I fädrens spår...

Kolla här!

Och kolla där!

Enter

Färgband. Finns det att köpa fortfarande? Såna där svarta och röda...

Min pappa skriver fortfarande på skrivmaskin. Han har visserligen gått ifrån den akustiska varianten (sån där som han Gijo, som skrev "Arn" - orkar inte googla och se hur hans namn stavas - skriver på. Och hur slött är det att inte ens orka googla det...?). Han använder numera en elektrisk. Pappa alltså.

Har försökt få honom att fatta det fiffiga med att skriva på en dator och en gång, när just färgbandet knosplat ihop sig och vägrade att funka, lånade han en Mac och prövade. Han var helt övertygad om att han var ute och surfade på nätet när han till slut hittade in i Word...

Jag vet. Det är en rädsla att inte fatta. En ovilja att släppa tag. En jag-orkar-fan-inte-lära-mig-och-det-har-gått-så-bra-hittils-känsla som kan ta över när högen av manualer blir en skyskrapa av ångest.

Och handen på hjärtat - Blir inte copy+paste i skrivmaskinsvärlden lite mer bokstavligt? På farsans skrivbord är det fortfarande pysselverksad på riktigt. Det klipps och tejpas och tipexas med stor elegans.

Det är som om varje ord väger lite tyngre. Är lite dyrare. Lite klokare. Tar lite längre tid och någon extra reflektion. Skrivmaskin och riktigt papper.

Kanske har vi alla något att lära av det? Vi som snabbt som attan - gärna i lite affekt - hasplar ur oss hyfsat oövertänkta meningar och med ett tangenttryck kan göra dem till sanningar som en sekund senare kan läsas i hela världen...

Ibland, alltså. Bara ibland.

Indie-lista

1. Alison Krauss

2. Cykel

3. Sopranos säsong 6 del 2

4. Gretsch

5. Södersjukhuset

6. Myspace

Be en bön, lilla gumman...

En klok människa som jag känner kom just hem från Kongo. Hon berättade bland annat att det där försvinner tusentals flickor varje dag. De rövas bort av gerillan och våldtas, lemlästas, misshandlas och förnedras på de mest fasansfulla sätt. Ofta har de fått se på när hela eller delar av deras familj mördats. Lyckas de fly ifrån helvetet och har kvar sin familj är de i de allra flesta fall ändå inte välkomna tillbaka eftersom de anses har dragit skam över familjen.

Jag läser om att vi i det här landet numera lär "hata" en viss refrängsångerska. Visst finns det många skadeglada hånleenden i branchen, men jag tror ändå inte att den där sångerskan är så hatad, som tidningarna - och kanske hon själv - vill påskina.

Refrängsångerskan blev utslagen i en sångtävling och uttalade sig efteråt i termer som "Smärtan var fruktansvärd" och "Det kändes som att bli bränd på bål!"

Inte blir man väl provocerad av sånt?

Nypressad

Det kom några med posten. Fem exemplar som jag hämtade ut på Hornsgatan idag. På den kombinerade kemtvätten/klackbaren/nyckelservicen. Dagens postkontor alltså.

Den nya skivan. Nåt visst och speciellt att hålla en sprillans ny platta i handen första gången. Läsa i bookleten (och vad är det svenska ordet för det? CD-bok kanske...) att alla ord kommit i rätt ordning. Att bilderna ser ok ut. Vrida och vända. Fingra och känna. Känna att nu finns den och den går att hålla i handen.

Min första egna skiva kom för 28 år sen.

En singel - "Jag ringer Dig!". En hopplös skitlåt faktiskt. Men det tyckte jag ju inte då. I mina öron var det inte så långt mellan mig och Elvis Costello...

Jag var hejdundrande ensam om den åsikten dessvärre.

I Aftonbladet utsåg Lasse Anrell mig till VECKANS TÖNT och menade att både jag och låten "helt saknade sting".

Jag gick inte ut på en vecka.

Nu är det dags igen.

Lås in Anrell!

GRATTIS!

Nakenchock!

One love...

Lapp på luckan

Löpsedelsmakarna på kvällstidningarna måste ha jävligt roligt. Undrar hur de tänker när de sitter där och filar? Det måste ju rimligtvis vara så att vi går på dem - alla chocker och attacker, alla som "rasar" (hur gör man förresten när man rasar...?), alla kupper. Annars skulle ju löpen innehålla riktiga nyheter.

TROSHOPP skanderade den ena blaskan idag och jag antog genast att det handlade om Carola och Bibeln eller nåt. Men nej, det var Let´s Dance-Tinas -  som nu uppenbarligen inte längre heter Mat-Tina - trosbekännelse det handlade om.

Det var den andra som körde med sångerskan idag. Samerna hotar tydligen att bojkåta henne. För att hon inte är tillräckligt ren-lärig... 

Förlåt - jag drömde inatt att jag var med i "På Spåret" och jag har väl inte riktigt vaknat än...

Solguden i Trosa

Jag går inte i kyrkan speciellt ofta. Nåt infall ibland att slinka in i Maria och tända ett ljus för någon eller något. Men annars nästan aldrig och när det är planerat ligger det antingen risgryn eller pappersservetter i fickan. Igår var det servetter. Det var en väldigt fin begravning och den stora kyrkporten var öppen under hela akten och vårsolen tog sig in och som en förstående nära och kär vän smekte den oss som satt  där i bänkarna. Som om den ville försöka trösta.

Eller var det kanske Gud?

Man ska inte dö när man är 43 år.

Det är för jävligt!

Benson - skål!

Det finns i verkligheten

Det är en konstig, om än vacker, dag idag.

Här kan ni hitta nåt annat vackert.

Långt från Kiruna, långt från Globen.

Senaste nytt

Nu är det nu

Och det trummar bara på...

På läktaren

Mycket gubbar på sista tiden. Men det spelar liksom inte nån roll hur gammal man är - det bor alltid en pojke kvar därinne. Och en ung man. Och en medelålders. Det gäller naturligtvis gummor också. Som om varje människa som går omkring här egentligen är som en rysk docka - klä av ålder för ålder och titta på dem ska ni se. För de finns där och bor i oss. Allihopa och alltid. Och vi väljer och vrakar och plockar fram den variant av oss som passar bäst just för ögonblicket. Så länge det går. Så länge kroppen fungerar.

Jag minns en försommarkväll i Norrköping. Kanske var det 1982. Jag var på turné med Lasse Lindbom Band och vi hade en ledig kväll. Uteserveringen på Palace där nere vid ån var ett hav av sommarförväntan, östgötska ungtjurar, stora starköl och vita klänningar.

Vid bordet bredvid vårt satt två äldre män. Inga gubbslemmiga typer som ville tafsa eller kommentera eller flirta. Maltwhisky och vatten och propert klädda i kostym och slips. Runt sjuttiofem sådär. Vi började prata med varandra och vi i bandet som var lite lätt försommarkvällsberusade, hyfsat unga och vana vid att bli bekräftade var fascinerade av att de satt där. Så coola. Så värdiga.

- Men, sa Lasse, vad gör ni här egentligen?

- Vi bara är. Och ser. Och minns. Och ler...

- Jamen vill ni inget annat, undrade jag.

- Klart vi vill, sa en av dem. Jag vill göra precis det du drömmer och fantiserar om. Men jag kan inte göra så mycket åt det längre...

Så som i himmelen...

Vilse i pannkakan

Nej, inte alls. Fast det tar ju för lång tid att steka en hög som är tillräckligt stor för att mätta alla munnar. Tänkte införa ett nytt inslag på bloggen - Veckans Recept På Mat Som Kan Bli Roligare! (Kanske har jag glömt det till nästa vecka, men ändå...)

Idag har vi kommit fram till den svenskaste av svenska husmanskoster - Spagetti Bolognese. Bättre än frikadeller!

Strimla en purjolök

Hacka två bitiga vitlöksklyftor

Bryn det i smör och olivolja

I med 8 hg köttfärs (håll ett långt, hårt och ingående förhör med specerihandlar´n så han inte har fuskat med bäst-före-datumet) Bryn den till bra färg

Nymalen svartpeppar (efter behag)

Flingsalt eller Italiensk Svennekrydda (efter behag)

Välj en tomatsås du gillar (krossade med chili brukar funka) lagom mycket

Och sen, och nu kommer twisten och sötman - i med ett lass Mango Chutney (Bengal Hot)

Vanlig Barillaspagetti blir bra

Och Parmesan förstås. Nyriven.

Haha, känner mig som värsta Linda Skugge. Nästa vecka kanske det blir pajtävling också!

Lycka till och låt barnen städa i köket!

Shit! Hade på känn att jag glömt något - häv i lite tomatpuré och ett uns kalvfond också...

På allmän begäran

GUBBENS HUS

Apropå glasögon

Fortfarande genial!

Min pappa är POLIS

Åh, vad jag bara älskar såna här ordkrig. Även om det bara är påhittat. Eller är allt som står i tidningen sant?

Hur som helst är det smått härligt när vuxna människor hamnar på en nivå som skulle få min tioåring att rodna lite lätt.

Ni vet - "hemma på vår gata i öststaterna - DÄR..."

Nej jag vägrar ha såna där snören på glasögonen. Egentligen vägrar jag att ha glasögon också, men då får jag sluta läsa, skriva och till och med äta tror jag. När DN eller Sydöstran eller Hudiksvalls Tidning eller vad man nu läser på morron plötsligt blir suddigare och suddigare för varje dag. När inte 40 watt räcker längre och när man inte klarar att hålla tidningsjäveln längre ifrån ögonen. Tror att det finns en del som känner igen sig. Man kan inte längre låtsas som om inget har hänt...

Så då går man och kollar brillor. Svårt! Finns lika många bågar som smågodissorter på ICA Maxi.

Hallonbåt eller cocosprick? Till slut väljer man då. Nåt lite tråkigt och opersonligt som inte sticker ut för mycket och som eventuellt klarar två modesvängningar. Progressiva glas. Svindyrt! Avtalspensionen kommer aldrig att räcka om jag behöver nya efter 65...

Och glasögonfodral som är stora som Gästrikland - att ha ett i fickan är bara att glömma. Så jag stoppar bågarna direkt i innerfickan.

Dom går av där. Skalmarna bryts. Två par har mött samma öde.

Så nu måste jag försöka hitta nya bågar som passar de gamla glasen. Tror jag.

För jag kan inte se om de går att laga.

Jag har bott vid en landsväg

Gubben blev 92 år. Han hade bott i huset vid landsvägen som går rakt genom Vallarum så länge alla kunde minnas. Gubben var målare. I sovrummet hängde gesällbrev och diplom som talade om att han var duktig. Svart bälte på målarfärg, penslar och tapetklister.

Det blev aldrig så att han gifte sig. Men på väggarna spikade han upp diverse tavlor av lätt erotisk karaktär. Inte porr. Men lite sensuellt lättklätt sådär. Kanske kom det nån kvinna och hälsade på ibland. Man vet inte så mycket om det.

Det enda man vet är att han en dag blev för gammal och trött för att orka ordna och styra och ställa själv. Så det blev äldreboende. Där bodde Gubben ett enda dygn. Sen dog han.

På insidan av skafferidörren i Gubbens Hus sitter recepten kvar.