Var tog de vägen, pianobarerna? Minns åttio och nittiotalen. Det fanns ju inte ett endaste litet hotell med självaktning som inte bjöd på en lite ostämd flygel. Med vidhängande, oftast blond pianissa. Colin Nutley gjorde till och med en film som handlade om en sån. Helena Bergström spelade förresten huvudrollen.
Som vi genom åren har kapat dem. (Ja, alltså inte pianissorna utan flyglarna.) Glada och lätt rusiga efter nån spelning. Jordnötter och öl. Och "Goodbye yellow brick road", The Load Out och Song for you. Och ett vanvettigt letande efter rätt ackord till "Eternal Flame". Skrål och skratt och lek och arga hovmästare och bartenders som svor och förbjöd. Utom han i Sundsvall som alltid bara ville höra "Feelings". Det var hans och hans frus låt. Alltså hade varit för hon hade som han sa "slitit sig"...
Nu är det mest såna där Dicky Duck-hak i alla hotell. Nån slags engelsk pubvariant. Men utan det engelska. Och med karaoke.
Inlägg
4 kommentarer:
bra minnen det finns att hitta till vissa gamla låtar, jackson håller alltid!
Pianobarerna är underbara! det finns väl en och annan kvar?
Men de är svåra att hitta...
Kram
Susanne i S-tuna
Jackson Brown. Såg han på Roskilde i början på 80-talet. Vilken höjdare! Hade glömt hur bra han är.
Skicka en kommentar