En spricka i tanken

Läser Newsmillbloggen där Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skriver om tristessen som lätt sprider sig i de "små kärnfamiljerna". Bitvis är det ganska roligt och vem har inte svurit i det tysta över att det som en gång var spänning, humor, lust och kåthet förvandlats till...ja, ingenting. Mer än kanske en, för båda lika förödmjukande barhärtighetshandling var tredje månad.

Möjligen är författarnas slutsats att det endast är det faktum att vi inte tillåter oss att vara biologiska varelser, att vi inte vågar vara man och kvinna, att vi inte vågar vara öppna med våra tankar och fantasier, som gör mig en smula skeptisk.

"Ge oss den riktige mannen tillbaka!", skriver de och undrar var han blev av.

Nu sitter han tydligen bara på toa och leker med sig själv och läser Guillous böcker om Hamilton.

Är det egna efrarenheter som gör att de är så tvärsäkra på det?

Och i så fall, vad var det som skrämde in honom dit?

Eller handlar det bara om att vi jagar en jämställdhet som förlamar och riskerar att förvandla relationen till "ljummen korv med mos"?

 

Jaja. Lite kul och lagom provocerande.

Problematiskt och rent korkat blir det egentligen bara när de skriver:

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?"

Ja tjejer.

Ni kan ju börja med att fråga en misshandlad kvinna.