Twentyfourseven

När det varit så här många dagar av kringlullande långt bort från stress, krav och måsten kan jag bli lite rädd för att det ska köra ihop sig när verkligheten plötsligt knackar på igen.

Hade en kompis, en bassist, som mest hela tiden övade på sin bas. Och de få stunder när han inte gjorde det så satt han instängd i jättelika hörlurar och lyssnade på Frank Zappa. Då och då så dök det ju tyvärr upp nånting som han var tvungen att uträtta. Kunde vara ett besök på posten eller tandläkaren eller ja, ni hajar. Då var han tvungen att planera det väldigt noga. Välja kläder kvällen före, lägga dem prydligt på en stol, ställa väckarklockan och på alla sätt förbereda så att det där postbesöket blev av. 

Frågade man - som man ju frågar polare ibland - om han exempelvis kunde ta en fika på onsdag (och onsdagen var vikt för postbesök) så svarade han: "Körigt hela onsdan faktiskt. Ser inte hur jag skulle kunna hinna det...vi får ta det en annan dag."

Kände så imorse när jag sent omsider kom förbi frukost och DN. Faan vad mycket jag har att göra idag. Det är både kemtvätt och bokhandeln och...hur ska det gå...och just det, lämna försenad julklapp ute i kranskommunen...Jesus hur ska jag hinna?

Det gick bra.

Hann till och med att lämna in konstig dator på lagningskliniken.

Redan hemma igen.

Och har till och med hunnit skriva ett ganska meningslöst blogginlägg.