På Bar backe

Förändringar i det lilla livet kan vara svåra och ibland är det lilla livet väldigt stort. Att bli av med något. Eller någon. Att vänja sig vid tanken att det från och med nu kommer att bli annorlunda.

- Han fattas mig!, skrek och grät Mattis när Skalle-Per bestämde sig för att resa till Nangijala.

Sorg. Ilska. Maktlös och övergiven.

Att det inte kan få vara som det alltid varit.

Nej, det är ingen som har dött tack o lov.

Men igår fick jag höra att Kaffebar är sålt. De stänger imorrn och sen klampar de nya ägarna in i helgen och sen kan vad som helst hända...

Jag vet - det är futtigt i det stora sammanhanget. Inget som Condoleezza Rice, Ban Ki-Moon och Nuri Kamel Al-Maliki kommer att ägna särskilt stor uppmärksamhet. Men ändå.

Och på tal om dem.

Återresan in till stan från kranskommunen, som jag brukar klara på under kvarten, tog idag en timme och femtio minuter. Tack George W!

När jag då till slut parkerat och tog promenaden mot den goda koppen passerade jag tv-recensenten som stod utanför sin lokal.

- Jaha, du ska gå och ta den sista va, sa han uppgivet.

- Mmm, hörde det igår, svarade jag.

Vid bardisken trängdes de vanliga. Gurra och Anna var på väg att gå men gitarristen och konstnären makade sig lite så jag fick plats.

- Ni har hört va, frågade jag.

Det hade de inte.

Jag fick något ansvarsfullt i rösten och blicken tror jag. Som budbärare av sorgliga underrättelser ofta får. Jag harklade mig och berättade, på ett osentimentalt och tröstande sätt, att Johan bestämt sig för att sälja och att den nya ägaren är från Vasastan och att man har all anledning att fundera över hur det kommer att bli.

- Vi får försöka att inte bli för främlingsfientliga, försökte konstnären och fortsatte, men tänk...så fort jag bara parkerar min cykel utanför så står mitt kaffe på disken. Bra på ett sätt men dåligt på ett annat - man kan ju aldrig byta sort...men det vill jag ju å andra sidan inte.

Gitarristen såg luguber ut. Luguber är ett ord som jag bara läst i Sjöwall-Wahlööböcker. Det betyder sorglig och dyster och är ett passande ord just här.

- Jag tänkte faktiskt igår, sa han på sin karaktäristiska Västerbottniska, att jag är så jävulskt nöjd med livet. Precis så här vill jag ha det. Bo där jag bor. Älska de jag älskar och dricka mitt kaffe just precis här varje morgon. Vasastan...de kommer att höja priserna! Och släpa in biskvier och Napoleonbakelser.

- Undrar om vi kan göra något. Sittstrejk? En stödspelning kanske? På torget här ute? Vad säger du Johan? Allt har väl ett pris?

Men näe. För sent. Affären klar.

Men innan jag gick hörde jag nån bakom disken säga:

- Man vet aldrig...Mariatorget är ju trevligt...

Jag googlade nyss det där kinesiska tecknet som sägs betyda både "kris" och "möjlighet".

Tänker inte redovisa vad jag kom fram till.

Men solen skiner i alla fall!