Det går fort i hockey

I Ångermanland har förmodligen Torbjörn Fälldin just stoppat dagens fjärde pipa och sitter nu där och muttrar och undrar var idealen tog vägen.

Ett sånt elände!

Han tänker på den där folkomröstningen vi hade för tjugonio år sen.

Jaja vi får se, blev det ju.

En stund alltså. Några år eller så...

Men om en evighet, alltså tjugohundratio skulle i alla fall kärnkraften vara onödig och avvecklad.

Det var det ju ingen tvekan om.

Inte lätt att vara allians.

Ser Mådan framför mig. Kanske klädd i en gulsvart halsduk. Inträngd i ett hörn.

Likt ett gäng huligander från DFG Sthlm har Björklund, Hägglund och Reinfeldt puttat in henne där och står nu med påkar och knogjärn och undrar om inte Mådan och hennes polare också innerst inne är Djurgårdare.

Annars jävlar, typ!

Men Andreas Carlgren såg allt lite ynklig och lätt otrovärdig ut när han stod och viftade med den blårödgula vimpeln i tv i morse.

Men vad gör man inte för att få vara med i gänget?