"Jag är full, jag är full, jag är full...av så många känslor" står det plötsligt på en sida och jag minns exakt var och när och hur. En sån odödlig rad! En sån jävla tur att den inte hittade till någon sång och blev publicerad. Men så tyckte jag inte den dan när jag skrev den. Utomhus på Monteliusvägen den första våren efter exilen i Nacka. Tänkte en dag att, nu du Niklas, nu ska du bli en riktig SÖDERPOET. Så jag tog block och penna och travade upp och satte mig på bänken högt, högt ovanför den blåaste Riddarfjärden. Och ingenting kom det. Utom den där raden då. Jag är full, jag är full...kändes så på pricken söder och stormande känslor och ja...och den var ju de enda som smög sig på mig. Plus två äldre damer, med hattar och allt, som bestämde sig för att just min bänk var den bästa. Min bild av den ensamma, missförstådda, ständigt refuserade, anonyma och möjligen bakfulla Söderpoeten stämde plötsligt inte alls. Två äldre damer ska inte ens våga tänka tanken att slå sig ner bredvid en sån. Än mindre börja samtala om honom som om han inte fanns. I tredje person. Om hans privatliv och exfruar och barn och föräldrar och att den där nya verkade vara ett bra kap! Förmodligen var de själva så lomhörda att de inte trodde att han heller hörde. Det gjorde han. Och antecknade lite besvärad allt de sa.
Fan ska va´poet!
Verkligheten överträffar dikten.
Alltid.
Inlägg
1 kommentar:
Jag började med 70-tals nostalgi från inlägget ovan:)Bra start på dagen. Jag sa till mina barn för ett tag sen att det kommer aldrig mera någonsin bli ett "70tal" i någon form och att jag tycker det är synd att barnen inte får vara med om en sån tid!
Dikt och poesi ja..det är skönt att läsa texter som inte är direkt förutsägbara. En sån hörslinga..(jag är en teknisk idiot men tyckte det var en sån).. hade mitt X:s mor och när hon inte fick tillräckligt med uppmärksamhet, så stängde hon av den och svarade inte och sa då och då -"Va Va jag hör inte..batteriet måste vara slut". Slug "kärring";)
/Susanne I Halmstad
Skicka en kommentar