tisdag 30 september 2008

Posttraumatisk stress




Gick förbi Rival vid lunchen och där hade Posten nån slags kickoff eller ja träff...det hette "Visioner och verklighet" eller nåt liknande. 
Och jag tänker återigen på hur Posten, i djupet av brevbärarsjälen, ändå måste känna sig som Facit i Åtvidaberg då när de små miniräknarna kom och snodde marknaden.
Vad ser de i framtiden? Visionen?

Vissa får numera tvåhundra mail om dan.
Stackars dem!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Den ultimata lyxen. Den sanna lyckan och bekräftelsen.
Kanske är det visionen.
Att brev är på riktigt.
Och att de betyder så mycket.

5 kommentarer:

Suzesan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jonas sa...

Posten??
Ja den får man numera leta efter..
Här där jag bor är det numer "som de sma onder jordi" sjöng.... "Snabbköps - kassörskan" som gäller om man ska ha med posten att göra. Appropå det.. det påstås att det var Ledin som skrev den o inte "de sma"

Anonym sa...

Ett anonymt brev då jag var tio år. En kärleksförklaring, något som jag aldrig glömmer.
Aldrig kan det väl vara samma känsla i ett sms eller mejl? DET VAR BÄTTRE FÖRR. "L"
Ninni

Susjos sa...

Oj,han sångaren såg farlig ut i videon!
Javisst betyder ett brev så mycket...det skrivna ordet. Numer är det mest räkningar som kommer i brevlådan..och kilovis med reklam!

Kram!

Imse/Zvammel sa...

De enda handskrivna breven jag får nu för tiden, är breven från mitt fadderbarn. Och det är rätt fantastiskt att hon och jag kan hålla kontakten på så vis. Skilda världar, minst sagt. Och våra brev betyder mycket.