Tonfisk

- Har du nåra fett varma skor? frågade S häromdagen.
Tänkte att han kanske, i det minusgradstinna klimatet som rådde, äntligen ville skona fötterna från Converse och spetsiga boots med lädersula. Samtidigt som jag med full kraft drabbades av insikten att vi numera har samma storlek. Mina skor kommer med andra ord plötsligt att börja försvinna. Gå sin egen väg. Eller snarare den vägen S går. Vet att han gillar många av mina pjuck och ser det som ett litet bevis på att jag fortfarande har en viss koll.
- Ja du kan ta dom där, sa jag och pekade på en ensamble av curlingsnitt.
- Behöver en sjukt grym jacka också, sa han då.
- Inga problem, sa jag och undrade sen vad det var han skulle göra. För spela gitarr, skriva låtar eller hångla var det ju uppenbarligen inte.
- Fiska! Regnbåge vettu! Vi ska upp klockan sex imorrn bitti och pilka.

Han rapporterade igår.
- Nio timmar. Inte en fisk fick jag.

Tänkte då att det var en utmärkt erfarhet.
Precis som låtskrivande. Man sitter där med reven vid sitt lilla uppborrade hål och rycker och rycker. Och det går timmar och dagar och nätter och ibland veckor och månader. Det imaginära flötet ligger och guppar retfullt men inte en enda låtjävel har lust att ens nafsa lite efter betet. Tanken på att ge upp ligger och pyr. Men att gå därifrån skulle kunna vara katastrofalt.
Så låt bli!