen...? Eller har jag missat något viktigt?
Jag tycker snarare att det är lite tragiskt och framför allt svårt osexigt när någon, till exempel på en fest, börjar flirta och jaga vilt. Och skiter i sin partner. Och hur han eller hon ser på det där löftet. Oavsett om det infrias eller inte.
När fan blir gammal blir han...klokare.
Snart under förtifem kvadraten...
Lika upprymd som jag brukar känna mig den där söndan när det blir sommartid, lika hopplös är känslan när man plötsligt åter inser att det bara kommer att bli mörkare och mörkare. Och när återgången till vintertid är ett faktum är det som en rak höger.
Tycker att det var en kvart sen jag tog ur dem men idag har jag satt i innerfönstren i trappuppgången igen medan andra har ryckt ogräs mellan stenplattorna på gården eller sopat löv eller åkt till tippen med gamla prylar - leksaker, lampor och förvånade datorer som inte längre har en endaste liten chans. Höströjning i bostadsrättsdjungeln alltså. En klassiker. Snart grillade korvar och lådvin och prat om lägenhetspriser, Sverige-Portugal och lågenergilampor.
Med andra ord en trygg söndag där solen fortfarande vinner över mörker och kyla.
lördag 11 oktober 2008
Chilla galet!
Oftast i alla fall.
Även om just den här bruden inte verkar tillhöra de vassaste knivarna i lådan.
Barn och deras kompisar i alla hörn. Paj i ugnen. Espresso och lite rött kvar i glaset.
Snart landskamp. Ronaldo kommer, efter alla vinpinade träningar i Manchester, inte att frysa nämnvärt på Råsunda. Vi får se om Micke Nilsson hinner med.
Ha en bra kväll!
Var är Kling och Klang?
Optimistisk iväg. Besök på polisstation är ju lite speciellt - det känns liksom mer viktigt än en tur till banken. Jag ser framför mig hur jag ska få möta en polismänniska som intresserat ska lyssna och komma med små frågor och så.
Åker till närmaste station. Som är under ombyggnad. En lapp på dörren hänvisar till Tjärhovsgatan. Åker dit. En lapp på den dörren berättar om "speciella öppettider mellan 7 och 14 oktober".
Hm...var är polisen? Löser de finanskris? Är de hemma och vabbar? Skrivmaskinskurs? Är detta en speciell vecka där alla är utkommenderade för att jaga bovar? Eller kanske älgar?
Åkte också till en tredje station. Som även den var stängd.
Jag som ville anmäla fort.
Men det är tydligt - brått lönar sig inte.
Min pappa är polis!
Man kan väl utan att överdriva säga att han och Horace Engdahl inte är bästa kompisar.
Mycket roligt att se och höra deras tuppande.
fredag 10 oktober 2008
En riktig Car
Först en snigel och sen en sån här. Har det blivit en djurblogg?
Kom ut på gatan i morse och skulle lasta in en massa tomglas i bilen. Solen sken lite lojt oktoberaktigt och jag råkade för en gång skull slänga ett öga på själva karossen. Skitig ja.
Och där på flygeln bak...vad är det där...och på andra flygeln också...repor liksom...skit eller...näe...nån har varit på där...på båda sidorna...inga bucklor men...ja märken faktiskt.
Visst är det tröttsamt? Vad gör man då? Går till polisen? Ringer försäkringsbolag? Om det finns något kvar att ringa till alltså. Man vet inte så noga i dessa kristider. Ankballe!!!
Hur som helst - jag baxade in kassarna med flaskor och tog mig, ilsken och irriterad, mot närmaste "miljöstation".
Körde Brännkyrkagatan österut och kom femtio meter. Där stod en Hummer dubbelparkerad. Tänkte, medan jag väntade på att eländet skulle köra iväg, på hur jag för fem-sex år sen tänkte om dem som köpte sig en STOR STOR Hummer. Att det var för att kompensera att något annat var väldigt litet.
Nu är det på nåt sätt ännu värre. Även en icke dubbelparkerad är väl rent av direkt provocerande...? Eller?
De sägs att ostronet är världens mest korkade djur men jag undrar om inte den som idag väljer att köra runt i en Hummer bevisar att det finns varelser med ännu mindre hjärna.
Håll käften Gubbjävel!
- Det kanske var en lite väl vuxen låt för dig, säger den blonda bruden.
- Inte riktigt trovärdigt när du som är så ung sjunger den, fortsätter han som är flintis.
M sitter i soffan och mellan tankarna på den kommande La Gotto-valpen hamnar en stunds uppmärksamhet i alla fall på det som sker i rutan.
- Meh, vad tycker dom han ska sjunga då? Lilla Snigel eller...
torsdag 9 oktober 2008
Har Jean-Marie kört på en fågel nån gång...?
Man kan inte släppa koncentrationen en sekund.
Om man vill bli Nobelpristagare alltså.
Eller om man inte vill bli förvandlad till matblogg.
Som just nu - på ett udda sätt - denna just blivit.
Nej, jag känner ingen bitterhet. Jean-Marie Gustave Le Clézio är säkert också ett bra val. Och vad är väl en bal på slottet...
Jean-Marie kan förresten, som jag, inte glädja sig åt en äkta lottovinst. Visserligen bara sextiotvå och femtio, men ändå.
Han kommer heller inte att äta en pasta från himmelen ikväll. I alla fall inte just den här pastan jag tänker på. Vongole och bläckfisk i en tomatsås som man faktiskt skulle kunna mörda för. En Caprese och en sjukt god parmesan. Ett, eller möjligen två glas rött. (För att fira lottovinsten).
Sen ska jag skriva en bok.
För att ha en bättre chans att nån gång få äta middag i Blå hallen.
Äntligen?
Det är en nervös väntan.
"För hans poesi som med frisk sinnlighet och rik uppfinningsförmåga ger en romantisk och och befriande bild av livet och kärleken."
Hade varit en motivering jag kunnat leva med.
Men förmodligen blir det inget Nobelpris i år heller.
I plånboken ligger dock tolv lottorader.
onsdag 8 oktober 2008
Dubbdäck
Bil en stund.
Hallo Saferide!
Ett hus vid havet.Bryggan där nere, hårt prövad av stormar, vågor och vintrig is, ropar på hjälp.
Stenkistan har rymt.
Snart ger sig nog hela bryggan av.
Den längtar väl.
Till någon som hör ropen och som kan plåstra om.
Jag är bra på bandage. På att badda och lindra.
Bryggor hör dock inte till mina mer nöjda patienter.
Dessvärre.
Men solen sken på den idag.
Livade upp den.
Och färgerna på träden i backen var nästan inte verkliga.
Luften och sikten glasklar och alldeles utvilad.
Beredd.
Imorse varnade man för halka.
tisdag 7 oktober 2008
Vad ska grannarna säga?
Alltså så här när man sitter och kollar Aktuellt och det är allvarligt och ekonomisk kris och det samlas en massa gubbar (och en och annan tant) i Bryssel för att tillsammans lägga pannorna i veck djupa som Marianergraven. Då händer det att jag liksom tittar bort lite när vår finansminister nångång kommer och slaskar i bildkanten.
Jag vet att jag varit på det här förut men jag blir lite generad (ja, jag skäms en smula över att jag reagerar så och vet att det är en riktig vresgubbekommentar) och tänker på vad de där andra gubbarna (och en och annan tant...ja, kanske mest tanterna) säger till sina fruar (och en och annan make) när de kommer hem till sitt i Groningen, Aten eller Newcastle.
- Han där med hästsvansen och ringen i örat...såg du honom i tv älskling?
Frun (och en och annan make) mumlar nåt om hippie och skakar på huvet och det är det jag ser framför mig när jag önskar att den där ynkliga lilla svansen och den skönt coola ringen inte skulle varit just där i Bryssel.
Var som helst men inte där.
Som en rysk, en tysk och en Bellman Siesta
Det var Livsnjutaren, Konstnären och Poptönten som stämt möte strax bakom Danderyds sjukhus.
En kamp på liv och död. Skulle det visa sig.
På tian höll nämligen Konstnären på att skjuta en Top-Flight rätt i planeten på Livsnjutaren som var svårt upptagen med att tända dagens första cigarr. Det var nämligen okey att göra detta, ty solen hade nu knuffat undan dimmorna och skänkte med sin välkomna närvaro både värme och välbehag.
Livsnjutaren kom dock undan med blotta förskräckelsen. På fjorton - när cigarren nästan var över - var det dags för nästa intermezzo. Som från ingenstans kom två tanter. En av dem blev sånär bjuden på en Titleist-provning av nämnde njutare. Hon stod i godan ro i en skymd bunker och grottade när hans boll slog ner en knapp meter ifrån hennes luftpastejande uppenbarelse.
Tur där. För bägge.
Dessutom ett sandy-par. Bra där!
Nu hjälpte det ju tyvärr inte Livsnjutaren nämnvärt.
Poptönten dagens geni.
Slutet gott.
måndag 6 oktober 2008
Telefåntratt
995277.
Det var vårt telefonnummer i Hagsätra.
Kom idag att tänka på tiden när huvet var fullt av just såna. Telefonnummer.
Jag kunde säkert minst tjugofem-trettio stycken utantill.
Idag i bilen på väg bort och ut mot andra sidan av stan märkte jag att jag glömt min mobil. Först en känsla av obehag - hjälp vad ska jag göra om jag måste nå någon eller om någon måste nå mig? Tänk om till exempel Roy Bittan bryter en handled och Bruce behöver en vikarie som kan hamra oktaver på flygeln. Tänk om han då ringer på min mobil och ingen svarar. Och att han då istället (eftersom det är jävligt snabba puckar) ringer nån annan. Robert Wells...hemska tanke! Det kan ju hända en hiskelig massa saker medan jag bara går runt och är ovetande. Läskigt.
Så då tänkte jag att jag kunde låna Mickes - som jag skulle träffa - mobil och messa ett par personer och tala om att min egen låg kvar och hade sovmorgon.
Men...ankballe! Inte ett enda telefonnummer hade jag i huvet. Inte ens mina barns. Ska jag ringa A trycker jag på "3" och så är det bra med det. Så är det numera. Kortnummer eller blädder efter kontakt. Inget i skallen.
Till slut kom jag på numret till S som jag ringde och som i sin tur fick meddela världen min situation.
Nu hemma igen och full kontroll på inkommande.
Roy Bittans handleder är förmodligen helt ok.
Ordentligt på fötterna
På ett konstigt sätt blev det här plötsligt - och mycket tillfälligt - en modeblogg.
söndag 5 oktober 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)