Hit men inte längre

En söndag mitt i livet! Som gjord för att så småningom åka till Solna ihop med A och titta på fotboll.

Min egen pappa är och har, som jag tidigare skrivit, verkligen aldrig varit någon idrottstyp. Men av någon anledning fick jag honom i alla fall att hålla på AIK och trots att han aldrig har fattat en enda liten regel följde han också ibland med på Råsunda. På den tiden var han kulturredaktör på Expressen och på sina egna sidor kunde han göra lite som han ville. AIK rosade inte marknaden alls under många av de åren och då hände det att han på kultursidan tryckte den allsvenska tabellen upp och ner. Så att AIK kom först och för att göra mig glad.

Själv älskar jag av många skäl att ta med mina barn på fotboll. Bara en sån liten grej som att upptäcka att saker kan hända på riktigt och inte bara i tv:n kan bli en liten pusselbit som i det långa perspektivet skapar en lycklig barndom. (Det tror jag inte ens på själv. Men det känns bra att tänka så...)

Otroligt skoj var det att spela i Kungsträdgården i fredags. Tyvärr var det alldeles för kort. Tycker jag alltså. Det kändes som jag knappt hann börja innan det var slut. Tack till alla er som tog er dit och stod där och var glada och snygga. Det blir mer i höst.

Får rapporter från M att dvärghamstern är skittråkig. Den bara sover och sover och är rädd och har till och med försökt bitas med sina små gnagartänder.

- Men hon är uppe på nätterna. Så då måste jag också vara det, säger M, annars är det ju skittaskigt mot hamstern.

Såg Dahlgren och Jöback i Västerås igår kväll.

Eva var fantastiskt bra.

En undran bara - varför sjöng inte Peter "Guldet blev till sand"?

Det är ju som om Procol Harum skulle skita i att spela "A whiter shade of pale.