Dagens försvunna farsa

Bara att börja leta...

Sprängdeg

Jag såg ju löpsedeln redan tidigt på dan.

"HUR FARLIG ÄR DIN BANK?"

Och när jag ändå var i konsumtionstagen passade jag på att gulla lite med min lilla Handelsbank som ligger där i hörnet Torkel Knutsson/Hornsgatan.

Den var snäll. Och ofarlig.

Pappskalle! Trots allt.

"Veckobrev" står det i ämnet för mailet. Det dimper ner i tonårsveckan när tanken på gympapåsar och läxor är bra mycket längre bort än i vuxenveckorna.

Läser det sen, tänker jag och glömmer återigen bort att det kommer att dansa in en massa andra mail som lägger sig ovanför det där veckobrevet och sen så...ja...så blir det som det blir.

- Jag ska ha massäck imorrn, säger M.

- Eh, va...men...var..., stammar jag.

- Du har väl läst veckobrevet pappa, fortsätter hon då med en ganska sträng ton.

- Eh, javisst, självklart, småljuger jag och kastar mig över datorn och scrollar fram rätt mail.

Jodå. Hellasgården. Matsäck och kläder som passar väderleken (varför heter det väderLEK? Och var faan är gummistövlarna???).

Allt står där. Klart och tydligt. Till och med recept till pinnbröd. Och självklart vill M baka sånt. Bakpulver ingår såklart i receptet men det är slängt för jag misstänkte att det blivit invaderat av mjölbaggar. (Tack förresten till den kloka människa som gav mig rådet att lägga lagerblad i lådorna. Det verkar som om de där förbannade krypen besegrats tack vare det. Eller också är de bara och hämtar förstärkning...)

Jag som redan handlat allt jag trodde jag behövde idag och som tänkt att eftermiddagen skulle kunna tillbringas inne i värmen får alltså ge mig av ut i regnet igen. Mot bakpulver och matsäck. Och nån annan vara. Trehundrasjuttiotvåochfemti gick det på. Spelar ingen roll om man bara köper en liter mjölk, sex ägg och två äpplen - det brukar hamna runt den summan ändå. Vetefan hur det kommer sig.

Men jag har lärt mig något.

Det gör man inte varje dag.

Tyvärr.

Dagens dumma dröm

Oktober!

Sjuttiotalsdiscon lagd till handlingarna och friheten att välja och vraka hur som helst känns som frisk, kall och klar höstluft.

För denna månad blir det inget tema. Den röda tråden får istället vara bristen på just en sån.

Posttraumatisk stress

Gick förbi Rival vid lunchen och där hade Posten nån slags kickoff eller ja träff...det hette "Visioner och verklighet" eller nåt liknande. 

Och jag tänker återigen på hur Posten, i djupet av brevbärarsjälen, ändå måste känna sig som Facit i Åtvidaberg då när de små miniräknarna kom och snodde marknaden.

Vad ser de i framtiden? Visionen?

Vissa får numera tvåhundra mail om dan.

Stackars dem!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.

Den ultimata lyxen. Den sanna lyckan och bekräftelsen.

Kanske är det visionen.

Att brev är på riktigt.

Och att de betyder så mycket.

Aja Abaya

Men kära Fru Gårman.

En sån debatt det blev!

Det strömmar in mail och det är nästan så att den globala finanskrisen blir en fis i vinden i jämförelse.

Debattören, rättshaveristen och maskulisten Pär Ström skriver att han, som representant för alla världens män, nu också kräver att man istället för "Far åt Helvete" ska säga "Mor åt Helvete" och att "Mammskalle" genast blir ett erkänt begrepp.

- Vi män är trötta på att bli ihopkopplade med negativa fraser, säger Ström.

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar tycker däremot att Herr Gårman ska fortsätta att vara ensam vid övergångsställena. 

- Han blir en mespropp om han ska gå hemma och vattna blommor, snyta ungar och baka bullar hela dagarna. Vi vill inte ha några slaka och eländiga typer som smiter in på toaletten och leker med bilar när frun har somnat, säger flickorna i ett fax från Birka Princess.

- Herr Gårman kallas i sydliga länder också för Herr Stårman och där händer det ofta att han har både ett och två övergångsställen vid sidan om.

Jaja.

En kompromiss kanske skulle kunna vara att man bara kan bli en Fru Gårman om man klivit in i övergångsåldern...

Kvinnor är djur

Nu är det alltså bestämt. Skylten vid övergångsställena med en gubbe på - den pedagogiske Herr Gårman ska i fortsättningen samsas om de vita strecken med en gumma. Jämställdheten får sig alltså en rejäl skjuts framåt i och med Fru Gårmans intåg.

Vi radikalmaskulister välkomnar naturligtvis såna initiativ men kräver nu samtidigt att det görs en hel del ändringar även på andra områden.

Att man i fortsättningen till exempel lika gärna kan säga herrkost som frukost.

Och att hälften av  produkterna Tutti Frutti och RisiFrutti från och med nu får ändelsen Herrti istället.

Om de justeringarna inte görs kommer det att märkas en svår fru, f´låt, herrstration i leden.

I gengäld kan vi tänka oss att döpa om kvinnliga hermeliner till frumeliner.

Femitrevidgarderoben

Stockholm-Motala

Radio.

Ofta i bilen men tyvärr väldigt sällan hemma.

Ett undantag nyss. "Samtal pågår" där Bengt Olsson blev intervjuad. Och jag blir så upprymd när saker får ta tid, när man under långa sköna sekunder av tystnad hör att någon tänker. Att någon anstränger sig. 

För det kräver en ansträngning av den som lyssnar också.

Det kräver koncentration och uppmärksamhet.

Radio är intimitet. 

Viskar någon så spetsas öron sylvassa. Exempelvis.

Radio är fantasi och på samma sätt som i en bok får man själv skapa bilden av den som talar.

I ett zappanfall härom morgonen landade jag nånstans där radio blivit tv. Ingen vidare bra idé.

Eller blivit och blivit. Man hade helt enkelt ställt in några kameror i en radiostudio tillsammans med tre människor som såg de där sekunderna av tystnad som det värsta som skulle kunna inträffa.

Ordet före tanken alltså.

Voice before intelligence.

Ljuset i tunneln

Åh, vad skönt. Imorgon är det sista september och tvångstanken att varje dag lägga upp en sjuttiotalsdiscolåt på bloggen kommer i och med det inte längre att tänkas.

Denna, nästan sjukliga fixering vid just det decenniet ska därmed vara över. Kan vi ju alltid hoppas.

Kan dock inte, i dessa tider av duckdicks, låta er missa denna.

Se det som en bonus!

Tjugoniondeinionde

Har vi fått Ebola Obolo?

Gefle...va faan!!! 

Tjugoåttondeinionde

Bengtsson är bäst!

Så rättvist och härligt att det var en riktig idrottsman som vann den här tävlingen på Öland. Och eftersom han är världsvan och legendarisk tennishjälte så var tacktalet en biff han galant landade lika säkert som ett tie break. I grön kavaj (självklart) mottog han människornas jubel.

Nu nyss hemkommen till rum 572 och M har slocknat. Hon vann förresten pris som bästa caddy. Tre kilo godis. Som hon gick runt och bjöd gubbarna på sen. Brukade det inte vara tvärtom förr i tiden? Och ska man i detta fallet varna gubbarna? Alltså att de inte ska ta emot godis av okända tioåringar...

Innan den stora drivern slår ut mig på sömnens mjuka och sköna fairway tar jag en koll på vad som hänt i världen.

Mycket tråkigt att Paul Newman lämnat oss. Såg om "Blåsningen" för nåt år sen och slogs återigen av vilken bra film det är. Och hur bra Redford och Newman är. Och snygga och coola.

Vem skriver den första låten om Paul Newmans ögon? Bette Davis har inte en chans.

Imorgon E22 och sen höger vid Norrköping.

Hem till Stockholm igen.

Ton i bollen

En gång för längesen skrev jag en sång som heter "Om".

Den handlar tydligen om golf. Numera. Också.

Det visste jag inte då. För längesen.

Handlar denna månne också om det?

Jag har för säkerhets skull även med mig en gitarr i naturlig storlek. Blond och snygg och alldeles strax med sprillans nya strängar.

Då blir hon så glad.

Liten spelning ikväll.

Och för er som ligger sömnlösa och undrar om lilla Fly. Hamstern alltså. Hur ska det gå med den när hunden kommer?

M säger att hon utvecklat en plan för hur det ska gå till att tillfredställa bådas behov. Nåt som går ut på att de sover på olika tider. Way allför komplicerat för att jag ska kunna förstå.

Men jag är inte orolig.

Det ordnar sig.

Och här - ett garv på vägen.

Tjugosjundeinionde

Voff!

Blir inte så mycket bloggande från denna lilla söta ö.

Hinner liksom inte.

Det biter till i kinden när solen försvinner bakom Kalmar. Vet inte om det är så. Rent bokstavligt alltså. Om man tänker på stadens FF. Stora darren liksom. Terror på Elm Street...eller...?

Här snackar vi fyra över par efter en dag och det är med glädje jag konstaterar att jag i alla fall slipper slaskbollen imorgon bitti.

M har kört golfbil som vore hon Kenny Bräck. Och hjälpt till med att lyfta flaggor och ta ut puttlinjer och förstås - talat om hundar.

Och vet ni vad - hon har lyckats i sitt lobbyarbete! Om typ hundranittio dar får hon en äkta HUND. Ja, ni läste rätt. Hennes mor är mjuk i sinnet och har slutligen veknat! En sensation alltså.

På bilden här ovanför ser ni hur den kommer att se ut. Vi snackar Norfolkterrier.

Pappan har gått med på att - i händelse av att vårdnadshavande hundförälder åker utomlands - ta hand om varelsen två veckor om året.

Fredagskväll dårå.

Ha´re mjukt!

Som de säger i branschen.

Tjugosjätteinionde

Beerduck!

Har just räknat bultarna i Ölandsbron. De är skitmånga. Riiiispeckt! Bom Schackalack!

Och här på ön är det skördefest och pumpor överallt.

Slottsruinen som en spöklik silhuett i mörkret.

Imorgon spel på Ekerum med sextioen andra CO-golfare.

Vinnaren från Irland är tyvärr inte här utan i Göteborg på bokmässan.

Så han kan i alla fall inte vinna.

Lite skönt ändå.

Återkommer.

Köp en hamn

Vaknade inatt och hade svårt att somna om och då blev det zappande en stund i väntan på sömntåget.

TV-Shop. Och man tänker om den där städprylen, eller träningsmanicken, eller grejen som rensar avloppet, eller tandblekningen från himlen: Mmmm verkar inte så dum faktiskt. Om man skulle ta...och så får du de här knivarna på köpet. Och en unik fönsterskrapa. Och fyra par grytlappar och ett par boxhandskar.

Och köper du en extra städpryl får du ett nytt liv på köpet också...och vettu, när vi ändå är i farten - jag slänger med en påse lycka också.

Gudskelov zappade jag mig i ren desperation fram till en dokumentär om Sheryl Crow.

Hon lovade mig solen.

Sen kom sömnen.

Tjugofemteinionde

Råsunda Fotbollstadion kl. 20.00

"Och bönderna de gapar utav fasa..."

Djurgårdens IF hälsar oss välkomna till vår hemmaplan!

Tack Tack!

Nu!

Vi kom in på ämnet människor som bara talar om "då". Alltså de som alltid och undantagslöst vägrar att ta in att tiden gått och att det finns andra sätt att se på saker.

- Fan, det var annat 92. Mer hjärta liksom! SM-guld, SM-guld, SM-guuuuuld!

och

- Han var MYCKET bättre på Konserthuset 75!

och

- Undrar när dom återställer Café Opera som det var 81?

Det gäller att passa sig så man inte hamnar där.

Måste alltså då och då väsa till mig själv att höja blicken. Titta framåt och utåt.

Men för den sakens skull inte sluta minnas. Inte sluta berätta.

Då och nu i en stor omfamning.

Jaja. Låter lite flummigt.

Men ni är så smarta att ni förstår.

Hur som helst - för exakt sexton år sen hade han svårartade vattkoppor över hela sig själv. Och jag menar verkligen överallt. Han skulle kunnat vinna VM i acne eller nåt.

Han fyllde ett den dagen.

Idag fyller han sjutton.

Hurra för S!

Tjugofjärdeinionde

Det nya svarta

Snart bokmässa.

Tänk om man skulle ta och skriva en bok innan torsdag...

Många är långa och svåra att fånga

"En frusen vaktparad

Spelar falskt

Men bär stolt sin skuld..."

Jag tryckte på stopp. Det här var på den tiden man fortfarande spelade in skivor på band så det fanns en riktig knapp att trycka på.

Janne Bark stod vid mikrofonen innanför glasrutan som skilde kontrollrummet från sångbåset.

Vi var mitt i produktionen av Jannes första LP och jag var producent.

- Vad var det du sjöng, frågade jag, trots att jag hade texten framför mig.

- En frusen vaktparad...

- Ja ja, jag vet. Men vad betyder det?

- Eh...ja...vet inte riktigt men...ja...typ så...

En av Jannes Nynäshamnkompisar hade skrivit texten. Det var nittonhundraåttiofem och jag tänkte att kompisens grava Lundell-komplex gjort så att han nästan krampat ihjäl sig när han, under sin vilsna resa i metaforernas oändliga rike, jagat lämpliga bilder att förmedla till världen.

Jesus!

Vi garvar lite. Och gör färdigt sångpålägget.

Så går tiden.

Så glöms skivan bort.

Så idag kom jag att tänka på den igen.

Varför?

Vet inte.

Har glömt alla låttitlar.

Har glömt alla melodier och texter.

Har glömt allt.

Utom just den där frasen.

Så någonting betyder den allt.

Tjugotredjeinionde

Hylla 40, fack 18

Nej det blev inga IKEA-ben idag. Trots utflykt till möbeltemplet ihop med stor son och hans mamma. Givetvis laddade med humor och detaljerad inköpslista. Annars, som sagt, omöjligt uppdrag.

Sonen tillfreds med födelsedagspresentinhandling och själv släpade jag som vanligt hem ljus. En masse! Och så förvånade jag mig själv med att slå till på ett gäng förtjusande galgar. Har alldeles för länge tvingats att använda onödigt många nödgalgar av den där sorten man får från kemtvätten.

Måste lära mig att blogga från telefonen. Jag kommer ju på små saker då och då och tänker att, hm just det...det skulle jag kunna skriva lite om. Men sen glömmer jag bort det liksom. Kanske lika bra det förresten. Men en och annan pryl kunde möjligen ändå vara rätt så bra.

Köpte nya Lindsey Buckingham-plattan på Itunes och blev smått besviken. Kanske kräver den många lyssningar innan den fäster. Hade hoppats på mer faktiskt. Mer av Lindseys livliga lätthet. Men men...plötsligt dyker den väl upp. Det kan ju bero på lyssnaren också.

Nu mörknar det. Dags att ta och tända en massa nya IKEA-ljus dårå, och laga lite mat och cocoona ordentligt i soffan.

Det kanske till och med är nåt bra på tv.

Just det. Jag hade ett ovanligt långt möte med min flygel idag. Mycket länge sen vi satt tillsammans och gav varandra ordentligt med tid.

Hon var lite sur. Lite dålig stämning.

Ändå ett bra samtal.

Men jag ska ringa hennes terapeut.

Tjugoandrainionde

Snart måndag

Jag vet! September månad är bara en massa gamla discolåtar. Snart grottar vi ner oss i den riktigt mörka hösten och DÅ...blir det annat ljud i bloggen.

En riktig praktsöndag ute i naturen idag efter ett ordentligt party igår. Tror att jag ska lära mig lite om svampar nån dag.

Turnerandet ja...har blivit lite uppskjutet på grund av musiker som ska ha barn och annat mycket viktigt. Men i januari ska det bli av. Lovar att meddela.

Nu iväg igen. Ni vet hur det kan vara på riktigt kul kalas. När man liksom aldrig vill sluta umgås utan säger - "Åh, vi måste äta middag imorgon!"

Ibland så gills det inte riktigt dagen efter men den här gången var det ytterst pålitliga sociala typer som bjöd in så nu är det bara att springa.

Undrar om en ask "After Eight" är väl mycket 1977?

Ha en skön kväll!

Tjugoförstainionde

Fantasier

- Pappa vad är det där för finansgris dom pratar så mycket om?

Nittonhundrasextiotre talades det i radio och tv hela tiden om Wennerströmaffären. Jag var fem år och var helt övertygad om att just den affären låg i Gamla Stan. Liksom en halv trappa ner. Och att de sålde serietidningar där.

Tjugondeinionde

Hej hopp!

Äntligen fredag!

En och annan blå fläck på himlen och luften känns kall och klar och meteorologerna snackar om sol i helgen.

Och i kylen ligger lamm som ska bli till en magisk gryta.

Och innan dess en stärkande runda med Café Opera Golfs mycket trevliga ordförande.

Ryder Cup light, typ.

Dessutom har A lyckats sälja den där hiskeligt stora bäddsoffan på Blocket.

Nån har faktiskt varit där hos honom och hämtat den!

Läste i DN - Mariabergets grapevine -  att han som skrev denna klassiker gått ur tiden.

Sitter han månne på ett moln ihop med Marvin?

Vi vinkar uppåt!

Nittondeinionde

Åsså lite kultur

Så hamnade vi på en utställning på Historiska Museet. "Maria - drömmen om kvinnan". Förhandsvisning och en massa folk och mingel och cider och salta mandlar. Kör som sjöng och den alltid lika begåvade Gunilla Röör som filosoferade om Jungfrun och alla andra Marior i världen. 

Det går ju inte riktigt att bedöma och ta in ordentligt under såna där mycket-folk-omständigheter. Men utställningen var väldigt vacker och med många olika uttryck.

Ska definitivt gå tillbaka en dag när rummen är viskande och svala.

Maria var en hemlighetsfull sort.

Hon gömde och begrundade i sitt hjärta.

Ett beteende jag känner igen.

Bryt ej ljusstrålen under färd!

Åh, vad det är skönt när träning och nötande lönar sig.

Satt i morse i godan ro och förberedde ett möte (ja det låter så skönt att säga det - som om man på nåt sätt hade ett riktigt jobb...) när mobilen ringde.

- Hej, det är M. Jag tror jag är på fel buss...

Pappan fryser för en sekund till is och famlar efter bilnycklar och är på väg ut genom dörren.

- Jag kommer! Var är du nånstans?

- Ta det lugnt pappa. Jag är jättenära mamma och jag känner igen mig och det är ingen fara...ring bara fröken och säg att jag blir några minuter sen...

Ingen utryckning. Ingen panik. Ingen fara.

Bara en tioåring som löser ett problem alldeles av sig själv.

Som den självklaraste sak i världen.

Hon kan lära mig mycket.

Artondeinionde

De kallar oss Mods

Raljerade igår lite retsamt om Freddes videoval hos Luuk.

Och var tydligen inte helt ute och cyklade.

För idag verkar det som om skammen susar lite i Täbys trädtoppar.

Frågan är nu hur väljarna kommer att reagera när Mona, till tonerna av Springsteen och Lundell, vid varenda torgmöte fram till valet kommer att outa vad statsministerns helst diggar loss till.

Här har hon kanske sin största chans!

Undrar vad KG Bergström säger...

Svaret på livets gåta

Tror att jag nångång tidigare snuddat vid känslan som lätt infinner sig när man stiger över tröskeln till det stora möbelvaruhuset.

Irritationen som - om man inte är vaksam - blixtsnabbt kan kasta sig över och ta stryptag på den mest harmoniska människa. Som kan få två vuxna och kloka och hyfsat välbalanserade människor att plötsligt stå och skälla och skrika på varandra. På grund av en äggkopp, en korgstol eller en grenkontakt.

Jaja, tänker du, den där ilskan som bolmar kring den stackars äggkoppen handlar egentligen om något helt annat.

Men näe, icke sa Nicke. Den bor där i huset. På plan tre. Eller på ta-själv-lagret mitt emellan ramen "GLAD" och lampskärmen "KAXIG". Där ligger den, ilskan "ARG". Och nånstans på vägen hoppar den - precis som värmeljus, julslingor och servetter - rätt ner i den blå påsen.

Det krävs med andra ord en dubbel portion humor när man ger sig av till Kungens kurva.

Har man inte med sig den är risken överhängande att man drabbas av IKEA-ben.

Man vill bara hem.

Där har vi då svaret på gårdagens lilla fråga.

Humor kan alltså ta en människa väldigt långt.

Till och med längre än en hit-singel.

Sjuttondeinionde

En påse blandat

Glömde att göra reklam för Studio Belinda-programmet som gick igår. Missade det själv också. Men idag(!!??!! mycket långsamt bredband kanske...eller ett smalband förmodligen) kom i alla fall ett mail från B där hon uppmanade mig att blogga och göra PR för showen.

Så nu gör jag det. Som en lydig gäst.

Se programmet, folks!

Helst igår.

Såg förresten en snutt på Fredrik Reinfeldt när han spelade videos hos Luuk.

Undrar om han spelade nåt med Da Buzz. Det lär vara hans favoritgrupp...

Jaja, borgerliga ministrar tenderar ibland att ha en udda uppfattning om musik.

Annars har jag just kommit hem efter att ha fiskat upp M som hade varit inblandad i ett bakande av högsta klass. Långfranska med smör och apelsinmarmelad har troligen aldrig smakat bättre. Very, very GI!

Och nu kom en nyklippt SuperMario indansande också. Familjeidyllen är total.

Hörde ett nytt (jaja, det kanske är skitgammalt men för mig var det nytt) uttryck idag.

IKEA-ben.

Vet ni vad man vill när man känner att man har såna?

Svara rätt och vinn en lördag efter lön i valfri möbellåda.

Nu Champions Leauge.

Vittula, släng dig i väggen!

PO Enquists skriver, i sin självbiografiska bok "Ett annat liv", om sin barndom och den Västerbottniska trakt där han växte upp.

Det är vansinnigt roligt.

Han skriver om en massa andra saker också.

Återkommer i ämnet.

Sextondeinionde

Ligg lågt!

Palmsöndag.

Fettisdag.

Lill-lördag.

Och nu läser jag att idag är det Klamydiamåndagen.

Hur firar man den?

Sjuhundra spänn

Och det är också en stad där man parkerar sin bil.

På fel plats. Olaglig.

För man hittar ingen laglig.

Så man får parkeringsböter.

Helvete!!!

Nollåtta

Har just kommit tillbaka till Söder efter en cykeltur från möte i annan stadsdel. Torsgatan, Norra Bantorget, Vasagatan... På Vasabron stod det en massa japaner och fotograferade och jag kom plötsligt att tänka på den där känslan man kan få när man är i städer och turistar. Att man blir helt förundrad över att det faktiskt bor folk där också. Som cyklar. Åker moppe. Gör slut. Blir förälskade. Jobbar. Har stamfik. Och barn, portkod och tider att passa. Ja, att det finns folk som helt enkelt lever sina liv där. I en turiststad liksom. Lite skruvat och svårt att ta in.

Kände då när jag såg hur japanerna glodde på mig att jag var just en sån där människa. Som bor och lever mitt liv.

Och att de tyckte att det var mycket märkligt.

Kände att Stockholm är min stad.

Som förvisso har blivit lite kall nu.

För jag frös om händerna.

Femtondeinionde

Septembersöndag

Att plocka ner studsmattan.

Bära in solsängarna i boden.

Rulla in grillen.

Plocka lite äpplen och hänföras av en mycket stolt fjällskivling.

Att undra om bryggan kommer att överleva vintern.

Att få höra att Jarl Kulle fattades i den nya uppsättningen av My Fair Lady.

Men att Helen Sjöholm - som alltid - var fantastisk.

Att äta en av rätterna som ibland kom på besök redan i barndomen.

Och minnas smaken redan innan första tuggan.

Att frosta av frysen.

Att skjuta upp avstängningen av vattnet till en annan dag.

Att vila i soffan en kvart.

Att vara mitt emellan en tioåring och en åttioåring.

Att räkna ögonblicken till nästa sommar.

Att undra vad de ska innehålla.

Fjortondeinionde

På väg till maskerad

Bara på lek...men ändå!

Ska det vara så här kallt?

Trettonde september och man skulle haft långkalsingar där på Råsundas läktare. Och dun kring kroppen. Vi satt där och skakade. Både av köld och frustration. 

- Varför gör dom inte mål, undrade den klarsynta M.

Så gjorde vi ett i nittiotredje men det blev bortdömt av nån konstig anledning som förmodligen inte alls är konstig men just då var den det och domarn var en domarjävel som behöver vit käpp och ledarhund...ni vet.

Noll noll.

Svårt otillfredsställande. 

Som två älskande som jobbar livet ur sig en hel natt utan att komma. Nånvart.

Jaja. Det är bara att kämpa på så går det väl till slut.

Det vankas i alla fall lördagskväll och i vinden uppfattade jag en viskning om pasta med kantareller.

Typiskt bra!

Tre poäng!

Råsunda Fotbollstadion kl. 12.30

"Och bönderna de gapar utav fasa..."

Vi säger välkomna till IFK Göteborg!

Men gapandet av fasa skall vara resultatet av att de ser vilket bländande spel vi spelar.

Och när de märker att vi har Sveriges bästa klack.

Inget annat.

Absolut inget annat.

Så vi beklagar att ett litet gäng idioter kastar sten och skämmer ut oss.

De är inga riktiga AIK-are!

Stäng av dem på livstid!

Trettondeinionde

Fulltankad

Hur underligt det är med tankar.

Vad är det för sorts märklig mekanism som sitter i hjärnan och bestämmer vart tanken ska ta vägen?

Jag menar hur en tanke blixtsnabbt kastar sig till nästa och så håller det på så där och ibland kan det bli en alldeles förunderlig tankekedja.

Bilden föreställer Albert Engströms skrivarstuga utanför Grisslehamn.

I den hamnade jag till slut efter att ha sett en bild av en vit Fender Telecaster med svart plektrumskydd.

Hur vägen dit såg ut kan jag inte ens beskriva. 

Tolfteinionde

Sanningen

Har liksom skjutit på det. Tills idag. Då jag resonerade mig fram till att det inte är någon idé att ljuga längre. Hade satt Ipod-lurarna på plats och bläddrat fram Brian Wilsons sprillans nya och lagligt nedladdade album "That Lucky Old Sun". Tänkte på Brian och hur slut i rutan han var när jag såg Beach Boys på Grönan nångång alldeles i början av åttiotalet. Det sas att det stod vakter utanför hans hotellrum så att han inte skulle kunna rymma eller bara ge sig ut och virra runt på stan. Piller piller. Han satt där på scenen bakom flygeln men spelade knappt alls. Då och då, som om han ville retas, hoppade brorsan Dennis upp på flygellocket och dansade och då blev Brian galen och började putsa instrumentet med en putsduk. Mycket tragiskt att se.

Men nu alltså - ny platta som doftar Californien, sol och fantasier om flickor i hästsvans.

Lögnen då...?

Jo det är ju så att när man sätter igång den där crossträningsmaskinen så ska man knappa in ålder och vikt och sånt.

Har fram till idag inte talat sanning för maskinen. I alla fall inte när det gäller ålder. Femtio. Har känts oöverstigligt och obegripligt och ja...jag vet inte vad.

Men nu - kanske med hjälp av Brian Wilson - har vi sett varandra rakt i ögonen utan att fladdra med vare sig blick eller siffror.

Bara så

Trots att just det här datumet för alltid kommer att vara förknippat med elände och sorg så var det ändå ganska härligt att vakna upp till den här dagen och märka att vi faktiskt fortfarande finns.

Så mycket kvar att göra.

Så många människor kvar att möta.

Så många tankar att tänka.

Så många smaker att upptäcka, dofter att minnas.

Så många sånger att sjunga, böcker att läsa.

Så många fullmånar att bli andlös inför.

Så många leenden att le, tårar att gråta.

Så många ord - kloka och tanklösa.

Så många aha-upplevelser.

Så mycket hopp.

Ändå.

Elfteinionde

Tjugo minuter kvar

En snabb frukost och kanske lite blängning i DN.

Borde gjort nåt bättre...

Men kanske hörs vi i eftermiddag.

Hur ska det bli tro?

Tiondeinionde

CRASH BOOM BANG!

Alltså jag har inte så bra koll. Har bara snappat upp lite här och lite där under dagen och tydligen är det så att just i morgon så ska några någonstans återskapa The Big Bang. Humanistisk linje gör att man inte direkt hör till de vassaste knivarna i lådan när det kommer till fysik, men om jag har fattat sådär nån promille av processen så ska protoner skickas ur olika rör och sen ska de krocka så att vi får en smäll som nästan har ljusets hastighet och då jävlar...kan det hända att det bildas olika små svarta hål som jaaa...hela skiten riskerar att sugas in i. Som golfhål fast tvärtom liksom. Tror jag. 

Men jag undrar bara stilla och i all enkelhet - är det inte fruktansvärt onödigt? Och varför just i morgon? När det ska bli fint och varmt i helgen och jag just har planerat att göra en härlig gryta med rostade kastanjer i. På lördag är ju risken att inte bara kastanjerna är rostade. Och en hel hoper möten på torsdag - vad ska det bli av dem när hela torsdan riskerar att redan vid lunch i morgon ha sugits ut i intet? Och hela den här soppan med Fanny May och Freddy Mac - lagades den helt i onödan?

Och hur ska jag hinna läsa ut PO Enquists bok?

Pushing through the market square...

Ett rent elände

Tre bra saker idag.

Det har inte regnat hela tiden.

Jag har kört bil. Alltså har jag hittat min bilnyckel.

Isterband till middag. Med persiljestuvad potatis, Västervikssenap och rödbetor.

En dålig sak.

Mamman, för dagen kanske inte helt Kristall-klar i bollen, tvättade M:s mobil i tvättmaskinen. I fyrtio grader.

Vi väntar med spänning på om den kommer att fungera efter torktumlaren...

Klantig pappa tvättade en gång S:s P990 i just fyrtio grader. Kortprogram.

Den funkade utmärkt sen. Ett litet batteribyte bara.

Man ska ha tur i tvättbranschen.

Niondeinionde

Kris-Tallen - ett trädkramarpris i tiden

Har ett halvt öga (det nästan blinda vänstra) på TV:n där det pågår Kristallen-gala. Blev väldigt glad när "Gynekologen i Askim" vann pris för bästa dramaproduktion. Den var nämligen skitbra.

Annars ägnar jag tiden åt att leta efter min bilnyckel. Nån ska ju göra det också. Den var här förut. Jag är helt säker. Nästan. Såg också mitt i letningen att det kanske fattas en eller två flaskor vitt. Helt säker. Är jag inte. Men om det fattas så är det ett par Chablisflarror som hamnat i ett yngre sällskap än det var tänkt. Svår balansgång det där. Konfrontera när man inte är riktigt hundra. Så jag låter nog bli.

Nu är det utlottning, eller vad man ska säga, av "Årets Livsstilsprogram". Undrar vilka som kan vara aktuella? Helgmålsringning? Singing Bee? Eller kanske Fotbollsmåndag?

På bilden ovanför ser ni Thomas. Han är chef på TV8 där jag var och hälsade på Belinda tidigare ikväll (kolla nästa måndag). Thomas berättade att han tagit det mogna beslutet att skippa Kristaller och supa-skallen-i-bitar-å-gå-ner-i-svart-efterfester och istället ägna sig åt kultur samt det som blev över efter Studio Belinda-inspelningen.

Ostkrokar som är så gott!

Var faan är bilnyckeln?

En simtur i Ankdammen

Tillbaka i regnet förbereder jag mig på att ikväll ta backen ner till Munchenbryggeriet och gästa programmet Studio Belinda. Det ska pratas skvallerjournalistik och hon har visst försökt få alla möjliga Tuor att ställa upp och snacka men de vill tydligen inte alls vara med och berätta hur de ser och hör saker och ting. Fegproppar är de.

En som däremot ställer upp är Daniel Nyhlén - ni vet han som var på väg att bli Kung av Skitsnack en gång i tiden. Nu har han visst tröttnat och äcklas av svallerbranchen. Möjligen beror också hans medverkan på att han skrivit en bok som han förstås vill få oss att köpa. Som kommer ut på Bert Karlssons förlag HEJA SVERIGE.

Han lär dessutom vara rädd för mig. Inte Bert, utan Daniel alltså. Väldigt skojigt!

En väska att packa upp.

En tvättmaskin att fylla.

Och en kyl.

En crossmaskin att kämpa på nån timme.

En kopp kaffe först bara.

Åttondeinionde

Sjundeinionde

Sjätteinionde

Färdigpackad

Tar en liten tur.

Ha en fin helg.

Femteinionde

Fråga Hund

Vad är det för skillnad på en hockeymorsa och en pitbull, undrade Sarah Palin på republikanernas konvent.

Om församlingen där inte vet det så är det väldigt tveksamt om de är lämpade att skicka en president till Vita Huset.

Och på tal om Bull så verkar höjdhopparna gått på den där om att "Red Bull ger dig vingar". Under GP-tävlinge i Lausanne klunkade de i sig så det stod härliga till. Ryssen Ivan Uchov hällde dessutom vodka i sin. För att bli hög kan man tänka...

Gutta cavat laipdem

Senare i höst ska jag göra ett litet pratframträdande inför en mindre grupp gubbar och till det tänkte jag visa lite bilder. Igår var just en sån där regnig dag som är som gjord för att bara plocka fram lådorna med gamla kort och sätta sig i soffan och börja leta. Exakt vad jag letade efter visste jag inte men jag hittade en del obetalbart. En och annan kanske jag prånglar ut här på bloggen när jag väl scannat in dem.

Bilder är fascinerande. Jag ser mig själv i olika tidigare liv och undrar varför jag så sällan minns hur jag kände och tänkte just i det där frusna ögonblicket när bilden togs. Var det för att jag inte var riktigt närvarande? På väg nån annanstans? Mot sen. Ibland är det förstås precis tvärtom - att jag minns varenda detalj. Dofter, smaker, ljud och känslor. Där och då konserverat men ändå kvar i varje cell.

Gamla skolfoton hittade jag tyvärr bara två stycken. Från gymnasiet. Såna där svartvita med små porträtt.

Norra Latin. Humanistisk linje och vi var två killar och resten tjejer i klassen.

Har aldrig varit på en enda sån där skolreunion. Inte för att jag inte velat utan för att det aldrig varit någon. Jag är grymt nyfiken på hur häret och nuet ser ut för dem. Även om de nästan är lika avlägsna i minnet som latinet jag trodde jag slog in i skallen. Var blev det av? Och var blev klassen av?

En strålande dag i Stockholm idag och snart handling, matlagning och sen föräldramöte. Ja, just det...och ni vet hur de kan dra ut på tiden. Just när man tror att det är klart och man slår händerna på knäna och säger "Ja...näe!" så är det nån som tar upp något om matsäckar eller ifrågasätter hela skolans pedagogok och sen blir man sittande i nitti minuter till.

Tjoho!

Fjärdeinionde

TV

Vet inte varför, men jag är redan trött på Idol. Och ändå har jag ens sett programmet.

Och jag längtar inte efter att se medlemmar i The Poodles lära sig åka konståkning.

Eller höra folk sjunga i "Så ska det låta".

Faan vad jag gnäller!

Borde bara hålla käften och bänka mig framför "På Spåret".

Kan vi inte sova först?

Nu låtsas vi att det är exakt tjugoett år sedan. Förmiddag den tredje september nittonhundraåttiosju.

Igår kväll spelade vi på Riche. The Husbands. Lindbom, Nisse, Bark och jag. Öl och Fernet och Twist and Shout. Alla var där. Den andra sommaren i Halmstad var just avslutad och det blev förstås sent igen och nu är är jag trött.

E och jag var väl hemma runt två och just som vi baxat oss själva och E:s stora jättemage (som bara fått Ramlösa) i säng kom de första värkarna.

Nu är vi på Danderyd och det blev ingen sömn alls. Det snurrar i huvet och när jag ska hjälpa E att andas sådär som jag lärt mig på kursen ber hon mig - eller snarare skriker - att jag ska andas åt ett annat håll. Nyss snodde jag lite lustgas. Inte så illa faktiskt.

Snart ska den väl ändå komma ut...

Han kom ut.

Det var en Adam.

Idag är han hundranittiotre centimeter lång.

Och fyller tjugoett.

HURRA HURRA HURRA HURRA!

I gen och i gen och i gen

Men anknytning till gårdagens genombrott när det gäller den lille rackaren 334.

DN säger idag att en 84-årig nigerian har satt nytt världsrekord i skilsmässor genom att skilja sig från 82 av sina 86 fruar.

Två frågor på det.

När kommer Vasopressin som nässpray?

Varför inte alla 86?

tredjeinionde

Två sidor av samma mynt

Englands finansminister heter Darling.

Vår heter Borg.

Det ena låter jag-tar-dig-i-famnen.

Det andra här-kommer-ingen-över-bron.

Äntligen har jag kommit på varför han har den där hästsvansen och ringen i örat.

Gengångare

Mjölbaggar! Otäcka små kryp som gillar lådan med idealmjöl, havregryn och annat skönt torrfoder. Försökte först bara mörda de jag såg men insåg snabbt att det krävdes mer list än så. Nu har jag plockat isär en massa lådor, dammsugit dem minutiöst, monterat ihop skiten och slängt alla varor. Kan det månne vara ett ordentligt nacksving på hela kolonin? Återstår att se. Om det är någon som har tips om ett starkt och svårt förbjudet stridsmedel så är jag tacksam. De kan ju ha ropat in förstärkning.

Och äntligen fick vi det svart på vitt. Det är genetiskt! 

I DN idag kan man läsa att forskare kommit fram till att män som bär på gentypen 334 inte är de som bör se fram emot guldbröllop. Sen finns det de stackare som har dubbel uppsättning och alltså fått 334:an i bägge kromosomerna. Oj oj oj! De blir aldrig ens gifta och blir de det så väntar med all säkerhet den första äktenskapskrisen strax bakom vigseln.

Det har gjorts försök på sorkar (är det kanske därför pojkar kallas så på Gotland?) och hormonet Vasopresin ska tydligen fixa biffen. Klarar man att ta upp det i hyfsade doser blir man mer benägen att bilda par och hålla ihop och inte kolla efter exempelvis grönare gräs. De promiskuösa ängssorkarna verkar sky det där hormonet som pesten och hänger därför kvar och raggar femitre medan präriesorkarna, fulltankade av Vasopresin, är hemma och diskar och har pappaledigt.

Hur det här hormonet påverkar kvinnor vet vi inte riktigt än.

Och på tal om kvinnor läste jag en fantastiskt rolig krönika...

Hur som helst - kul och skönt att veta att det är en gen och inte något annat som ställt till det för oss som inte alltid lyckats så bra i relationer.

Kom ihåg det när ni känner er smått misslyckade i kärnfamiljshimlen på nästa föräldramöte.

Sen är det Kristoffer Gahlin, AIK-supporter, som anmält AIK till Konsumentombudsmannen.

- Sånt här skitlir är inte vad de lovade på försäsongen!

Kanske KO ska ta ut laget mot Blåvitt i nästa omgång?

Andrainionde

Mellanstadiet

Adolf Fredriks Musikskola låg - och ligger fortfarande - på Dalagatan. Efter diverse gehörsprov och sjungning av "Fjäril vingad..." och nån annan sång, har glömt vilken, tyckte sånglärarna på skolan att jag skulle få en plats.

En av ändstationerna på gröna linjen var Hagsätra och där bodde jag. Där gick alla kompisar i plugget och där fanns praktiskt taget hela det liv som var viktigt och riktigt. Åtminstone tyckte jag det.

Gosskör och noter. Kostym och vit skjorta var ju ganska coolt för det hade ju Beatles också. Men de slapp en massa konstiga tyska bitar som skulle framföras i kyrkor kors och tvärs över länet.

Har skrivit förut om hur jag fick kicken från skolan och det var egentligen inte därför jag började tänka på AF den här gången.

Det var det här med avstånd. Det var ju inte så att det gick att gå eller cykla till skolan. Tunnelbana, gå av vid T-centralen och springa till 47:ans buss som tog mig resten av biten.

Stor sak för en tioåring? Näe. Inte då i alla fall.

Nu håller vi på och övar jag och M. Jag har bestämt att det får vara slut på bilåkandet mellan Söder och Nacka.

Många - speciellt mormödrar och mammor och såna - blir alldeles oroliga i blicken när jag berättar det.

- Men oj...hur ska hon...kunna...ja, med buss och allt? Hon är ju så liten!

- Om du bara visste, svarar jag. Var inte orolig!

Liten sak som gör en tioåring stor.

Men pappan ringer och kollar förstås.

Hela tiden. Hela, hela tiden.

Förstainionde

Oss nördar emellan

Boss stereo chorus, Boss digital delay, Boss tremolo

Ibanez overdrive, MXR compressor.

En gammal Vox AC 30 och en Fender Blues deVille.

Sen är det bara att börja spela.