lördag 31 januari 2009

Elände















Roligt skvaller.
En av Melodifestivalens sponsorer - elbolaget E-on kommer att följa med på turnén och smälla upp sin egen Singstar-rigg i tävlingsstäderna.
Man hade tänkt sig locka folk med en slogan som löd:
HUR ÄR DIN SCHLAGER-ENERGI?

Men E-on fick bakläxa av festivalledningen.
- Så får det absolut inte stå!
- Varför då då?
- Melodifestivalen vill inte bli förknippad med schlager.

I år ska det gås mot strömmen minsann.

Vem bryr sig?















Twitter.
Alltså, jag vet inte...
Vill man hela tiden veta vad andra gör och vill andra ständigt ha koll på vad man sysslar med själv?
Näe!

Det finns, tycker i alla fall jag, nånting spännande men ändå vardagligt vant i det där framåt-kvällen-samtalet som går ut på att dela med sig av sin dag och ta del av någon annans. När tankarna i bästa fall kunnat få tid att landa. När det oväsentliga sållats bort.  
Och hur ska man hinna vara med om något om man dels ska sitta och läsa vad andra gör och dels skriva egna underrättelser hela tiden? 
Ser en värld där till slut alla människor sitter vid sina skärmar och meddelar varandra att de, ja...sitter vid sina skärmar.
Kul! Verkligen!

Kommer dock på ett roligt sätt som man skulle kunna använda Twitter på. Att helt enkelt bara ljuga. Skapa en låtsastillvaro.
12:14 Skriver ny låt ihop med Bruce Springsteen.
13:44 Utför hjärnkirurgi på SÖS.
15:00 Har just löst klimatfrågan - ska precis ringa Barack.
18:30 Fotbollsträning med AIK på Karlberg.
21:58 Undrar vad ni gjort idag.

Men det blir trist i längden det också så jag förstår fortfarande inte riktigt poängen.
Tycker mest det verkar lite...ängsligt.

fredag 30 januari 2009

Lur















Jag går förbi någon som säger något till mig.
- Ursäkta, vad sa du...undrar jag.
Sen bli jag generad.
När jag ser den där pyttelilla bluetoothmanicken som sitter vid örat.

Jag kommer aldrig att vänja mig!
Och om jag inte tror att det är jag som blir tilltalad så är jag helt säker på att människan talar med sig själv. 
Och att personen i fråga är lite ja...eljest.

Det är därför jag inte använder min lilla snäcka.
Istället låter jag strålningen från mobilen gå rätt in i tinningen.
Snacka om idiot.

Strängt taget















Nu ska jag gå och köpa tillbaka Rickenbackern.
Vem vet vad den har i sig?
Något som bara måste undersökas!

Tack ska ni ha för att ni hjälpte till att ta det beslutet.

torsdag 29 januari 2009

Om. Igen.

Lunch med Glenk på Götgatan. Sen slank vi in i musikaffären.
- Ska ni starta band, frågade butiksinnehavaren.

Sen såg jag den rödgula Rickenbackern som hängde där på väggen och stelnade ett ögonblick. Bad att få titta närmare på den.
Kände igen märken efter bältesspännen och jack i plektrumskyddet.
Min! Det är ju för faan min!

En natt för nitton år sen var det någon som tog sig in i Polarstudion och botaniserade bland lösöret. Någon som gick därifrån med en telefonsvarare och en kassettradio. Och så min gitarr.
Så många gånger jag har undrat när och var och om den skulle dyka upp igen. Som tänkt på hur otrygg, ensam och bortkommen den måste känna sig. Som jag ibland saknat det där typiskt klingiga Rickenbackersoundet som just mitt exemplar fick ur sig. Och som jag inte hittat i andra jag prövat senare.

Och nu hänger den alltså där på väggen. Tjugoniotusenfemhundra spänn står det på prislappen.
Skulle vilja att den kunde tala. Säga vad den varit med om. Berätta att den vill tillbaka och att den saknat just mina låtar.

En gång för längesen blev den kvar på ett hak efter en spelning. Det var i Västerås och på morgonen ringde de från stället och sa att vi glömt en gitarr.
Jag satt med den i knät i turnébussen och medan vintervägarna mot Malung passerade utanför fönstret skrev jag en av mina allra största och bästa låtar.

Jag borde köpa tillbaka den!

Skriet



















Apropå konst.
Om dess uppgift är att enbart vara provocerande så kan man ju lugnt säga att hon lyckats skapa ett mästerverk, Anna Odell. 
Ni vet, hon som stod på Liljeholmsbron och hivade kläder i vattnet och som hotade att även slänga i sig själv. När Polisen kom så slogs och sparkade Anna såpass ivrigt att konstaplarna inte såg nån annan råd än att köra henne till psykakuten. Där förklarade hon att hon bara simulerat och att hennes psyke var helt i sin ordning och att hela föreställningen ingick i ett konstprojekt.
Sen promenerade hon iväg hem igen.

När jag läste om det här blev jag superprovocerad och tänkte att hon borde ha fått stanna där på psyket. Att en och annan lös skruv behövde dras åt.
Men det är inte det provocerande i själva tilltaget jag tänker så mycket på just nu. Hon kommer få ta konsekvenser så småningom.

Nej det jag tänker på är var gränsen går. Finns det lika många gränser som det finns individer?
Syftet med Anna Odells "konstverk" vet vi ju inte än eftersom det inte fullt ut redovisas förrän vid Konstfacks slututställning senare i vår.

Det går runt i mitt huvud. Är skruvarna för hårt åtdragna? Jag förstår inte. Vad är ok in the name of konst?
Och hur ställer man ut ett simulerat självmordförsök?
Eller är det annat hon ska hänga upp? Kanske tavlor som vi nu - när vi vet vem hon är - är beredda att betala bra för? Är det så hon har tänkt?

Kanske konst det också...

onsdag 28 januari 2009

Gamla typer















Det blev den här!
En helt akustisk (eller vad man ska säga...)  maskin där tangenterna sitter där de ska - Å, Ä och Ö således på de ställen som komma, punkt och bindestreck numera ockuperar.
Skrivmaskinsdoktorn i Danderyd - en liten källarskrubb där själva doktorn trängdes med gamla Haldor, Remingtons och Underwoods.
Farsan lämnade ifrån sig sin alltför moderna elektriska och fick så testa den på bilden.
Han skrev och bokstäverna hamnade som de skulle och han fick beröm för sitt fina anslag.
- Det hörs att du kan, sa doktorn.
- Som att spela piano, sa farsan. Upplivad och stolt.

Sexhundrafemtio spänn emellan och Faciten bytte ägare.
Inga kvitton.
Det är hårt i skrivmaskinsbranschen. 

Hey Hey My My















Såg "Debatt" igår.
Det handlade om droger och skapande.
Nån brud sa att "vi konstnärer är så sköra och lever så nära konsten och smärtan att droger behövs för att klara av att leva."
Vilket jävla skitsnack!
Människor är sköra.
En konstnär är i grunden inte mer utsatt än en ensamstående undersköterska eller en just uppsagd Volvoarbetare.

Jag tänker inte moralisera och det finns heller ingen poäng i att göra det. 
Varje människa gör som hon vill.
Men.
Det är lätt gjort att dricka för mycket.
Eller att knarka bort sig totalt.
Jag har sett det på nära håll.
Mer än en gång.
Förtvivlan, hopplöshet och maktlöshet.
Och hur lätt det är att titta bort.
Både som beroende och medberoende.

Grammisgalor och poliser eller inte poliser och lagar är i sammanhanget fullständigt ointressant.
Har aldrig träffat Kleerup och igår i "Debatt" var första gången jag hörde honom tala.
Har stor rerspekt för hans begåvning som låtskrivare, artist och producent.
Jag kan ha fel, men det verkar inte som om han mår jättetoppen.
Om det är så hoppas jag att han har någon som tycker om honom och inte tittar bort.

tisdag 27 januari 2009

Les Pantalons Rouges

Har fått det från en säker stylistkälla - kungen, och inte minst alla som vill vara hans kompisar, kommer att vara rätt i vår också.
Det är fortfarande chinos som gäller.
Gärna röda.
Eller annan gräll färg.

Truddeluttskor, liksom ironi, signalerar dock att man är svårtartat förbiåkt.

Borsjtj















Det finns en restaurang på hörnet. Tror att jag skrivit om den förr. Lite nyindisk sådär. Mysig. Kulörta lyktor ovanför uteserveringen och trevlig personal.
Stora, stora skyltfönster ut mot vår gata.
Vid två tillfällen den senaste tiden har de dock krossats och lastbilar med kran har fått komma och byta ut dem. Mycket bökigt!

Jag har funderat en del kring de där rutorna. Vem krossar den typen av fönster? Jag menar, det är ju inga vanliga doror vilka som helst.
Skitungar? De som brukar klottra meningslösa tags på fasaden? Knappast va.
Är det krögarens fru som kanske tror att krögar´n själv har ihop det med nån servitris? Långsökt.
En galen gäst som blivit matförgiftad? Ja, en gång kanske, men inte två.

Så såg jag "Eastern Promises" igår. Där Viggo Mortensen har krupit ur Aragorn och satt på sig kostymåslips, Mercedes, rysk accent och tatueringar. Mitt i maffian i London.
Kanske Legolas egentligen också är ryss och numera bedriver beskyddarverksamhet på Södermalm? Så måste det vara.
- Pröjsar ni inte så blir det glassplitter i varenda chicken tikka som serveras! Och sen avknipsade fingrar! Samla ihop kassan! Jag är tillbaka om en alvtimme!

Vi får se.
Nu är rutorna hela och kvarteret håller andan.
Och Frodo, vilken stad fick han?

måndag 26 januari 2009

Det var inte bättre förr men det ska bli!















Tillbaka i bruset efter två stilla dygn bakom den blå dörren.
Vid vattnet en bit utanför tullarna fungerar det grå som en välvillig och lugn famn. Som öppnar sig och inbjuder till vila.
Men i stan blir det på nåt sätt bara öststat. Dystert och hopkrupet.
Jag vet att jag klagar alldeles för mycket på vintern. Men om den fattade att den ska vara på riktigt så hade inte ett ont ord om den letat sig ut till den här bloggen. Vit snö, åtta minus och en gnutta sol - ska det vara så svårt att ordna?
Eller har det helt enkelt bara blivit omodernt? Vintern i Stockholm vill inte vara kusinen från landet, så den anammar det urbant såsigt Alexanderplatzfärgade och är kanske så mycket 2009 som det överhuvudtaget kan bli...

På tal om förr.
Det jagas ju en del. Nytt. Snabbare. Bättre. Klarare. Enklare. Effektivare. Det kan gälla datorer, bildskärmar, bilar, bantningskurer eller rakblad. 2.53 GHz Intel Core 2 Duo Super Sport Vrål. Ska det vara.
På onsdag ska jag däremot hjälpa min pappa att byta ut en alldeles för modern skrivmaskin.
Tangentjävlarna sitter inte där de ska för maskinen vill så gärna likna en dator och därför är tangentuppsättningen designad efter en sån.
Det går inte an!
Det blir fel.
Måste bytas ut mot en sån där stor klumpig.

Slutsatsen är alltså att man kan bli för modern för sitt eget bästa.

söndag 25 januari 2009

Svart-vitt















Gränöfjärden låg alldeles blank och dimman smekte ytan och hela dagen fångad innan färgfilmen kom.
Till och med den röda bojen smälte fint in i gråskalan.
Inte en båt.
Ett litet ynkligt regn gjorde de enda ljud som fanns. Små, små ljud.
Dis.

Och en väldigt blå dörr.

lördag 24 januari 2009

fredag 23 januari 2009

Ställa skåpet















En bra dag.
Visserligen hotar vädermannen med blötsnö och blötsnö är som bekant fullständigt meningslöst.
Kan vi inte bara skita i de här vinterfånerierna nu - det blir ju ändå vår till slut. Så varför hålla emot? 

Djupdykningarna på Blocket har gett vissa resultat. Bland annat har jag träffgat Carl-Magnus som är åttio snart och som ofta reser till Värmland och köper skåp och annat som han sen pysslar om och gullar med hemma i garaget. Som han brann för sina fynd. Så härligt och ärligt att jag knappt kunde med att pruta alls. Som jag hoppas att jag fortfarande klarar av att brinna när jag är åttio. Spelar ingen större roll för vad. Huvudsaken är. För aska är så trist. Och grått. 

Tradera är en annan ny bekantskap. Jävlar vad mycket hopplös skit det finns där. Men även underbar skit också. Bland annat en spegel som garanterat ingen annan kommer att bjuda på. Utropspriset var femtio spänn och mitt bud på femtioen har stått sig i tre dygn nu...

En bra dag alltså.
Grå men bra.
Och en rolig middag ikväll.
Kalv och Bourgogne.

Så vad gör väl lite blötsnö?
Egentligen.

torsdag 22 januari 2009

2+2=7















Utvecklingssamtal. Det har blivit ett och annat nu och jag har mött både ljuvliga och idiotiska lärare.
Minns ju själv hur jobbigt det var när morsan skulle iväg på föräldramöte. Då fick inga elever vara med så skitsnackandet nådde förmodligen helt andra höjder på den tiden.

"Han kan bara han vill. Bara han lägger manken till och inte pratar så oerhört mycket. Åsså är han dålig på det och det och det och det och det och det och det..."
Så lägger pappskallelärarna upp samtalen medan sonen eller dottern sitter och bara blir mindre och mindre. Och mindre och mindre motiverade att överraska puckot.

Andra gör precis tvärtom.
"Åh vad han är duktig på det och det och det. Och så empatisk och vänlig mot sina kompisar och hans fantasi ska vi bara inte tala om..."
Ungen växer och vill. Pappan och mamman blir mjuka i sinnet och nästan obeskrivligt otjatiga.
"...men om vi skulle ta och ge matten vad den tål - där kan vi bättre, det är jag helt säker på."
Gud sån matte det blir av det. Läxan som en dans. Talen far som häxpipor genom luften.
Det gjorde aldrig mina.

Men idag gick det bra.
Några nya mål sattes upp.
Och M har tur som har en skön fröken.

Andas älskling...















Hörde just att profylaxen är på väg tillbaka.
In-genom-näsan-och-ut-genom-munnen. Grund andning.
Jag minns kursen. Mattor på golvet, målmedvetna blivande mammor och så vi då. Tafatta killar.

Jag beundrar kvinnor av många anledningar. Inte minst för att de vågar föda barn. Jag skulle be om alla bedövningar som finns, ta till vartenda trick och självklart med förbundna ögon lära mig att hitta genom djungeln som leder till noll smärta. Och till och med då skulle jag vara skitskraj.

Det skulle vara kul att läsa en bok som beskriver killar i förlossningssalen. (Jag har ju en av Sveriges bästa barnmorskor bland kommentatorerna - borde du inte skriva den boken Susanne?)
Jag förmodar att det inte bara är jag som känt mig som tvåa på bollen. Eller tvåa...sjua kanske är mer sant.
Första gången höll jag på att få spö när jag skulle hjälpa till och uppmuntra pustandet. Fick ett kärleksfullt "DRA ÅT HELVETE!" när jag strök så där över ryggen som de sagt att man skulle göra.
Prövade lite lustgas för att försöka muntra upp en smula. På mig själv alltså. Ingen hit.

Att det ska vara så svårt och jobbigt att ploppa ut nånting som är så lätt och härligt att plantera.
Ni borde vinna pris och få medalj.
Tapperhet i fält.

Nu ska jag till tandläkaren...

onsdag 21 januari 2009

RIP

Undrar om talgbollar skriver mespoplåtar?

Beröring















Häromdagen talade M och jag om den där vällustsrysningen man kan få ibland. När håren på armarna reser sig. När huden blir knottrig. Av en röst eller en låt eller ett...uttryck.
M sa hon ännu inte varit med om det och var lite avundsjuk och otålig. Och självklart nyfiken på känslan. Och smått irriterad över att jag inte kunde förklara exakt vad det är som skapar den.

Igår var vi bjudna på installationspizza med skålande i äppelsaft. I fina glas och allt. Alla barn låg framför tv:n och även en femåring kunde känna att det var något alldeles speciellt på gång. 
M såg mina blanka ögon när Aretha Franklins röst på innerliga och stolta vingar flög över The Mall och vidare ut över världen.

Kan det vara så att de där uttrycken som skapar knottror i själva verket är drömmar som blir sanna?
Tanken slog mig. Att det enda som kommer i närheten av en förklaring till detta underbara mysterium är just det. Att det händer saker när något är på riktigt.

Det plötsligt kittliga som lekfullt smeker synapser och blåser hemligheter i tårkanalerna.
Att vara.
På riktigt.

tisdag 20 januari 2009

Sextisju sextisju vi är en bit på vägen nu















Och Hos Perssons då? Undrar vilken färg Anitra har valt i sovrummet?
Tänk att hon får frukost på sängen varje morgon. Från Buffel till Tårt-Kenneth! Och Göran är så rätt ute - Tårt-Kenneth är inte bara det nya svarta utan även vägen till harmoni och lycka.

Men imorse hoppas jag att Anitra för en gångs skull masade sig upp. Och att hon på brickan hade ställt den bästa flaskan skumpa hon kunde hitta på jobbet. Det är ju nämligen firning och kalas hos Perssons idag. Göran fyller sextio. Canapéer framför flatscreenen i afton när Obama svär eden. Jojo!

Lasse Lindbom fyller sextio den 30 mars, Springsteen den 23 september och Lundell hakar på först den 20 november.
Upplagt för prat om pensionssparande på Stadion i sommar...

Inga cigarrer i Ovala rummet















Kanske känner de lite som familjen som kom hem från semestern och plötsligt kollade Lotto-raden och märkte att de vunnit hundratio miljoner. Overkligt. Sånt som man ser på film.

Tänker förstås på Obamas. (jag vet, det låter knäppt men det måste väl vara så man säger: Ikväll kommer Obamas på middag...) 
De måste ju också ha sett Vita Huset och Commander in Chief, Obamas. Och så är de plötsligt där själva.
Undrar hur snacket går? Nyper de sig i armarna? Det är ju liksom overkligt på fler än ett plan.
Byter de gardiner och tapeter? Förmodligen va! Vågar inte ens tänka på vilken smak Bushs har.
- Michelle Darling, det här sängöverkastet suger!  Minns du vilken färg Bartlets hade på sitt? Kan vi byta tro? 
- Men Barack Baby, vilken fråga, kan vi...? Har du glömt vad jag lärt dig? 

måndag 19 januari 2009

Antikt & Kuriosa...















Har hamnat i auktionssideträsket. Jag letar lite möbler till landet och det är lätt att fullständigt gå bort sig. 
I fredags bjöd jag på ett badrumsskåp i plast. Förmodligen var det ganska äckligt och bilden sa ingenting om motsatsen heller. "Desificeringsbad" sa hjärnan utan att egentligen veta vad ett sånt är. 
Skåpet var från 60-talet och jag bjöd glatt tvåhundrafemtio spänn och var - eftersom det bara återstod en halvtimme av auktionen - helt säker på att jag var klubbad och klar.
Icke! Bakom en sten låg det någon och lurade och klämde till med trehundra.
Vafan!
Jag höjde. Och höjde. Och höjde. Lätt att åka med liksom. Men hejdade mig ändå plötsligt vid sjuhundrafemtio.
Vad är rimligt egentligen? För ett plastskåp med en spegel som sett och varit med om saker som man inte har en aning om. Huuuga! Kan speglar vara hemsökta månne? I så fall öppnar sig nya fantastiska möjligheter för de där andejagarna som springer runt i tv4-plus med mörkerkameran i högsta hugg.

Trots att jag fortfarande är småskärrad av det där påståendet att mina Google-sökningar varje vecka  kräver lika mycket energi som hela Göteborg stift så fortsätter jag klicka och leta. Har nog ändå bestämt mig för att inte riktigt tro på den teorin.
Så vågorna tar mig runt i den begagnade världen och kanske hittar jag nåt bra till slut.

Men bara så ni vet - det är ont om gamla klädskåp och bockbord på Blocket...

söndag 18 januari 2009

Wow!















Ingen tvekan om att de kan...

Leva livet

video
Nej Suzesan såg jag inte.
Däremot kom den här bruden med tårta.
Eller tåååooota som det heter i Halmstad.

Det låg ett tunt snötäcke över stranden imorse och inifrån den varma frukostmatsalen såg Tylön ut att frysa rejält om klipporna.
Men ändå sjöng den på dagens låt:
"När alla vännerna gått hem" med Gyllene Tider.

lördag 17 januari 2009

Bättre än SIFO

Hade det lite på känn redan före jul.
ICA-Stig alltså.
Som Statsminister.
Nu har ni bestämt det.

Två röster på Jimmy Åkesson.
Känns tryggt att Arne Anka fick fem gånger så många.

Snart iväg till Halmstad.
Nynnande på dagens låt: "The Boys Of Summer" med The Hooters.

fredag 16 januari 2009

SAOL















- Kolla, en troschock! skrek M när det vevades snabbrepriser i Let´s Dance.

Varje generation har sina egna ord och begrepp.
Månlandning, högertrafikomläggning och Wennerströmaffär tar fortfarande tag i nån liten person som bor inuti mig.

Polisspår, bogvisir och Brolinsnurr sätter igång diaprojektorn hos andra.
Troschock...ja, varför inte?

För övrigt kan man bara gratulera Sveriges Television till värvningen av Fredrik Skavlan.
Tala om snackattack!

En kaka utav sand så stor som Svealand















Det är liksom som att vi bara klarar en enda sak åt gången. Och eftersom det bara är en enda sak så ska vi ha så mycket som möjligt av den.
Nu snart ska vi ha melodifestival igen. Den kommer - som vanligt med massivt bistånd av kvällspressen (när ska det förresten sluta kallas kvällstidning?) - vältra in över landet som det där trollet i sången.
"Det lade sig i Småland med huvudet på Åland och fötterna de var i samma stund i Lund".

Trollets katt - den där som hördes jama långt  bort i Yokohama - har enligt säkra källor redan ätit upp Idol-Kevin och satt klorna i Elisabeth Höglund.
Bäva månne Robert Wells!

Rean utread. Nu semlor i skylten. De räcker åt alla och vi har fler på lagret. En jävla massa mandelmassa har vi. Finanskris och lågkonjunktur...nänänä för det var inte sant för det var inte sant för däremellan kommer...

En sak i taget.
Blicken nu riktad mot Hudson-floden.
Gaza?
Kolera i Zimbabwe?
Varsel?
Glöm det!

Ring och rösta!

torsdag 15 januari 2009

Vi får se...















...är ett gräsligt vuxenuttryck.
Klart vi får. Förr eller senare. Se alltså.
Ska tänka på det. Inte säga så. Bättre att säga ja eller nej på en gång.

Satte mig ner för att skriva nåt begåvat men det blev liksom inget. Hård i bloggen, typ. Det är som att det finns en massa ord där inne som inte riktigt har bestämt sig än. Lite som ett pussel där man inte kan förstå hur man någonsin ska få ihop. Ta bara himlen - säkert trehundrafjorton bitar och alla ser likadana ut och har samma färg. I alla fall vid första anblicken. Och andra och tredje också. 
Det krävs koncentration. 
Och den ska jag ta ett snack med efter middan. 
Kanske.

Eller förresten...
Nej!

Vår i luften!

Fick just spelprogrammet för årets Allsvenska.
Söndagen den femte april drar den igång. Klockan tre.
Och under kvällen som sedan följer kommer inte Micke "Syd" att slå särdeles många klackar i tak eftersom Halmstad BK då med all sannolikhet har fått stordäng på Råsunda.

Gyllene tider!

onsdag 14 januari 2009

Inte bara i Vellinge















Samtal vid middagen om allt möjligt. S berättade om tempi (som tempo ju faktiskt heter i plural. I alla fall när det handlar om musik. Lite fånigt ord faktiskt. Som scampi fast smalare på nåt vis...och inte lika utrotningshotad)
och alla miljarder olika italienska termer för att beskriva dem. Sen en del om Franska och Amerikanska revolutionerna. 
Och till sist förklarade han att en femtedel av den svenska befolkningen tror att svarta människor är dummare än vita.

Det måste betyda att en femtedel av svenskarna i bästa fall är ungefär lika smarta som ostron.

skITigt















Vetenskapsradion berättade igår att två sökningar på Google drar lika mycket energi som det går åt för att koka upp vatten till en kopp te. En annan studie visar att IT-sektorn årligen genererar lika mycket växthusgaser som världens alla flygresor tillsammans.

Så vad väntar vi på?
Om det inte spelar någon roll för miljön på vilket sätt vi upptäcker världen låter onekligen en jorden-runt-biljett mer lockande än nätet. Människor och platser på riktigt liksom.

Visst var det så att arton procent av alla vuxna på Södermalm har en egen blogg? Hur mycket dynga lyckas bara vår lilla grupp sprida varje dygn?
Och då har jag inte ens tänkt på innehållet i inläggen.
Logga ut kanske...?

tisdag 13 januari 2009

Granfejden







Tjugondag Knut. Som att vika runt ett hörn.
Hade planerat att slänga ut granen imorrn och hoppas att det inte är förenat med böter om man låter den stå en dag extra. Vill gärna skjuta upp eftersom det är så förbannat tråkigt. Haka av kulor, äpplen, klockor, hjärtan och annan skit och sen försöka få nån slags ordning på belysningen (ja, jag har såna där gamla energislukande och miljöovänliga som trasslar in sig i ett helvetesknospel bara man tänker på dem).
TRÅKIGT!!!

I år har den stått där mest i onödan känns det som. Inte en klapp fick den ha under sig för de delades ut på andra håll. Och inte är det någon som öst komplimanger över den heller. Tror inte att den ens en enda gång fått höra att den är fin eller vacker. Har den spridit julstämning?
Ärligt talat - inte en aning. 

Men nu ska skiten ut i alla fall. Styckas. Med sekatör. För att såsmåningom hamna i svarta sopsäckar. Som ska transporteras till ja...den platsen ska jag försöka hitta på nätet vad det lider. Är dock helt säker på att det inte är gångavstånd. Skulle i det här läget vara beredd att hosta upp minst hundrafemtio spänn för att bara bli av med eländet. Var är alla flinka julgransbortforslingsentreprenörer?
Ser ju förstås ett och annat julgranslik som ligger och skräpar på trottoaren och brukar då knyta näven i fickan över denna totala brist på solidaritet med oss som verkligen drar barren till stacken. Jävla fifflare!

Annars är det inte så tokigt. Jag andas ut över att mamma lyckades finta bort knarkspanarna på galan igår. Och så gick det att ta cykeln till tandläkaren.
Och för varje timme kommer vi närmare midsommar.
Bara en sån sak.

Tänk på det och ta fram gitarren och spela med i dagens låt:
"You Don´t Have To Say You Love Me" med Shelby Lynne.

måndag 12 januari 2009

Extra hurra















Jag vill tillägga att det finns fler födelsedagsbarn denna den 12 januari.
Först och främst kamrat Livsnjutaren, men även Mats Olsson - hans efterträdare som sportkrönikör i Expressen - firar idag.
Liksom kämparna Gunde Svan och Robert Prytz.

Från Mariaberget ekar dagens bonuslåt "Med en enkel tulipan"!

Filmafest

Min mamma ska gå på Guldbaggegalan ikväll.
Tänk om hon blir tagen av knarkpolisen!
Kan finnas spår av ostkaka...

Och medan vi väntar på att filmbranschen gör entré så tar vi tag i dagens låt:
"It Should Have Been Me" med Yvonne Fair

Dressed for Success














"Highways and dancehalls
A good song takes you far"

Här går fem allvarsamma män på en gata i London. På väg mot High Court. På ett nästan barnsligt sätt möjligen lite upplivade av att få vara så finklädda. Sådär som man kunde känna när man var barn. Tänk, slips och allt!
Och se så viktig jag ser ut med alla papper under armen...

Nio år innan Londonpromenaden damp det ner en demokassett i min brevlåda. Låtskrivaren var en kille från Göteborg som jag träffat ett par gånge längs vägen. Jag hade sjuhundratusen andra saker att göra så jag lyssnade aldrig utan glömde bort den och till slut försvann den i klump med en massa andra uppskjutna saker.
Senare fick jag klart för mig att kassetten tydligen innehöll en låt som praktiskt taget var identisk med Roxette-dängan "Sleeping In My Car". Tyckte i alla fall Göteborgaren. Och hans teori var att jag spelat den där låten för Per G som naturligtvis inte kunde hålla händerna från syltburken utan snodde den med hull och hår.
Många turer fram och tillbaka men till sist hamnade allt - på ett närmast overkligt vis - i en rättssal i London där det satt gubbar med peruker på knopparna. 

Där fick jag svära inför Gud och Drottningen. Som på film. Förklarade att jag aldrig ens själv hört biten och alltså inte heller kunde ha spelat den för någon annan.
Sen ett gytter av musikexperter och analytiker och så plötsligt så hördes den "plagierade" låten ur domstolens lätt nasala högtalarsysten. Den enda likheten med Roxettehiten var att den hade en början och ett slut.
Göteborgaren hörde något helt annat.
- Om man spelar takt tjugofem och tjugosex baklänges så finns det en klar likhet.

Domaren la upp en mycket brittisk min, kliade sig lite under peruken och sa:
- Really...
Situationen var helt absurd och till det ostoppbara fnittret var avståndet bara en liten blick.

Idag fyller Per Håkan femtio.
Må han fnittra!
HURRA HURRA HURRA HURRA!

söndag 11 januari 2009

Kalvstek med gurka, någon...?

Just det ja - på tal om fisk.
En rolig historia från M.

Kanibalerna talar över middagsbordet.
- Jag gillar inte din fru!
- Men du kan väl äta upp potatisen i alla fall?

Och ni som är i färd med att laga söndagsmiddag - glöm inte att krydda med dagens låt:
"Scarborough Fair" med Simon & Garfunkel.

Tonfisk















- Har du nåra fett varma skor? frågade S häromdagen.
Tänkte att han kanske, i det minusgradstinna klimatet som rådde, äntligen ville skona fötterna från Converse och spetsiga boots med lädersula. Samtidigt som jag med full kraft drabbades av insikten att vi numera har samma storlek. Mina skor kommer med andra ord plötsligt att börja försvinna. Gå sin egen väg. Eller snarare den vägen S går. Vet att han gillar många av mina pjuck och ser det som ett litet bevis på att jag fortfarande har en viss koll.
- Ja du kan ta dom där, sa jag och pekade på en ensamble av curlingsnitt.
- Behöver en sjukt grym jacka också, sa han då.
- Inga problem, sa jag och undrade sen vad det var han skulle göra. För spela gitarr, skriva låtar eller hångla var det ju uppenbarligen inte.
- Fiska! Regnbåge vettu! Vi ska upp klockan sex imorrn bitti och pilka.

Han rapporterade igår.
- Nio timmar. Inte en fisk fick jag.

Tänkte då att det var en utmärkt erfarhet.
Precis som låtskrivande. Man sitter där med reven vid sitt lilla uppborrade hål och rycker och rycker. Och det går timmar och dagar och nätter och ibland veckor och månader. Det imaginära flötet ligger och guppar retfullt men inte en enda låtjävel har lust att ens nafsa lite efter betet. Tanken på att ge upp ligger och pyr. Men att gå därifrån skulle kunna vara katastrofalt.
Så låt bli!

lördag 10 januari 2009

Lördagsresan















Sovmorgon.
Sen.
Roslagsgatans antik och kuriosabutiker - letade bockbord och stort klädskåp. Jävlar vad prislapparna inte hade hört talas om lågkonjunkturen.
Och det hade inte kanelbullarna på Saturnus heller.
Men på IKEA var det rea. Heja Ingvar!
Bio. Så längesen. Gomorra. Lång men bra. Stundtals alldeles bländande skådespeleri.
Bistro Sud.
Och fullmånen lyser över dagens låt: "Prove it all night" med Bruce Springsteen.

fredag 9 januari 2009

Fiat Lux!















Tänk vad lite blå himmel kan göra!
Med tanke på hur härligt gnällig jag var igår.
Idag spritter det igen.
Säger bara - Ljuset!  Ett helt annat.
Sista dagen på jullovet för M. Som under en dryg timme fick både pappan och hunden att "gå fot" i Nackaskogarna.
Gamla stigar.
Gamla hoods.
Där och då.

Puss och hej och stafettpinnen till mamman.
Tänk att man vänjer sig...

Sen hem. 
Uppför branta kullerstensbackar.
Här och nu.

Nynnar jag på dagens låt - "What A Fool Believes" med Doobie Brothers.

Public Service















Svt Play Prima! 
Kanske det är som med Skype - att jag är sist i klassen, tvåa på bollen eller att jag helt enkelt bara sovit under nån sten en lång stund.
Men nu när jag vaknat kan jag bara konstatera att de jobbat rätt där i TV-huset på Oxenstiernsgatan.

Missade andra delen av "De halvt dolda" när det gick i tvtv (som jag snappat upp att det numera kallas när man ser något när det sänds) och det var en utomordentlig och förmodligen svårt vanebildande upplevelse att vips bara fiska upp det man vill se på nätet.
Prima!
Sen gör det ju inget att Jonas Gardell skrivit ett fantastiskt manus.

torsdag 8 januari 2009

Vilse i ärtsoppan















Ett sånt väder vi har fått!!! Usch!!!
Köpte nyss ny isskrapa och snöborste på Statoil.
Trist shopping!
På mackar ska man köpa badmintonset och kubbspel.
Och kanske grillkol.

Ge mig ett ide!
Ge mig dagens låt - "What Have I Done To Deserve This?" med Pet Shop Boys & Dusty Springfield.

Falskt leg















I DN skriver Ola Larsmo om pappertidningens numera allt slitsammare liv och hur han, i högen av reklamblad från diverse plattskärmsförsäljare, till sist i alla fall lyckas identifiera en liten bit redaktionellt material. 
Slänger en blick i min egen tidningskorg och inser att den där "INGEN REKLAM TACK"-skylten på min ytterdörr mycket riktigt inte gör så stor nytta längre. Lätt att liksom lura dörrvakten och slinka in med en stammis.
Men...bläddrar jag inte förstött i de där OnOff och ElGiganten-bladen? Hm...ibland händer det nog att jag förundras över hur billig en digitalkamera eller ett usb-minne kan vara och om jag kanske inte ändå ska ta och åka...en gång på hundra hamnar jag möjligen i själva butiken.
Bra utfall tycker man säkert.

Reklam på nätet förstår jag inte. Tycker bara att den är störig och får snarare ret på avsändaren som kommer och lägger sig i vägen. Men någon som är bra på att räkna har säkert räknat ut att det egentligen inte alls är så. Och samma person har också räknat ut var brytpunkten går när det gäller tv-reklam. Alltså exakt hur många spotar och minuter kan vi klämma in i Nyhetsmorgon innan propparna går hos tittaren och han slänger sig över fjärrkontrollen och trycker så hårt att det aldrig nånsin mer kommer att gå att se nåt annat än Svt igen?
Oj så det balanseras på den gränsen.

Märker hur skönt gubbgnällig jag är denna torsdag. Så jag fortsätter genom att krasst konstatera att man numera inte ens behöver kunna bygga en mening för att bli copywriter.
Känn på den här:
"Tänk om Zonnic munspray tog bort allt lika fort som röksuget!"
Lika retligt som snubben som sitter och vrålar i flygstolen.

onsdag 7 januari 2009

Luft och puls















Paul Carracks nya i lurarna och en mycket, mycket längre promenad än jag från början tänkte mig. Rundade "Ringen" och kände där vid Götgatans slut att det är annat där. På nåt sätt. Det finns så många olika sorters Söder och en dag ska jag kanske analysera skillnaderna ordentligt.
När jag till slut hasade runt på hemmagatorna var jag helt slut.
Ica och handling och nån slags ny lax som jag tänkte bjuda lång son med flickvän på ikväll. Koriander, vitlök, citron, honung och vitt vin. Och lite chili. Kan inte gå fel.

Sen en kaffe från himmelen i himmelen. Allt medan solen sänkte ner sig i det brandgult violetta. En enda stor stjärna tog över scenen. Snygg och självklar. Rakt i söder.

Ni som inte förbereder middag, spelar fia eller kastar lasso kan ju alltid lyssna på dagens låt. Som är: "Nowhere In This World" med Louise Hoffsten.

13.22














Plötsligt satt den bara där
Tyst i januari
Blicken bortvänd
Som om den tänkte
Att den inte skulle störa
Sången fortfarande svävande
Långt ifrån infångad
Tonarten än så länge insvept
I varma filtar

På skrivbordet stora vita ark
Tomma 
Fulla av möjlighet

tisdag 6 januari 2009

Och bilen går bra...?

På tal om Gaza.
Expressen toppar idag sin förstasida med rubriken: "GÅ NER FEM KILO PÅ EN MÅNAD"
Aftonbladet kontrar med: "Så går du ner 4 KILO PÅ 4 VECKOR"

Så om ett halvår kanske vi ser naveln.

Press-stop















Redan när jag gick mot brevinkastet kände jag det på mig - det kommer inte ligga någon tidning under det. De små Sverker Olofsson-styrda cellerna i kroppen reagerade genom att svära högt och ifrågasätta begreppet "dagstidning". Va faan - Juldagen, nyårsdagen och trettondagen - till och med namnen pekar ju på att de är just dagar.

Så det blev GårDagens Nyheter och en frukost som haltade betänkligt. Tänkte att jag satt där och var helt oinformerad och okunnig om vad som har hänt i världen. Förbannade ordningen en smula alltså.

Sen tänkte jag på Gaza.
Och skämdes.

måndag 5 januari 2009

If music be the food of love, play on















Ja, just så såg det ut.
Källtorpssjön var visserligen beströdd med lite för mycket snö men isen var tjockare än Tyko Johnsson och fanns där under nånstans. Så tryggt! Benen laddade varje skär på ett - såhär i början av säsongen - nybörjaraktigt och ibland lite ängsligt vis. Allt medan de proffsiga killarna i riktiga Kees Verkerk-luvor swischade och swoschade förbi med händerna snyggt bakom ryggen. Men de blev inte, som jag, bjudna på sagolikt sjungande äggmackor och varm choklad.
Såhär skulle man ha det, tänkte jag medan jag tryckte i mig denna toppskaffning och vilade rumpan mot den kalla basecamp-kobben mitt i sjön.

Det blir inte nån Shakespeare idag men väl del två av Frodos evighetslånga äventyr.

Inget är förscent















- Skype är sååå jävla tjugohundrafem, sa S när jag undrade om han hade installerat det.
Det är möjligt. Kanske är jag också det. I så fall är jag ju plötsligt fyra år yngre. Inte illa.

Sen frukost denna trettondagsafton. Läste den makalöst positiva recensionen av "Nu mår jag mycket bättre" i DN och kastade mig sen över datorn och tog första vågen till Stadsteaterns biljettbokning. Blev helt förstummad av häpenhet när jag förstod att man själv kunde skriva ut biljetterna när man väl betalat. Undrar om det också är tjugohundrafem?

Nu skridskor!

söndag 4 januari 2009

Vapenvila















Jul & Nyår kan vara en skavig tid. Också.
Men läget klart bättre nu.
Alla är sams.
Alvedonen har verkat.
Mat och päronsplit.
Lätt paltkoma.
Filmer hyrda.
Omvägen till videoaffären(???)accepterad.
Snart evighetslång ringsaga.
Klar somningsrisk.
Och råkar det bli så att jag gör det - somnar alltså - så kan ni ta och leta upp dagens låt som är:
"Billy Porter" men Mick Ronson.

Vård av sjukihuvetpappa















M har trettioåttaochnio. Vill ändå åka och hälsa på hunden. Längtar. Förstås.
- Kommerintepåfrågan! Dubehövervilafattaruväl, säger jag.
Stenhård. Oresonlig.
Hon gråter. Arg. Jag får absolut inte trösta.
- Du måste ta det lugnt så du blir frisk, hör jag mig säga och sen radar jag upp en massa saker hon kan göra istället. Typiska vuxenförslag. Läsaenbok. Sovalite. Kanskeritanåt.
Som att säga "Taenfrukt" till någon som är godissugen.

Igår frågade hon om vi inte kunde se ettan och tvåan av "Sagan om ringen".
Som en rutinerad förälder svarade jag då:
- Jag kan inte ta ställning till det i detta ögonblick.
Nu kan jag det. Det är ju ett alldeles lysande förslag.
Ett riktigt OrchMarathon är kanske precis vad Gudarna tänkte på när de skapade just den här dagen.
Så jag delar med mig av den tanken.
Samtidigt som jag framför mig, uppenbart själviskt, ser hur jag genom att ta en omväg till videoaffären kan sno åt mig en liten, liten frisk promenad i detta fullständigt soldränkta Paradis som lockar utanför mina alltför skitiga fönster.

Ingen lycka. M tycker att förslaget suger.
- Det här är den värsta dagen i mitt liv, snyftar hon.

Åh vad jag hoppas att hon har rätt. Att det aldrig behöver bli värre.

lördag 3 januari 2009

Halt Svagis!















Äntligen kanske skridskor!
Baggensfjärden spegelblank och långa skär med händerna på ryggen och solen i ansiktet är en nära-livet-upplevelse.
Är dock skitskraj för att ramla igenom så någon måste på heder och samvete lova att isen är minst en tre-fyra meter tjock innan jag ger mig ut.
Dubbla isdubbar och en visselpipa från Helvetet!
Min farfarsfar hade samma typ av rädsla när det gällde eld. Han vågade knappt gå och lägga sig om kvällarna. Ingen vet hur många gånger han kände sig tvungen att kolla att ljusen var utblåsta och elden i kakelugnen riktigt släckt. Det sägs att han till och med hällde kallt vatten på kaffesumpen för att den inte skulle antändas.

Nitttiofyra personer svarade på enkäten. Strålande!
Kanske har jag en statistiskt säkerställd profil över läget i landet ser ut.
Hur som helst - tack för svaren!
Det dyker snart upp en ny fråga att ta ställning till.

Medan jag funderar över den ska jag lyssna till dagen låt som är:
"You Can Close Your Eyes" med James Taylor. 

fredag 2 januari 2009

I galopp















Nej, jag har inte slutat med dagens låt.
Det ska bli en sån även denna finfina fredag.
Vad sägs om "Blame It On The Pony Express" med Johnny Johnson & His Bandwagon...

Ikväll gamla vänner och nya samtal.
Känns inte som om helgerna är riktigt över än.
Vi kan väl vänta med att ta oss an allvaret en stund till va?

Det blir ett bra år. 

Telefåntratt igen















Installerade Skype för ett par dagar sen. Mycket roligt. Jag vet att jag nog är sist i klassen men när det skulle bucklas med lösa webkameror, sladdar och annat tjafs kändes det alldeles för krångligt. 
Men det är ju skoj att se den man talar med. Eller inte kanske. Det återstår att se när nybörjaryran är över.
Ser framför mig hur det kommer att poffas och fiffas innan det är dags för samtal. Speciellt om det är till någon man just träffat och som fått det att pirra till lite i magen. Jesus vilka möjligheter det skapar. Nutch, nutch know what I mean...

Och hur blir det att skälla och vara riktigt jävla arg när man Skypar? Kommer det inte att kännas en aning udda att sitta och skrika så saliven stänker in i den egna dataskärmen? Och när får vi 2.0-versionen som inkluderar lukt?

De närmaste veckorna blir spännande.

torsdag 1 januari 2009

Vart tog Garmisch-Partenkirchen vägen?















Jaha. Hjärtligt välkomna till 2009!
Igår en nyårsmiddag från himmelen i ett sällskap som ackompanjerade den på ett utmärkt sätt.
Samlade på balkongen tog vi avtagsvägen mot det nya året. Till vänster speglade sig raketerna i Riddarfjärden och nere på gatan skyndade människorna upp mot Monteliusvägen och Ivar Lo-parken. Iskall champagne i den frusna vinternatten och barnen - utspridda över landet - i mobilen. Saknade förstås men ändå nära.

Insvept i ipod och dunjacka blev det en överdrivet lång promenad idag. Mötte många som precis som jag hade sladdar hängande från öronen och började gissa för mig själv vad de lyssnade på. Gick efter principen att hundägare ofta är väldigt lika sina hundar. Tror att det är en mycket korkad princip när det gäller denna gissningslek.
Övergick till slut till att gissa vad de inte hade på sina spellistor.

En jag gnolade med i när jag strosade där längs vattnet var "I Want You" med Bob Dylan.
Det får bli dagens låt.