...du är som en Rosing

En sån dag!

Kommer just från trevligt, givande möte på soligt café. Blåbärspaj minsann eftersom det drar ihop sig till helg och allt.

Får ibland lite bloggångest. Tänker sådär att jag måste skriva något fast huvet egentligen är fullständigt tomt. Ett styng av prestationsangst. Och möjligen - fast det är ju svårt att erkänna - lite bekräftelsebehov.

Min pappa var kulturredaktör på Expressen för länge, länge sen och det hände att det ringde olika berömda författare och konstnärer hem till oss. En som ringde ganska ofta var Evert Taube. Han trodde - på tal om bekräftelsebehov - att han var nästan bortglömd om det inte stod något om honom i tidningen en dag. Gick det två dar utan en enda rad var han övertygad om att det där nästan förvandlats till fullständigt.

Alltså ringde han för att världen skulle påminnas. Ibland, när ingen förälder var hemma, svarade jag och då tvingade den store skalden och estradören mig att med min alldeles nykläckta sjuåriga handstil skriva ner oändligt långa meddelanden. De kunde börja på baksidan av ett kuvert för att sen ta vägen över nån gammal telefonkatalog och när jag inte längre hittade nåt ledigt att skriva på så lät jag helt enkelt bara Evert tala till punkt och låtsas att jag skrev. Problemet var bara att han alltid - när han väl sagt "Sade doktor Evert Tåååb vid detta tillfälle" - bad mig läsa upp vad jag skrivit.

- Jag kan inte läsa, sa jag då och konstigt nog hände det aldrig att han förvånades över det.

- Men du har en vacker hörsel, sa han en gång.

Tror att det viktiga för honom ändå var att formulera något.

Som jag just gjorde.

För att man själv ska komma ihåg att man finns.

Snart ska M och jag åka och träffa sexton hästar, en hund och tre katter. En liten utflykt. Men vi är tillbaka imorrn.

Ha en underbar fredag!

Och glöm inte att ni finns. I allra högsta grad!