Tror nog inte att Thommy Berggren och Lars Norén lunchar ihop just idag. Tror förresten att de aldrig nånsin kommer att äta nånting tillsammans. Inte ens om L bjuder på hummer.
Varför är det så kittlande och liksom lite härligt att läsa en text som osar av ilska? Som viker ut sig i elakheter och sparkar på smalben och kör upp knän i skrev. Som vräker sig i formuleringar som riktigt ska skära som knivar i den människan som texten handlar om.
Jo, för att vi själva säkert minst en gång känt att vi skulle vilja avrätta någon med ord. Ta till alla låga och ondskefulla knep för att riktigt såra någon som gjort oss illa. Eller gjort någon vi tycker om illa.
Oj, det finns en del puckon jag skulle vilja skriva till. Och om. Och sen trycka på "send".
Men det vora att ge efter och sänka sig till deras nivå.
I bästa fall räcker det med att få formulera sig i hemlighet. Skriva lite. Suga på ordvalen och tasksparkarna. Bli lite uppåt när man kommer på något som är ännu lite värre än det man redan formulerat.
Jag undrar vad de små gubbarna i Lars Noréns kropp och själ, hjärta och hjärna tänkte och kände när de kommit till sista punkten i Thommys avrättning i dagens DN?
Hur formerar sig trupperna nu? Vad skjuter de för giftpilar i dagboken?
Mäns sårade stolthet.
Så spännande!
Och så futtigt.
Inlägg
4 kommentarer:
Teaterlivet i Sverige är inte utan spektakulära händelser/utspel.
T ex Ahlstedts m fleras utspel om Persbrandt och nu också detta.
Det är intressant att studera dessa utspel på håll. Att folk har så mycket hat/förorättningar m.m. inom sig.
Detta är både tragiskt och tragikomiskt. Man kan ju undra om det tillför teatern något gott...
Jag kommer EJ läsa Norens bok. Den intresserar mig helt enkelt inte tillräckligt mycket.
Självupptagna människor är sällan intressanta.
Rebecca
Lars Norén
”Ett universum jag är fri ifrån nu”
Publicerad: 26 april 2008, 00.30. SvD
'...På försättsbladet i Noréns diktsamling Dagbok augusti-oktober 1975 har jag noterat något han nämnde i en radiointervju 1976: ”Man börjar tala när livet är hotat”.
Nu talar Norén som aldrig tidigare; det hotade livet – så läser jag honom – läggs fram i ett detaljerat flöde över 1672 sidor. Högt och lågt, privat och professionellt, beska utfall mot namngivna kolleger och officiella personer, bekännelser av egna svagheter, idiosynkrasier och tillkortakommanden – allt griper in i vartannat i dessa anteckningar som börjar i augusti 2000 och sätter punkt i juli 2005.
När jag träffar Lars Norén är han mer beredd att svara på frågan ”varför publicera?” än inställd på att tala om varför han skrev.
– Jag vill ett annat språk än det rådande, jag vill ifrågasätta det intellektuella samtal som pågår. Jag har sökt ett sant språk i ett försök att vara sann mot mina intryck. Vi har ett språk inom oss, och mellan oss, som är ett annat än det som förs offentligt.
– I 47 år nu har jag skrivit, jag är oerhört tränad i uppmärksamhet – vad man säger och varför… Detta var nödvändigt att skriva. Femton år av psykoanalys har lärt mig att det viktigaste inte är att klarlägga att det och det har hänt i ens liv – det avgörande är: hur ser jag på detta nu?
Lars Norén säger att ”boken är ett universum jag är fri ifrån nu”. Han förefaller lugn och närmast roat avvaktande inför kritik och reaktioner. Just återkommen från Köpenhamn där han satt upp Kaj Munks Ordet är han trött men skärpt; skandalrusiga förhandsskriverier har mest bekräftat den pessimism han hyser inför mediernas tillstånd och svensk kulturdebatt. I boken återkommer särskilt kvällstidningarna, Dagens Nyheter och radion i skarpt kritiska resonemang, namngivna recensenter hyvlas av i formuleringar som då och då andas hämnd.
– Det är inte enskilda personer jag vill åt när jag ger exempel – jag försöker beskriva vad en ökad cynism och hårdhet, en tilltagande aggressivitet hos medierna medför för vår intellektuella diskussion. Att se strategierna i mediernas bemötande av boken blir mycket intressant. Journalistkåren påminner om polisen i sättet att hantera kritik utifrån, det är samma typ av försvar, man stöter ut och sluter sig samman under grupptillhörighetens dolda politik.
– De flesta jag skriver om kan försvara sig. De kvinnor i mitt privatliv som förekommer i texten har fått läsa och ta bort – ungefär sjutton sidor har utgått. Också andra som kan vara mer sårbara har fått läsa – jag hoppas vid Gud att jag inte glömt någon…
Återkommande i boken, liksom under intervjun, betonar Lars Norén att det inte är fakta han skriver utan ”hur jag uppfattar människor och händelser och mig själv när jag uppfattar dem just så”. Han tillägger: ”Jag ändrar mig hela tiden.”
– För mig är boken en befrielseakt – en rannsakan av mina motiv, en granskning av hur jag förhåller mig, varför jag reagerar som jag gör. Mest omdömeslös är jag mot mig själv. Mest kritisk är jag mot dem jag älskar, mot sådana jag väntar mig något av.
Befrielseakt?
– Jag kämpar mot kravet på att jag ska vara en auktoritet. Mitt omdöme betyder inte mer än någon annans. Bara om jag kan lösa problem åt skådespelarna under ett repetitionsarbete vill jag vara auktoritet – om de ger mig förtroendet att vara det. Som regissör är jag trots allt amatör, fortfarande.
Vi sitter i Bonniers imposanta styrelserum; Lars Norén bryter den koncentrerade stillheten genom att lyfta båda händerna i en beskrivande gest:
– Jag vill inte bli marionett, jag är mycket uppmärksam på det..."
dagens SvD
"...När SvD.se når Lars Norén är han i Paris och har inte läst Thommy Berggrens artikel i Dagens Nyheter.
– Jag har inte haft möjlighet men det kommer jag kanske att göra senare.
Vad säger du om reaktionerna från de som omnämnts i din bok?
– Som väntat. Alla som kritiserar mig har gått rakt in i de fållor som jag hade väntat mig, säger Lars Norén till SvD.se. ..'
Lars Norén - människan ar varken sämre eller bättre än alla andra anonima självgoda personer pa andra arbetsplatser; dagis,banker,kontor, skolor,konsultforetag, media, m m de arbetar tillsammans ,pratar med varandra, ler mot varandra ,aker pa studieresor, skapar egna project, gar pa bio,klappar pa ryggen, omfammar , kysser pa kinden,spelar tennis, volley, golf,.. sjunger ,skriver,..och pratar s..t bakom ryggen pa varandra
Att läsa texter skrivna med ilskan
-ett erkännade av människans natur-känns befriande
att nagon vågar skriva utan alla "måsten" att ta hansyn till ..
Orden skär som knivar och lämnar djupa sår ..men det ar upp till var och en att bestämma om och hur länge de blöder
Människor hanterar sina egna demoner med olika utrycksformer..
Lars Noren skrivit en dagbok
/Krys
Han är en spännande person Thommy Berggren, men inte så ödmjuk direkt. :) Dokumentären om honom "Muraren"(?) är fantastiskt bra, särskilt när han skäller på Stefan Jarl som håller i kameran. Nu har ju inte jag läst Norén-boken men det känns som att Thommy dock har rätt i en del han skriver i alla fall. Lågt att skriva ner folk pga deras utseende osv.
Som vi brukar säga till våra elever som har svårt med impulskontrollen; "du får tänka vad du vill men du får inte säga vad som helst".
Det blir ju lite tragikomiskt när Thommy säger till Lars att inte vara elak och sen är elak själv.
Sen blir jag lite nyfiken på dagboken ändå...usch det är väl så det är tänkt. Gotta sig i kända namn som hängs ut, lite förbjudet sådär. Nej jag ska nog inte läsa den av samma skäl som att jag inte köper kvällstidningar/skvallertidningar längre.
Såg förresten Thommy Berggren för några månader sen i Sturegallerian; han har en stark utstrålning. Man lägger märke till honom.
Sårad stolthet ja, futtigt förvisso men inget att leka med. Starka känslor i omlopp.
Kram Kristina
Skicka en kommentar