Läser Cecilia Gyllenhammar på Newsmill. Hon skriver om skilsmässor. Att vi skiljer oss för sällan. Att vi lever kvar i slutkörda, trötta och hopplösa relationer. Och återigen gör hon sina egna erfarenheter till något allmängiltigt och säger tvärsäkert: Så här är det!
Synd.
Nej, man ska inte hålla ihop för barnens skull. Självklart mår de pissigt om de tvingas leva i en krutdurk. Eller i stumhet och kontaktlöshet. Eller i ett hem där surheten och missunsamheten regerar. Ingen bra grej.
Jag vill också, precis som Cecilia, attrahera och bli attraherad så långt upp i åren jag bara kan. Jag vill skratta, gråta, diskutera, somna, vakna, resa, upptäcka, äventyra och bli gammal ihop med någon. Självklart! Och allra helst med någon som känner mig utan och innan. Och med någon som jag känner lika väl. Men att lära känna tar ju tyvärr tid. Och kraft. Och inte minst mod. Det är alltid mycket lättare att blunda, gå vidare, lämna.
Jag har separerat med barn. Smärtsamt och ledsamt och svårt. Jag ångrar det inte, men säger ändå att jag ser på det på ett annat sätt idag än då.
Kommer just ifrån en liten utflykt med mina föräldrar. De har levt ihop i femtioåtta år. Självklart har det under deras liv funnits många tillfällen när det inte varit så kul. Rygg mot rygg. Instängda i sig själva. Ja, ni vet...när man faktiskt kan känna att man, som Cecilia skriver, blir allergisk mot den man lever med. När en smekning över kinden istället för att vara öm och varm orsakar utslag i hela kroppen. Blemmor i sinnet och klåda i själen. Tror fan att mina föräldrar varit allergiska ibland.
Men när jag ser dem där bredvid varandra - själsligen hand i hand - känner jag sån beundran för deras kämpande och jag ser i deras ögon att det var värt det. Att den där villkorslösa kärleken blev en belöning till slut och att vägen dit bara den var ett äventyr.
Så - finns det då andra sätt än att säga: Nej du, det här går inte! Jag är trött på dig och jag har en grekisk fiskarson från Allonissos som väntar med hårda paket och glatt humör. Tack ska du ha! Bye bye!
Ja, jag tror att det finns andra sätt men att man får lov att skriva sin alldeles egna bruksanvisning.
"Jag tänker inte lära av misstag, för det har inte varit ett misstag, vi är föränderliga och vi rör oss, vi som vågar.", skriver Cecilia.
Men jag säger att jag har gjort misstag och jag vill tro att jag också lärt en del av dem. Det vore så eländigt trist annars.
Jag har lärt mig att vi är föränderliga och att vi rör oss. Men att de som vågar på riktigt rör sig mot varandra istället för ifrån.
Inlägg
20 kommentarer:
Det här är svårt, det är nog det allra svåraste. Finns inget rätt och fel, inga facit eller mallar. Alla relationer ser olika ut.
Tillvaron är dynamisk, vi är dynamiska. Känslornas ytterligheter skapar varandra. Så visst kan jag hålla med om att man inte ska hoppa av tåget vid första nedåtlutet då får man inte uppleva topparna.
Men ibland kan det allt vara en jäkla resa.
Ninni ( en av de fega, tyvärr )
Djupa funderingar...visst kan man önska.... men allt styr man ju inte själv och då gäller det att göra det bästa av det man har!
Några gånger måste man välja och det går inte i förväg att veta vilken väg som är den rätta...man kan bara gissa och hoppas...
Tankvärda ord, en sak är i alla fall säker det är alltid barnen som betalar vid skilsmässa eller när förldrar inte kan klara upp saker utan att dela på sig.
Din blogg idag manar onekligen till eftertanke, tack för det o bra skrivet.
Mycket tänkvärda ord! Och svårt som f-n...
Men vem har sagt att det ska vara enkelt?
Klart är att man gör sina egna val,på gott och ont...och förhoppningsvis lär man sig av sina misstag, för vem gör inte misstag?
"Det finns två måsten här i livet,man måste välja och man måste dö"
Kram!
En fegis till här... Jag har precis bestämt mig för att lämna min man och vi ska berätta för barnen den här veckan. Det är inte lätt, men som livet kommit att se ut är det det enda jag kan göra. Vill inte vara olycklig mer och tror inte att barnen mår bra av det heller.
Men klart som korvspad att det är ett misslyckande. Ett stort fett sådant.
Jag kan tycka att folk idag ger upp för lätt. Minsta motgång, så ska man separera. Och det är ett evigt letande efter lyckan. Fast den i många fall finns närmre än man tror.
Tycker synd om många barn som växer upp i splittrade miljöer. Undrar vad de egentligen mår pissigast av?
Mod, konstigt argument. Ska man alltid göra det som är modigast kan man väl dricka gift direkt, för det är ju modigt? Men dumt.
En gång skildes vi på Hornsgatan,vi två! Så här är det, fastän jag tycker att det är lite pinsamt detta så har jag lovat mina elever att sända dig detta. Jag är lojal och gillar dem skarpt så!-
Jag har en grupp lindrigt utvecklingsstörda på Fellingsbro folkhögskola som jag har i ämnena drama och skapande.
För två veckor sedan berättade jag om den lilla epsiod som skedde när jag gick i fjärde klass och du i tredje,
vi två var ett litet par och skulle säga hej då på Hornsgatan för jag skulle hem och äta.
De andra i gänget - bl.a Anders minns jag tyckte att vi skulle pussas men jag vågade inte- så vi sa hej och skildes åt.
Dagen efter ville du ha tillbaka den lilla silverringen jag fått för att ge den till en annan i klassen Mari,,,,och jag har några tårar ritade i min dagbok den dagen....
Detta är nu INGET som krossat mitt hjärta men mina elever bara jublade av förtjusning - de såg väl dramatiken
rena rama bollywood,,,,
Åhh Lotta - skicka ett mail till honom - bjud hit honom - snälla!!!!!
Så! Härmed är du inbjuden, hoppas kanske att du tackar nej för jag avskyr sånt här med idoler,,,men jag håller vad jag lovat. Nu har jag försökt.Du kan ju kanske svara i min blog,,syntolk.blogspot.com
mvh/Lotta
Svårt är det, vilket beslut man än fattar. Kan känna för att ge upp ibland men har svårt att släppa tanken och drömmen om kärleken som håller hela livet.
Beundrar dina föräldrar som klarat det och nått fram till slut. Fantastiskt avsnitt i din mammas bok om bilresan när relationen verkligen stod och balanserade mellan liv och död.
Sedan dottern kom har det onekligen blivit ännu svårare att tänka tanken att gå.
Samtidigt som man ju inte vill att hon ska växa upp i en familj där respekten och kärleken falnat. Jag har upplevt det och tyckte i det läget att en skilsmässa hade varit att föredra.
Mycket sann sista mening om att röra sig mot istället för ifrån. Men visst är det både läskigt och svårt ibland och lättare då att tänka att gräset nog är grönare på den andra sidan.
Fanns väl en del vettigt i Cecilias inlägg men tycker ditt var oändligt mycket mer nyanserat och genuint och modigt.
Tack för att du delar med dig!
Kram Kristina (som kämpar för att orka vara modig just nu...)
Det är så vackert, beskrivningen av långvarig kärlek och samhörighet. Det är inte alltid lätt, men det är väl meningen med livet, att lära av det. Kanske blir kärleken djupare när man gått igenom något svårt tillsammans och kommit ut hela- tillsammans? Jag tror det. Jag tror att kärlek är att åtrå men kanske också att vilja. Man måste vilja vara med just den andra personen.
Hm. Det som är mest fascinerande är trots allt alla de som tror att de vet hur livet ska levas. Liksom kan tala om för andra hur det går till. Antingen har de sett nåt som en annan (jag) helt missat eller så är de bara korkade för att de gör sitt eget liv till något allmängiltigt. Vilket för övrigt är ett av de säkraste kristecknen (egocentrism).
Den där sista meningen var så sann, nästan vacker. Skönt att det finns sånna som tänker som du : )
Kloka tankar och ord..Känns att det finns erfarenhet bakom. Så härligt uttryckt med dina föräldrar som själsligen går hand i hand.
Att hålla ihop för barnens skull låter hårt och som ett dött äktenskap, när det egentligen handlar om att ta sitt förhållande på ännu större allvar just därför att man satt barn till världen.
Jag är övertygad om att många äktenskap skulle kunna överleva och bli ännu starkare om de fick hjälp med konflikthantering och tips hur man blir ett team istället för konkurrenter.
Som någon klok har uttalat: "Om det verkar grönare på andra sidan staketet är det nog bara därför att man glömt att vattna sin egen gräsmatta."
Tycker det låter fint...
Lever själv i ett äktenskap sedan 16 år och vi har det inte alltid så lätt... men det bästa av allt är när man känner att även när det inte är toppen kan man lita på varandra och ha denna fantastiska lyx som kallas trygghet !
ha det bra !
Tack Niklas för den bloggen, jag är tacksam att du tar upp detta viktiga att försöka fortsätta kämpa och arbeta tillsammans i sitt äktenskap/parrelation. Jag håller helt och hållet med. Jag vet också att det inte är lätt att leva med en annan vuxen i alla dagar. Jag har levt med min man i 9 år och vi har 3 barn tillsammmans. Det är intensivt vi kan tycka olika och vi kan tjafsa om det ena eller det andra. Men jag tror det är viktigt att lära sig leva med varandras olikheter kompromissa respektera älska, så våra barn kan lära sig hur man får en fungerande relation. Varken jag eller min man är världsbäst på detta, men vi har båda samma syn, att det är värt att kämpa för vår familj att vi faktiskt skall hålla ihop under samma tak.
Bra tankar, jag håller med dig! Jag tror inte att det finns någon som är "den rätte" utan man får välja någon som man kan skratta och prata och älska med, och sen fortsätter man att komma närmare och närmare varandra resten av livet - och det kräver mod! Mod att ge sig in i diskussioner som kan leda till slutsatsen att man själv har fel och har sårat och måste be om ursäkt! Mod att säga vad man känner när man själv blivit sårad. Men om inte båda är med på resan, om inte båda är villiga att öppna sig och närma sig, då är det nog läge att lämna.
Så mycket tjafs. Om man hamnat i ett förhållande som ung och utan erfarenhet av livet, får barn, fullt upp tills de kommer i skolåldern, och sedan inser att det gick lite för fort. Mannen är/har aldrig varit den man trodde man gifte sig med. Mitt fel förmodligen, men hur kunde jag veta? Ska jag försöka känna glädje av att hålla honom i handen om 40 år? Självklart ska barnen vid ett uppbrott komma i första hand, och det är föräldrarnas förbannade ansvar att se till att de får en konstruktiv och kärleksfull fortsättning. Det här måste man ha klart för sig innan ett uppbrott. Jag tycker det snackas för mycket om egotrippade känslor.
Att våga stanna kvar och att våga utvecklas där man är, i en relation med sin partner, det är mod. När man väljer att lämna en relation är det ofta för att man känner att man inte längre har några möjligheter att utvecklas som människa. I det läget är det väldigt lätt att tro att den uppskattning man får i en ny relation är en ny sida av livet. Men det är ganska lätt att vara nykär när man slipper uppleva alla vardagens slitningar tillsammans. Tänk om fler vågade stanna kvar och se vad som händer om man blir den man önskar att bli med den som man faktiskt lever med. Givetvis är det en sorg för barnen när föräldrar inte klarar att hålla ihop sin relation, men en ännu större sorg om man gör det av helt fel orsaker.
Jag tror att om vi skulle våga utvecklas var och en för sig och tillsammans och inte vara så rädd så fort livet blir trist och tungt så skulle vi se fantastiska resultat.
Våga göra val där ni prioriterar familjen och varje individ som ingår där.
Jag är själv skild, jag tog initiativet och har inte ångrat mig, men jag undrar ibland vad som hade hänt om jag hade vågat utvecklats där jag var.
Psykologin rår för mycket av de lätta skilsmässorna. Den har i alla tider fokuserat mer på individen än på flocken. Självförverkligande på bekostnad av andra var nog vanligt i de grupper som utvecklade denna vetenskap. Har sysslat med forskning kring nyckelpersonerna inom psykologi och har slagits av denna vetskap. Lousa
Skicka en kommentar