Så fel det var att ställa den frågan eftersom alla är så upptagna och visslar och tittar bort eller i taket eller helt enkelt spelar blinda, döva och stumma och tänker att - näe, det där får allt nån annan göra.
Så jag har tänkt om.
Jag kommer varje dag att utse och via mail kontakta en Knyttet-tröstare som får svara på hur just han eller hon kommer att göra för att trösta.
Kan bli kul.
Vad är tröst?
Vad, eller vem är Knyttet?
Vem blir bloggens första Knyttet-tröstare?
Svar kommer imorgon.
Inlägg
11 kommentarer:
Skruttet sakerT.Om ar tillrackligt modig att skicka en flaskpost
/K
Så gulligt.
Ja det är svårt för det beror på vem det är.
Trösta är svårt. Det beror på den som man ska trösta. Vad den tar emot?! Vad den behöver?!
När nån är ledsen och ensam så kan det vara viktigt att se den personen. Att finnas. Att lyssna. Torka tårarna eller vissa kanske är ensamma och behöver en vän en liten stund. En kram eller en hand att hålla.
Försöka att få den att .."Upp med nosen" lite grann.
Låt nån gråta ut...eller skratta.
Flaskpost kan vara bra:)
...eller baka en kaka eller köpa en blomma eller laga lite mat till ett Knytt det kan vara en idé. Se dem!
Man kan bara göra sitt bästa.
Vem är eller vad är:
Knyttet är ett knytt. I sagan en liten varelse som är väldigt ensam som bor i skogen i mörkret och inte vågar ta kontakt. Full av ångest för farorna i livet. Rädd om natten. Men gömmer sig i mörkret.
Alla kan vara som Knyttet och Jag kan vara som knyttet ibland. Knyttet är en känsla om att vara övergiven tror jag, om att inte räcka till, om att känna sig nervös inför det som är nytt och skrämmande. Att inte bli sedd.
Jag tror Knyttet är ett barn men inte alldeles säkert. Han/hon kan vara vuxen med.
Hur många låter inte tankar irra om hur svårt nåt är eller inför nåt man måste göra. Nåt möte som man inte vågar. Rädd för att ta kontakt eller säga nåt man vill ha sagt och istället drar sig undan.
Jag minns inte sagorna så där väldigt bra.
Men om jag inte minns fel så blir Knyttet lite arg ibland och är inte alltid så snäll. Då får man förstå det. Att det inte är så lätt att vara ett knytt. Då ska man sträcka ut en hand...eller låta den vara arg. Så den får ur sig sin ilska.
Jag är bra på att trösta men jag är inte van att trösta "Knytt". Det är nåt nytt. Men skulle jag träffa ett så skulle jag alldeles säkert klara av det.
Bilden på dig när du var liten är superfin. Det är ju den som finns i CD:n
Ha en bra kväll. Nu får jag bara hålla tummarna;)
Puss Kram
/Susanne i Halmstad
Minns när jag som ny sjuksköterska hade hand om en äldre man som visste att han snart skulle dö.Han hade inga anhöriga, jag satt hos honom och han berättade om sitt liv. Jag blev så tagen så jag började gråta,och då tröstade denna underbara äldre man mig och sa att jag inte skulle vara ledsen!
JAG fick tröst av HONOM,jag som skulle vara den professionella sjuksköterskan och ge honom god omvårdnad! Minns att jag tänkte att jag nog hamnat i helt fel yrke som inte kunde vara professionell!
Jag kommer aldrig att glömma denna man,som jag faktiskt hade tid att lyssna på,så det gjorde nog ingenting att jag grät inför honom den stunden.
Och idag vet jag att jag hamnat i rätt yrke som sjuksköterska/barnmorska :)
Men i den stunden var det jag som var knyttet,och fick tröst av denna fantastiske äldre döende man!
Kram!
Tröst kan vara så mycket, en blick, en klapp på kinden, en stund att bli lyssnade på, eller En stund tillsammans. Där man har tagit av maskerna, för att det är okey! Då man får vara som man är. Utan krav på att trösten, måste göra mig glad igen, inga krav på gensvar, prestation kärlek. Ojdå, det blev för mig både tröst kärlek och livet....... Så vill i alla fall jag bli tröstad, förmodligen finns det flera än mig som vill det.....
Tänker att det finns flera knytten runt omkring mig, som är knytten på olika vis med olika behov.
Trösten är väl alltid kärlek och omtanke, som tar sig olika uttryck för olika knytt. Ett sms, en kopp kaffe, en kram, en blomma, ett vykort, en middag. Att lyssna ibland och tala ibland, våga ställa frågor och ha tid att lyssna på svaren.
Just nu är Knyttet en person väldigt nära mig i familjen. Trösten är att varje dag försöka finnas nära, om inte rumsligt så alla fall i tanken. Kolla dagsformen, underlätta praktiskt om det går, visa att jag finns här.
Även jag går förbi små knytten ibland, svårast är dem man inte känner så väl eller kanske inte alls.
Men för att sammanfatta; knytten är i extremt behov av kärlek!
Kram från Trollmor
Så fint skrivet av både Suzesan och susjos.
För mej är knyttet den person som behöver min hjälp och stöd här i livet.
Jag har ju alltid arbetat med förståndshandikappade,nu i 31 år. Man har sett omsorgen förändrats till det positiva och stött på många vilsna själar.
Tycker man många gånger har tröstat detta knytt att förstå sin plats i vår knasiga värld.
Att se utvecklingen hos våra handikappade,från en person som mest låg på golvet och skrek,till en glad tjej som sköter kassan på en personalrestaurang,med glädje i ögonen.
Att kunna hjälpa alla knytt till ett bra liv.
Att kunna trösta när man längtar efter sin mamma(som gått bort)och ej förstå att julen inte blir den samma igen.
Att se glädje i dessa ögon att man har ett "riktigt" jobb att gå till varje dag.
När jag började på 70-talet,jobbade jag med en kvinna som hade pratat,gått m.m
Men nu var sängliggandes och behövde hjälp med allt. Till jul började jag prata om vad hon ville ha till julklapp. Jag var medveten om att hon inte kunde svara,men fortsatte tjata. Kanske en docka? Inget svar,bara ett leende. En dag när jag tjatade som vanligt,log hon mot mej och sa: Det ska du strunta i. Jag blev så paff,men sen rann tårarna nerför kinderna. Hon sa nåt!! Då kände jag hennes hand mot min och hon log.
Detta var en upplevelse för mej och jag visste att jag alltid skulle trösta dessa knyttar.
Blev nog en konstig berättelse detta. Men det finns många knyttar där ute som behöver dej.
Bara vi bryr oss lite och inte bara stirrar och pekar finger.
Ha en underbar fortsättning på denna kväll och resten av livet
Anki
Kan inte låta bli..*s*
Knyttet är en liten filur som är ganska(för att inte säga helt) ensam.
Och det är så han känner sig också.
Jag önskar att någon påminner knyttet om värdet av att tro på sig själv.
Och att det är inom oss det börjar - kärleken.
Att han vet det när han ger sig ut på sin vandring - som lika gärna kan handla om att hitta sig själv, som att rädda Sktuttet.
Och Mårran kan lika gärna symbolisera de rädslor som man måste besegra under sin vandring.
Hade jag kunnat, så hade jag berättat för Knyttet hur värdefull han är. Och unik.
Och kramat honom precis så länge som behövdes.
Deet var mitt svar.
/Lallis
Hejsan!
Ser att det lugnat ned sig här o allt verkar vara som vanligt igen
BRA!!
Bra initiativ, med "vem öppnar famnen"
När jag var i skolålder och gymnasieålder hände saker som blev väldigt jobbiga, men tyvärr blev jag tvungen att fixa allt själv. vem trösta mig? Musik o det gamla Baumgart pianot gjorde nog det när jag satt ensam o lät allt som gjorde mig ledsen, besviken och var orättvist gå ut över tangenterna och allt blev för mycket.
Någon gång framöver kanske jag bloggar om det som hände. Vi får se men vet du.....
Hjärtat tomt o övergivet
Sånt är livet....
Tyvärr blev jag tvungen att trösta mig själv. Nu i vuxen ålder finns ju både hustrun, och goda vänner som fångar upp mig ifall det skulle behövas. När min hustru blev svårt sjuk fanns vänner som hjälpte mig och tänkte på mig. Jag minns när sjukvårds personal som fanns för min min fru började fråga MIG hur JAG mådde. Det kändes jättekonstigt för det var man ju inte bortskämd med. men jag kan inte tacka dem nog. Det var ju inte vad de, eller vännerna gjorde utan bara ATT de fanns där, och visade ATT de brydde sig. En klapp på axeln räcker faktiskt mycket längre än man tror. Att man bara lyssnar eller visar att man är värd så mycket att man förtjänar deras omtanke. Tänk vad saker kan ändras genom livet
Well, låter som en trivsam ide så här i snön och natten och stjärnorna...
Hoppas du använder slumpgeneratorn annars kan det bli svårt för vissa att nå till tröstar-rollen...men vem vet du kanske tänker bakvänt och tar en av de värsta motståndarna och ger dem chansen att trösta...
Hörde igår kväll "Farlig Midsommar"
genom min yngsta, 12-åriga dotters sovrum - ja hon somnar ibland läsandes och ibland lyssnandes på band eller i det här fallet cd:s. Fatta att det är över sju år sedan Tove lämnade jordelivet.
För min egen del tar jag ett av dotterns gamla NallePuh -band för det är Allan (kan inte heller förstå att det är över 11 år sedan han gick runt hörnet) som läser och då kommer jag sannerligen till ro...vilket kanske är dags att göra nu när pepparkakorna är färdigbakade för den här gången. Bara en sista Puh sång passandes i detta nattväder:
Snön vräker ner
(tiddelipom)
alltmer ju mer
(tiddelipom)
alltmer ju mer
(tiddelipom)
det snöar.
Och nästa vår
(tiddelipom)
om bra det går
(tiddelipom)
i mina tår
(tiddelipom)
det töar.
Tröst för mig är tid.
Hur Knyttet sen vill använda tiden - vet bara Knyttet.
kramar till er alla CIA-Ann
Tröst kan var vad som helst, tröst är det som den mottagande medmänniskan behöver just då, tröst finner jag i någon med ett stort hjärta och empati, alla kan kan inte konsten att trösta och en del verkar vara födda till att trösta. För mig kan tröst vara: förståelse, någon som lyssnar, någon som håller handen, närhet,någon som bryr sig om just dig - just då när det behövs, någon som coachar och hejar på. Lyfter dig till nästa nivå. Tror på dig. Och alla behöver tröst, till och från, alla är vi knyttet någon gång.
De senaste åren har jag försökt att göra en (eller flera) "goda" gärningar per dag, hjälpa medmänniskor med småsaker, öppna dörrar, hjälpa till att lyfta barnvagnar/väskor, ge den extra kronan som fattas någon framme vid kassan, ge bort p-biljetter som ej gått ut eller bara bemöta mina mina medmänniskor med ett leende och positivitet. Livet blir så mycket trevligare då. Leenden öppnar dörrar. Det gör utsträckta händer också.
Love, peace and understanding :-)
Skicka en kommentar