Enter

Färgband. Finns det att köpa fortfarande? Såna där svarta och röda...

Min pappa skriver fortfarande på skrivmaskin. Han har visserligen gått ifrån den akustiska varianten (sån där som han Gijo, som skrev "Arn" - orkar inte googla och se hur hans namn stavas - skriver på. Och hur slött är det att inte ens orka googla det...?). Han använder numera en elektrisk. Pappa alltså.

Har försökt få honom att fatta det fiffiga med att skriva på en dator och en gång, när just färgbandet knosplat ihop sig och vägrade att funka, lånade han en Mac och prövade. Han var helt övertygad om att han var ute och surfade på nätet när han till slut hittade in i Word...

Jag vet. Det är en rädsla att inte fatta. En ovilja att släppa tag. En jag-orkar-fan-inte-lära-mig-och-det-har-gått-så-bra-hittils-känsla som kan ta över när högen av manualer blir en skyskrapa av ångest.

Och handen på hjärtat - Blir inte copy+paste i skrivmaskinsvärlden lite mer bokstavligt? På farsans skrivbord är det fortfarande pysselverksad på riktigt. Det klipps och tejpas och tipexas med stor elegans.

Det är som om varje ord väger lite tyngre. Är lite dyrare. Lite klokare. Tar lite längre tid och någon extra reflektion. Skrivmaskin och riktigt papper.

Kanske har vi alla något att lära av det? Vi som snabbt som attan - gärna i lite affekt - hasplar ur oss hyfsat oövertänkta meningar och med ett tangenttryck kan göra dem till sanningar som en sekund senare kan läsas i hela världen...

Ibland, alltså. Bara ibland.