lördag 16 augusti 2008

Många ord om kärlek







Ältande. Ilska. Mer ältande. Sorg. Hämnd. Ältande. 
Ingredienserna som i första hand formar livet när man tycker att man blivit sviken ser nog ungefär likadana ut överallt.
Den där jäveln! Hur faan kunde hon!
Rädslan att bli övergiven kan få en att helt tappa bort sig själv. Hålla på gott humör. Säga och göra saker som man tror att den andra gillar.
Den andra retar ihjäl sig förstås och sen är racet igång och man kan gå där i mörkret och leta efter den man en gång var men det är som om förmågan att vara just den bara blir svagare och svagare. Herregud, var blev jag av? Osexigt värre!
Känna sig ensam. Vara så liten inuti och så i behov av kärlek att bara en liten antydan av den får tårarna att rulla.
Kärleken...helvete!

Jon Jefferson Klingbergs huvudperson i romanen "Jag tror vi behöver prata faktiskt" har blivit sviken. Hans fru åker iväg på nåt bröllop och hånglar upp någon mot en vägg. Eller blir upphånglad. Framgår inte riktigt men hon blir förälskad i alla fall. Och sluter sig när hon kommer tillbaka. Till slut prat. Eller prat förresten...inte så mycket mer än att "Okey, det är bäst att skiljas.
Att bli bortvald, inte attrahera längre. Om tappad självkänsla och om att till varje pris bevisa att man är värd nåt skriver Jon. Han mår skitkass. Hänger upp hela livet på att till varje pris träffa någon. Det enda som betyder något när han försöker ta tillbaka sig själv. Det går sådär. Självklart. Språket är underbart även om det är svårt att med ord beskriva hur det känns att må riktigt, riktigt skittaskigt.
Det utspelar sig i mina kvarter och det är kittlande och ibland mycket lätt att identifiera personerna han skriver om. Nyckelhålstittning. Varannanveckasliv. Hög identifikationsfaktor.

Svartsjukan, ilskan och hämndbegäret bubblar och kokar i dagboksanteckningarna.
Det står inte med bokstäver nånstans men ändå står det överallt.
Det här skriver jag så att du - och alla andra - ska få veta hur jävla illa du gjort mig.

I nästa bok händer det.
Han kommer av nån udda anledning att öppna nåt gammalt skåp, bli förvånad och sen säga:
- Just det, det var ju här jag la mig! Som jag letat!

8 kommentarer:

anki sa...

Godmorgon!
Verkar vara en bok du rekommenderar,trots all besvikelse och otrohet i den. Jag är dålig på att läsa böcker,läser mest på semestern. Får nog försöka läsa denna,verkar ok,på vad du skrivit.
Fast blev lite fullskratt,för precis när jag sitter och läser detta,så löser jag melodikrysset. Vad spelas just då.... Den andra kvinnan med GES.... passade bra va?!
Kunde inte annat än "småle".

Efter att jag löst krysset ska jag in i duschen och sen mot pendeltåget. Ska till dina trakter, Bondens marknad på katarina bangata. Handla lite grönt och annat.

Ha en skön dag
Kram Anki

Anonym sa...

Låter som en tung och deppig bok. Blir man inte bara bedrövad när man läst den? Har svårt för tungsinthet.
Får nog hålla mig till den glada musiken i ditt förra inlägg.

Ha det!

Suzesan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Kanske det handlar mindre om att bli bortvald än att väja fel.

Drömma-Lotta sa...

Vad stolt och glad jag blir.
Det skall bli häftigt att läsa Jons bok, har inte hunnit beställa ännu men när jag kommer hem så!
Det verkar som att alla som läst den sträckläser, och tycker mkt om den.
Tänk alltså, lilla tuffa långhåriga storebroren...

Jag babblar, förlåt.
Sitter på ett tåg mot ett enormt vägskäl och sufar hysteriskt för att skingra tankarna.
Åker baklänges, mår illa :-)

Susjos sa...

Hej!
Ja, vad ska man säga...det är inte lätt med eller utan kärlek!

Hittade dessa ord:
"Det finns tre slags kärlek; den lyckliga, den olyckliga och den trofasta. En utopi, en tvångstanke och en absurditet."
/ Liza Blonde

Snart dax för racet på söder!
Kram!
Susanne

Anonym sa...

Det kan väl aldrig vara roligt att bli bortvald. Men å andra sidan, jag skulle aldrig vilja leva med någon om han inte ville leva med mej.

...men visst är det ett tragiskt fenomen, det där beteendet som kommer fram när rädslan att förlora den andre blir stark. Det blir alltid motsatt verkan; intresset försvinner helt. Egentligen är det synd för man vill ju inte ha en elak jäkel heller.
Fast jag tror att man skulle reagera på annat sätt nu när man är "snäppet" äldre. Man skulle nog uppskatta och ta tillvara på ett annat sätt.

Det där med otrohet som Suzesan nämner är ju lite klurigare. Det beror nog lite på omständigheterna hur man skulle reagera, själva sexet är ju tämligen ointressant.
Ninni

Anonym sa...

Starka känslor det där...svartsjuka och övergivenhet!
Ingen vill uppleva det men alla får smaka en släng av sleven någon gång ibland.
Kram Viola