Det har tydligen gått i sexton år. Radioprogrammet Meny i P1. Om mat och dryck och recept och säkert också om dukning, servettvikning och kristallglas.
Fascinerad satt jag i bilen och lyssnade och förstod att det också gick att efterlysa saker. Kakor till exempel. I förra programmet var det en viss sorts kakboll som tidigare - för sådär trettio år sen - kunde köpas både här och där men nu var praktiskt taget helt utrotad. Någon lyssnare, en hon, hade såna enorma begär efter detta bakverk att hon inte längre tyckte livet riktigt skoj.
Redaktionen hade jobbat vill jag lova och stolt meddelade programledaren att de hittat den. Ett kondis i Umeå sålde den fortfarande. Kanske kunde de släppa iväg receptet. I annat fall kunde tanten kanske ordna en prenumeration av nåt slag.
En sån lycka!
Tänk vad mycket det är som man skulle vilja efterlysa ibland. Smaker javisst. Eller dofter. Eller kanske framför allt känslor av olika slag.
Skulle någon kunna vara så snäll att springa ut i världen och hitta den där känslan som jag hade när jag fick spela på en riktig Fender Telecaster första gången?
Eller har någon sett den där känslan av total lycka i hela kroppen som till exempel ett mål i semifinalen av S:t Erikscupen kan framkalla?
Eller att, när det är mil till den man lever med, skicka ut en efterlysning av känslan som fanns där en gång och var så självklar att man aldrig i livet trodde att den skulle rymma.
Kanske skulle skriva ett programförslag...
P.S. Bilden föreställer Cardinal Jules Mazarin. Indirekt upphovsman till "Här kommer alla känslorna på en och samma gång".
Inlägg
10 kommentarer:
Hej Niklas!
Tänk att man kan längta och sukta efter en kaka så mycket så att man måste efterlysa den i radion! Jag har hört talas om Meny men aldrig hört det. Häftigt att de efterlyste kakan och lyckades hitta den - i Umeå!! Ja, visst finns det många smaker och dofter man skulle vilja kunna få smaka och dofta igen - men som man vet aldrig kommer tillbaka... Som mormors hembakade lantbröd eller farmors goda köttgryta med rödvin i såsen... Mmmm, det vattnas i munnen bara jag tänker på det :-) !! Min mormor och farmor brukade inte använda några recept när de bakade och lagade sina specialiteter utan de tog "vad som fanns hemma". Det går ju inte att göra om, det var bara de som kunde få det att smaka så förföriskt gott. Men, det lever kvar i minnet och det finns ju så mycket annat gott här i världen som vi får glädja oss åt i stället :-) !!
Vad fint du skriver om känslorna. Ja du, tänk om man kunde spara känslor, plocka fram dem så där enkelt ur byrålådan vid behov. Det hade varit väldigt bekvämt...
Önskar dig en skön och trevlig kväll!
Många varma kramar från Anna Karin
Nicklas skrev..
Kanske skulle skriva ett programförslag...
O jag frågar varför inte en låt?
DET var tänkvärt.
Ha en fin kväll.
/Lallis
Det lät fint, både programmet och att efterlysa känslor osv.
Samtidigt är det lite grejen,
att man inte kan hålla fast dem och att vissa saker bara är att till att spara i minnet...
undra om tanten tar sig upp till Umeå bara för att smaka den där kakan, som kanske inte alls smakar som den gjorde för 30 år sedan.. men jo vissa smaker och känslor skulle man vilja ha kvar för evigt...
Per Gessle
"Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Vi möttes mitt i vintern när mitt hjärta var tömt
Jag placerade dej i drömmen som jag borde ha glömt
Nu faller den från himlen som en trasig ballong
Och här kommer alla känslorna på en och samma gång,
Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Jag sitter ensam kvar och hör varje tåg vissla ”Hallå!” ifrån
Ett ringlande spår. Var är du? Man kan undra när timmarna går
Du borde sett hur underbart jag mår...
Jag ska bygga mej en båt och segla tills det blir vår
Jag ska försöka att förtränga dofterna av ditt hår
Jag ska s-k-r-i-k-a så det hörs igenom all grå betong
För här kommer alla känslorna på en och samma gång,
Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Jag sitter ensam kvar och hör varje tåg vissla ”Hallå!”
Ifrån ett evighetsspår men det är slut det är dags att slå en knut
Öppna grinden för nu går jag ut!!!"
Ja,det var ett tänkvärt blogginlägg...
Känslor är svåra att hålla kvar..
Apropå kakor och sånt,jag kommer nog aldrig att få smaka en sån god kalvdans som min farmor gjorde när jag var barn! Det är tur att minnet finns i alla fall,både för dofter och smaker. Lite svårare är det med känslor?
Kram från mej som åker på SPA i helgen,där blir det skönt för kropp och själ!
Hoppas verkligen att damen tyckte att kakan smakade lika gott som den gjorde i hennes minne. Tänk att gå och längta efter en kaka i så många år!
Om jag missar Meny en endaste gång måste jag höra det på webben har lyssnat påre sen jag var barn ...jag blir lycklig när jag hör mina åldrade föräldrars dialekt från programledarna och den underbara inflyttade öländskan Karin Fransson från Deutchland...Jag längtar hem...herre min je jag framlider mina dar uppe i ingenting...ja i o f har ja bara några steg till fiket som fortfarnde serverar denna utmärkta skapelse till kaka...Hej Hopp
Skicka en kommentar