måndag 6 oktober 2008

Telefåntratt













995277.
Det var vårt telefonnummer i Hagsätra.
Kom idag att tänka på tiden när huvet var fullt av just såna. Telefonnummer.
Jag kunde säkert minst tjugofem-trettio stycken utantill.

Idag i bilen på väg bort och ut mot andra sidan av stan märkte jag att jag glömt min mobil. Först en känsla av obehag - hjälp vad ska jag göra om jag måste nå någon eller om någon måste nå mig?  Tänk om till exempel Roy Bittan bryter en handled och Bruce behöver en vikarie som kan hamra oktaver på flygeln. Tänk om han då ringer på min  mobil och ingen svarar. Och att han då istället (eftersom det är jävligt snabba puckar) ringer nån annan. Robert Wells...hemska tanke! Det kan ju hända en hiskelig massa saker medan jag bara går runt och är ovetande. Läskigt.
Så då tänkte jag att jag kunde låna Mickes - som jag skulle träffa - mobil och messa ett par personer och tala om att min egen låg kvar och hade sovmorgon.
Men...ankballe! Inte ett enda telefonnummer hade jag i huvet. Inte ens mina barns. Ska jag ringa A trycker jag på "3" och så är det bra med det. Så är det numera. Kortnummer eller blädder efter kontakt. Inget i skallen.
Till slut kom jag på numret till S som jag ringde och som i sin tur fick meddela världen min situation.

Nu hemma igen och full kontroll på inkommande.
Roy Bittans handleder är förmodligen helt ok.

7 kommentarer:

Imse/Zvammel sa...

Det fanns en tid, inte allt för avlägsen, då man klarade sig alldeles utmärkt utan mobiltelefoner. Tänk att vi överlevde den tiden!

Vi har till nyligen haft en sån där telefon, som du har på bilden. Jag tycker att de är charmiga. Men barnens kompisar klarade inte av att ringa på den. Det var ju inga knappar att trycka på!

Marie S sa...

Men det är svårt Imse... det tar alldeles för lång tid för nummerskivan att snurra vid varje siffra och på den tiden hinner man missa en massa saker !!

Tänk vad mycket... förr.. det blir hela tiden, kan der bero på åldern ??
Kan inte heller några telefonnummer i huvudet, inte ens mitt eget mobilnummer !!

Susjos sa...

14760, det var vårt telefon nummer i Falun,för mycket länge sedan. Konstigt att det sitter kvar där i minnet,för jag har inte något sifferminne! Och några 30 tal nummer,det minns jag inte att jag minns!!! Men visst,ett par kompisars telfonnummer kunde man ju,på den tiden!
Nu kan jag bara mitt eget mobilnummer! Otroligt! Borde kanske tvinga in några nummer till i huvudet. Kan ju vara bra att ha,förstår jag på dej idag! ;)

KRAM

anki sa...

Tänk ja vad man klarade sig utan mobiler för ett antal år sedan.
Ville någon ringa till någon fick man vänta tills man var hemma. Nu ringer man i onödan att man är på väg hem.Tänk när jag tvättade min mobil vilken katastrof det blev. Nu när jag ärvt en av sönernas märker jag att en del nummer inte låg på simkortet utan i mobilen. Inte kommer man ihåg dom heller.
Har precis lärt mej mitt eget.

52038 hade vi när jag bodde hemma, tänk det sitter ännu.
Ha det Gött!
Anki

Suzesan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Suzesan sa...

Rättelse. Jag är trött....
"medflyttning på min hemtelefon ett tag...men fick lägga ner det. För alla som ringde till mig från mobil" Blev lite bokstäver huller om buller där.
Puss kram igen..
Love ya;)
/Susanne i Halmstad

Veronica sa...

Som svar till Marie S: Min syrra kunde under långa tider inte heller telefonnumren till sig själv:

"Vad f*n ska jag kunna det för? Jag ringer ju aldrig till mig själv!"

Klockrent! *S*