Skriet

Apropå konst.

Om dess uppgift är att enbart vara provocerande så kan man ju lugnt säga att hon lyckats skapa ett mästerverk, Anna Odell. 

Ni vet, hon som stod på Liljeholmsbron och hivade kläder i vattnet och som hotade att även slänga i sig själv. När Polisen kom så slogs och sparkade Anna såpass ivrigt att konstaplarna inte såg nån annan råd än att köra henne till psykakuten. Där förklarade hon att hon bara simulerat och att hennes psyke var helt i sin ordning och att hela föreställningen ingick i ett konstprojekt.

Sen promenerade hon iväg hem igen.

När jag läste om det här blev jag superprovocerad och tänkte att hon borde ha fått stanna där på psyket. Att en och annan lös skruv behövde dras åt.

Men det är inte det provocerande i själva tilltaget jag tänker så mycket på just nu. Hon kommer få ta konsekvenser så småningom.

Nej det jag tänker på är var gränsen går. Finns det lika många gränser som det finns individer?

Syftet med Anna Odells "konstverk" vet vi ju inte än eftersom det inte fullt ut redovisas förrän vid Konstfacks slututställning senare i vår.

Det går runt i mitt huvud. Är skruvarna för hårt åtdragna? Jag förstår inte. Vad är ok in the name of konst?

Och hur ställer man ut ett simulerat självmordförsök?

Eller är det annat hon ska hänga upp? Kanske tavlor som vi nu - när vi vet vem hon är - är beredda att betala bra för? Är det så hon har tänkt?

Kanske konst det också...