Mycket gubbar på sista tiden. Men det spelar liksom inte nån roll hur gammal man är - det bor alltid en pojke kvar därinne. Och en ung man. Och en medelålders. Det gäller naturligtvis gummor också. Som om varje människa som går omkring här egentligen är som en rysk docka - klä av ålder för ålder och titta på dem ska ni se. För de finns där och bor i oss. Allihopa och alltid. Och vi väljer och vrakar och plockar fram den variant av oss som passar bäst just för ögonblicket. Så länge det går. Så länge kroppen fungerar.
Jag minns en försommarkväll i Norrköping. Kanske var det 1982. Jag var på turné med Lasse Lindbom Band och vi hade en ledig kväll. Uteserveringen på Palace där nere vid ån var ett hav av sommarförväntan, östgötska ungtjurar, stora starköl och vita klänningar.
Vid bordet bredvid vårt satt två äldre män. Inga gubbslemmiga typer som ville tafsa eller kommentera eller flirta. Maltwhisky och vatten och propert klädda i kostym och slips. Runt sjuttiofem sådär. Vi började prata med varandra och vi i bandet som var lite lätt försommarkvällsberusade, hyfsat unga och vana vid att bli bekräftade var fascinerade av att de satt där. Så coola. Så värdiga.
- Men, sa Lasse, vad gör ni här egentligen?
- Vi bara är. Och ser. Och minns. Och ler...
- Jamen vill ni inget annat, undrade jag.
- Klart vi vill, sa en av dem. Jag vill göra precis det du drömmer och fantiserar om. Men jag kan inte göra så mycket åt det längre...
Inlägg
5 kommentarer:
Håller helt med dig om att vi bär alla åldrar inom oss. Konsten är att trots vi blir gamla kunna vara förnöjsamma med det vi fortfarande förmår.
// VT
Hej Niklas! Ville bara berätta att du förgyllt mig och min kollegas arbetsdag idag. Vi har under två timmar lekt "gissa låttexten" via mail med dina låtar genom tiderna! Vilken nostalgieftermiddag!=)
Ser fram emot nya skivan!
/Helena 22år, Halmstad
Jag tror att konsten är att njuta i den tid vi är, avsett antalet rynkor.
Det är lätt att fokusera på det vi inte har istället för att uppskatta allt vi har.
- det där bekräftelsebehovet tar bara tid, till ingen nytta... man missar liksom allt då. Eller vad tror du?
Ninni
Vilken underbar historia! Tänk att du minns den..
Och visst är det så,skalet blir äldre, men inombords så är man inte en dag över 25, typ....
Men man blir påmind då och då om sin "riktiga" ålder. T.ex när man träffar yngre personer och inser att man kan vara deras mamma! Puh!
Men det är underbart att mogna på många sätt,man vågar mer,blir tryggare i sig själv...och det är ju underbart härligt! Och att man precis som Ninni skrev: "Konsten är att njuta i den tid man är" Så sant!
Kram
Susanne i S-tuna
Skicka en kommentar