Det händer att jag tänker att jag ska byta morgontidning. Att DN är för trist och att Svenskan kanske vore en frisk fläkt till kaffet. Lite som att göra slut och gå vidare liksom. Nya samtal och vinklar. Ett annat tilltal. Men det stannar oftast bara vid tanken. Att jag inte tar mig för. Inte orkar. Glömmer. Betalar den där prenumerationsinbetalningen när den dimper ner och tänker att...hm det här är i alla fall sista gången.
Men det finns ju något tryggt också även om På Stan-bilagan väl ändå blivit lite väl...liten.
Johan Esk heter DN:s sportkrönikör. Jag gillar Johan Esk. För att jag tycker att han verkar vara en bra person. Långt ifrån sportjournalistikens uråldriga klichéer. Sällan förutsägbar. Bra flyt och snabbt språk. Mänskliga reflektioner. Och så har han bra musiksmak.
Och så är han granne med Lennart Johansson.
Idag skulle han skriva en krönika om allsvenskan.
Annat kom emellan så det blev istället en om livet.
Jag hittade den tyvärr inte på nätet annars hade jag självklart länkat.
Inlägg
3 kommentarer:
hm "lite som att göra slut" det betyder ju också att man lämnar tryggheten och kastar sig ut i något som kanske inte alls kan ge samma trygghet och sköna läsning, fast vem vet du kanske kan få en skön läsning med svenskan också. Fast ibland undrar jag varför bryta upp med något som är bra? Gräset är inte alltid grönare på andra sidan..
Svenskan är bättre - men inte sporten.
Ta båda! Det blir en herrans massa papper som ska återvinnas men det är härligt. Massor av härlig och välskriven läsning.
Svenskan är dessutom mer lättläst, har bättre layout och bättre krönikor, men så är det ju där med sporten...och då slutar det med att jag har båda. Ett dyrt men kärt nöje.
Britt-Marie
Skicka en kommentar