torsdag 4 september 2008

Gutta cavat laipdem








Senare i höst ska jag göra ett litet pratframträdande inför en mindre grupp gubbar och till det tänkte jag visa lite bilder. Igår var just en sån där regnig dag som är som gjord för att bara plocka fram lådorna med gamla kort och sätta sig i soffan och börja leta. Exakt vad jag letade efter visste jag inte men jag hittade en del obetalbart. En och annan kanske jag prånglar ut här på bloggen när jag väl scannat in dem.
Bilder är fascinerande. Jag ser mig själv i olika tidigare liv och undrar varför jag så sällan minns hur jag kände och tänkte just i det där frusna ögonblicket när bilden togs. Var det för att jag inte var riktigt närvarande? På väg nån annanstans? Mot sen. Ibland är det förstås precis tvärtom - att jag minns varenda detalj. Dofter, smaker, ljud och känslor. Där och då konserverat men ändå kvar i varje cell.

Gamla skolfoton hittade jag tyvärr bara två stycken. Från gymnasiet. Såna där svartvita med små porträtt.
Norra Latin. Humanistisk linje och vi var två killar och resten tjejer i klassen.
Har aldrig varit på en enda sån där skolreunion. Inte för att jag inte velat utan för att det aldrig varit någon. Jag är grymt nyfiken på hur häret och nuet ser ut för dem. Även om de nästan är lika avlägsna i minnet som latinet jag trodde jag slog in i skallen. Var blev det av? Och var blev klassen av?

En strålande dag i Stockholm idag och snart handling, matlagning och sen föräldramöte. Ja, just det...och ni vet hur de kan dra ut på tiden. Just när man tror att det är klart och man slår händerna på knäna och säger "Ja...näe!" så är det nån som tar upp något om matsäckar eller ifrågasätter hela skolans pedagogok och sen blir man sittande i nitti minuter till.

Tjoho!

6 kommentarer:

viola sa...

Vi "slapp" föräldramöte idag för lärarna var sjuka.
Rätt så skönt faktiskt!

Men baka det ska man göra titt som tätt, och matsäck ska det vara och FIKA.
Jag har lyckats begåva mig med storbakande arbetskamrater utan barn som jag brukar engagera i dessa lägen.
Himla praktiskt!

Susjos sa...

Visst är det kul med gamla foton!Vissa önskar man aldrig se igen,haha!
Ja, skolreunions är alltid med skräckblandad förtjusning man går på,kul att träffa gamla klasskompisar (inte minst de som man var förälskade i!)och kul att få höra vad folk håller på med nu i livet. Men också tragiskt att träffa dem som har det tufft...

Föräldramöte,ja,jag vet precis hur du känner det! Lycka till! Kanske du blir klassförälder denna termin?? *ler*

Kram
Susanne

Mia sa...

Googla på Norra Latin och året du slutade/avgångsåret.. du hamnar kanske hos Stayfriends, en sida där alla som vill listar sig efter avgångsår i resp. skola (kanske vet du redan det här!?)men där kan man hitta namn som man känner igen och tjejerna brukar skriva sitt "flick-efternamn" så att man ska hitta och känna igen !

Anonym sa...

Lätt ångest framkallande det där med att alltid vara på väg och inte stanna upp, ta tillvara och känna.
Tack och lov är det inte så längre, men ändå, alla dessa år då allt gick väldigt snabbt. Vart var man på väg egentligen, vad trodde man skulle hända och vart ville man nå?
En del kanske lever så hela sina liv, i så fall får man väl se sej som "lyckligt lottad".

Får man lite nyfiket undra vad det är du tänker föreläsa om för gubbgänget??
Hoppas du hade en seriös och engagerad framtoning på föräldramötet... "L"
Ninni

Suzesan sa...

Nåt som är kul med ny- gamlaskolträffar är att bilden är annorlunda. DE som hade det tufft i skolan eller var det så att säga struligast har det gått mycket mycket bra för. Många har fina yrken och titlar i livet...och liv.

Vi hade en träff 2001 med alla 1976:orna(de som gick ut då).. alla ..inte bara de i klassen eller från vår skola utan alla skolor i kommunen. Många överraskningar. Det är ganska skönt att ha såna träffar iallafall för då får man pusselbitar lagt på plats eller chans att möta nya reflektioner. Svar på obesvarade funderingar. Se några med nya ögon. En klasskompis bad mig om ursäkt för nåt hon gjort och det var ju många år av tänk som hon fick bort från sina axlar. Jag tog emot ursäkten... så det blev ju bra för henne. Jag tyckte det var stort gjort av henne. Då hon är sån att sånt sitter långt inne och att be om ursäkt för det hon gjorde. Stort stort. Hon överrumplade mig med det. Men större för henne än för mig:) Hon hade gjort nåt mycket elakt.
Man Börjar om eller avslutar eller bara fortsätter.
Det kommer nog bli den sista träffen. Vi som gick ihop i klassen har träffats vart fjärde år...sen 1989. Men det blir glesare och kanske inte alls mer. Det är för många som gör upp gamla förorätter eller så är det som det brukar. Samma gamla vanliga grupper. Såna möten med skoltiden är nog både på gott och ont tror jag.
Jag är medlem i Stayfriends.Jag gick med som betalande medlem för jag fick flera meddelande och de kan man bara läsa första meningen av om man inte är guldmedlem. Sånt är retligt och frustrerande att inte kunna läsa eller svara.
Några som registrerat sig på vår skola har jag inte sett sen skoltiden.
Nu är detta grundskolan. Gymnasiet gav ju nya grupper och nya klasser. Jag gick aldrig gymnasiet efter grundskolan. Det hade jag varken lust med eller tid med. Jag läste ikapp med råge senare.

På vår sammankomst i skolan kom vi fram till att det var en klok lösning. Rätt många av dem som läst vidare direkt hade inte tillgodogjort sig studierna som de borde. Fin beskrivning av fotominnen.
Hoppas kvällen är bra och Sov Gott när det är dags för det.
Puss Kram
/Susanne i Halmstad

Frida sa...

Hej Niklas!

Skulle vara jättekul om du scannade in lite gamla bilder på dig och la upp på bloggen!

På min egen blogg har jag börjt publicera fina citat, ett nytt talesätt för varje inlägg. Det har varit populärt. Idag skrev jag: "Tänderna och tungan är de som är närmast varann, men även de bråkar"