När himlen kom

Tror att jag har lite av Mumin-pappan i mig. Jag älskar att se en himmel som är alldeles kolsvart och farlig. Ett riktigt oväder som är på väg hitåt. Som jag kan trotsa lite grand genom att visa att jag minsann inte är skraj. Trots att jag känner hur vinden börjar slita och dra i trädens grenar går jag ner till bryggan och väntar in de första dropparna medan jag räddar dynor, handdukar och annat från en säker död. Havet är i uppror och grått och argt som Mårran och den röda bojen ser liten och ensam ut.

Så skjuter den första blixten sitt ljus över fjärden och jag räknar ettusenett...ettusentvå...och sen brakar det loss. Hurra! Mitt i katastrofen. Bara t-shirt och shorts och jag står still i vindbyarna och nu kommer regnet. Dropparna är så stora och så många och så hårda att det nästan gör ont och jag är genomvåt på några ögonblick.

Men det gör inget.

Det gick fort för det svarta. Nu har det redan somnat med ryggen hitåt. Inget gosande. Inget småprat. Ingen cig. Drömmer det mardrömmar tro?

Det blå är här igen.