lördag 31 maj 2008

Hörde jag Peter Lundblad...?













Jo det var drag och allsång och trubadur på bardisk.

Om
På Stockholms gator
Imorgon är en annan dag
Sista morgonen
Oslagbara
och en snutt på 
Förlorad igen
blev det.

Han har ett väldigt vänligt ställe nummer elva.
På alla sätt.

Nu dånar solen ner
Och det finns bara
En riktning

Havet!

Lördags-lek

fredag 30 maj 2008

11




Kan så här i elfte timmen berätta att jag faktiskt har en liten, liten spelning ikväll. En fotbollspelare jag känner har en skön krog på Sturegatan. Han brukade ha nummer elva och därför heter stället likadant. Fast på italienska.
På en Oslagbardisk vill han att jag ska sitta vid elvasnåret. Och köra några bitar.
- An offer you can´t refuse, sa han på Hälsingemål.

Så jag tar väl gitarren då och pallrar mig ner mot citykärnan lite senare.
Elva låtar?
Nej, fem!
Undrar vilka det blir?

När kommer brasset?











Det var 1983 tror jag. Jag spelade i ett band som hette Lasse Lindbom Band och vi höll på att spela in en LP som såsmåningom fick namnet "Romantisk Blackout". Lasse hade skrivit en sång som hette "Så nära nu" och den var en sån där typisk duettlåt.
Vi satt där i EMI Studio 2 och väntade på en sångerska som skulle komma och provsjunga en stump. Rekommenderad av grabbarna i Gyllene Tider som kände henne för hon spelade i ett annat Halmstadband. Ett lite hippieaktigt gäng som hette Strul.
Så kom hon då. Hej hej och kaffe och lite småsnack om ditten och datten sådär som det ofta blir i studios. Men till slut stod hon framför micken och började sjunga.
Det lät fantastiskt! Hon sjöng igenom låten några gånger och precis när vi skulle sätta igång och spela in försvann hon in på toa.
Lasse och jag tittade på varann. Tänkte samma tanke. Jojo hon smet väl in för att röka på lite...

Hon kom ut till slut och såg lite konstig ut. Lite blek sådär och vi fortsatte. Sångpålägget klarades av på ett kick och det blev hur bra som helst.

Många år senare kom vi att tala om det där. När hon fick höra att vi trott att hon varit inne och dragit i sig en holk började hon gapflabba.
- Jag var så jävla nervös så att jag var tvungen att gå in och spy, sa hon när hon garvat klart.

Ha inga fördomar mot flummiga hippieband. Allra minst om de kommer från Halmstad.
Sångerskan heter Marie Fredriksson och hon fyller femtio år precis idag.

Fredags-förlåtelse

torsdag 29 maj 2008

Boka av terapin!

Friends of Smiley Faces
På tal om sorg och elände.
Hörde just av en välunderrättad källa att en mycket betydelsefull näringslivsmänniska sagt att det inte är nån konst att må bra.
- Man bestämmer sig bara - antingen för att må bra. Eller för att må dåligt.

Tänk att det var så enkelt.

På Bar backe












Förändringar i det lilla livet kan vara svåra och ibland är det lilla livet väldigt stort. Att bli av med något. Eller någon. Att vänja sig vid tanken att det från och med nu kommer att bli annorlunda.
- Han fattas mig!, skrek och grät Mattis när Skalle-Per bestämde sig för att resa till Nangijala.
Sorg. Ilska. Maktlös och övergiven.
Att det inte kan få vara som det alltid varit.

Nej, det är ingen som har dött tack o lov.
Men igår fick jag höra att Kaffebar är sålt. De stänger imorrn och sen klampar de nya ägarna in i helgen och sen kan vad som helst hända...
Jag vet - det är futtigt i det stora sammanhanget. Inget som Condoleezza Rice, Ban Ki-Moon och Nuri Kamel Al-Maliki kommer att ägna särskilt stor uppmärksamhet. Men ändå.

Och på tal om dem.
Återresan in till stan från kranskommunen, som jag brukar klara på under kvarten, tog idag en timme och femtio minuter. Tack George W!
När jag då till slut parkerat och tog promenaden mot den goda koppen passerade jag tv-recensenten som stod utanför sin lokal.
- Jaha, du ska gå och ta den sista va, sa han uppgivet.
- Mmm, hörde det igår, svarade jag.

Vid bardisken trängdes de vanliga. Gurra och Anna var på väg att gå men gitarristen och konstnären makade sig lite så jag fick plats.
- Ni har hört va, frågade jag.
Det hade de inte.
Jag fick något ansvarsfullt i rösten och blicken tror jag. Som budbärare av sorgliga underrättelser ofta får. Jag harklade mig och berättade, på ett osentimentalt och tröstande sätt, att Johan bestämt sig för att sälja och att den nya ägaren är från Vasastan och att man har all anledning att fundera över hur det kommer att bli.
- Vi får försöka att inte bli för främlingsfientliga, försökte konstnären och fortsatte, men tänk...så fort jag bara parkerar min cykel utanför så står mitt kaffe på disken. Bra på ett sätt men dåligt på ett annat - man kan ju aldrig byta sort...men det vill jag ju å andra sidan inte.
Gitarristen såg luguber ut. Luguber är ett ord som jag bara läst i Sjöwall-Wahlööböcker. Det betyder sorglig och dyster och är ett passande ord just här.
- Jag tänkte faktiskt igår, sa han på sin karaktäristiska Västerbottniska, att jag är så jävulskt nöjd med livet. Precis så här vill jag ha det. Bo där jag bor. Älska de jag älskar och dricka mitt kaffe just precis här varje morgon. Vasastan...de kommer att höja priserna! Och släpa in biskvier och Napoleonbakelser.
- Undrar om vi kan göra något. Sittstrejk? En stödspelning kanske? På torget här ute? Vad säger du Johan? Allt har väl ett pris?

Men näe. För sent. Affären klar.
Men innan jag gick hörde jag nån bakom disken säga:
- Man vet aldrig...Mariatorget är ju trevligt...

Jag googlade nyss det där kinesiska tecknet som sägs betyda både "kris" och "möjlighet".
Tänker inte redovisa vad jag kom fram till.
Men solen skiner i alla fall!

Torsdags-trubbel

onsdag 28 maj 2008

Tidsdåre

Tror inte det spelar någon roll hur tidigt jag går upp.
Det blir alltid stressigt ändå till slut!

Hur gör man?

Onsdags-optimister

tisdag 27 maj 2008

Seventh Heaven













Har han möjligtvis någon annan slags...ja, som inte vi andra grabbar begåvats med?
Eller ljuger hon?

Fula knep









Estetisk kompetens. Känn på den! 
Påhittigt ordval måste jag säga. Riktig konsult-svenska.

- Ja, vi ser ju här i din cv att du tveklöst inte skulle ha några som helst problem att klara av att jobba som hjärnkirurg, statsminister, dagisfröken eller präst. Du har toppbetyg ifrån KTH och Handels och du har tydligen uppfunnit en bil som går på luft. 
Du säger att du ändå har svårt att få anställning...hm...är det så att du egentligen bara haft en enda? Som ringare alltså...ja, det är inte lätt nu för tiden.
Men vi ska gå igenom din ansökan och vi hör av oss. Och under tiden föreslår jag att du jobbar med din estetiska kompetens...

Face it!











Det började komma virtuella kuddar flygande. Fjädrarna yrde i cyberspace. Det var sådär ett halvår sen. Just då hade jag nog laddat ner sådär femton miljoner olika applikationer som ingen tordes leva en minut till utan. Gick in flera gånger om dan och uppdaterade "Niklas is...", pratade i korta meddelanden med människor jag kanske träffat nångång. Hade dock en princip när det gällde att bli riktig kompis och den var att det skulle kännas naturligt att säga hej och småtjata lite om man träffades på gatan.
Minns inte exakt hur många jag tyckte uppfyllt det kravet när jag loggade ut för gott efter knappt två veckor. När kuddarna kom fick jag nog och kände att jag nästan - men bara nästan - blivit tillfångatagen av en Tamagotchi för vuxna.

"Herren vänder sitt ansikte till dig och giver dig frid..."

Genus och fars!













Mars! Det var som fan!
Nu kanske den där sonden som står där kan bringa klarhet i om John Gray har rätt - kommer män verkligen från just den planeten?
Och är det inte i så fall lite typiskt att Venus får vänta?

Tisdags-Tut i luren

måndag 26 maj 2008

Sitter inte i sjön













Sällskapet som var med på "Love Boat" har reagerat på att uttrycket "väl mycket som en Ålandsbåt" fick en alltför negativ klang.
Därför vill det nu att jag tydliggör att en Ålandsbåt också kan vara en mycket trivsam upplevelse.

Det var inte bättre förr men det ska bli










Hamnade ute i mina gamla hoods igår eftersom den lilla båten fortfarande har sitt bo där. Grannarna bor kvar på andra sidan mitt gamla staket och vi gatecrashade och bjöd in oss på fika. Satt och blängde in på mina gamla ägor som gömmer nästan lika mycket upplevelser som Döda Råttans träd.
Nu går det omkring andra där. Människor jag inte känner. Människor jag inte ens har en aning om hur de ser ut. Känns lite konstigt. Som när någon man varit tillsammans med länge träffar en ny. Lite skavigt sådär. 
Faktiskt enda stället jag flyttat ifrån där det känns så.

Men grannarna är som sagt kvar. Och de säger att allt, precis allt, var mycket bättre när vi bodde i huset på andra sidan staketet.
Heja Heja! En sån bekräftelse!

Måndags-magister

söndag 25 maj 2008

Som man vattnar får man ligga












Äger tre blommor. Eller blommor är det ju inte. Det är blad. Sukulenter. Enligt tjejerna i blomsteraffären på Mariatorget helt omöjliga att ha ihjäl. Råkade titta på en av dem igår och kom på att det nog var sådär en och en halv månad sen den fick vatten. Sukulenterna är, med all rätt, mycket torra men dyngsura på mig.
När jag fyllde tjugofem så fick jag en växt som heter "Döda Råttans Träd". Den hängde med länge. Flyttade fem gånger och när den bytte adress sista gången var den faktiskt redan stendöd, men jag klarade inte av att slänga den. Herregud - den där växten var det levande väsen som jag levt med längst av alla. Vi hade snudd på tjugofem år ihop och i sina rötter gömde den mer än jag vågar tänka på. När Skaparen kallat hem den behöll jag den ändå där i fönstret en tid och gick omkring och visslade, tänkte på kommande silverbröllop och låtsades som ingenting. Minns ni den mumifierade morsan i "Psycho"? Jag var en budgetvariant av Norman Bates kan man säga.
Ja ja, allt levande man vill fortsätta ha omkring sig måste ha vatten och kärlek. Och bra jord.

Oj vad det annars har hunnits med denna helg. M fick rida och funderar över hur vi nu ska kunna ha en häst i lägenheten. Om S flyttar så säger hon att det inte är några problem. Hon tror heller inte att föreningen har något emot att vi bygger ett stall på gården. Just nu sysselsätter hon sig med att lusläsa hästannonser på Blocket. 

Och igår kväll då en jätte klassträff på Berns. Stötte på en hel hoper människor som dammat av disconerven och förfestat och haft sig. Mycket kul att spela skivor var det. I trekvart. Sen blev jag utbytt. Frågade de andra plattvändarna om de spelat någon tryckare och de hade de ju självklart inte gjort.
Tänkte att folk ändå ville kramas lite och slängde på "Mandy" med Barry Manilow. Oj vad de ville kramas! Till och med mer än för trettio år sen, tror jag.
Mitt sällskap tyckte det var väl mycket Ålandsbåt över tillställningen. Men för säkerhets skull har Love Boat-arrangörerna chartrat en äkta Finlandsfärja till nästa gång.

En bra mycket mindre båt har vi hämtat idag. M körde som en hel kapten och nu ligger den i hemmahamnen och väntar på medelhavsvärmen som ju lär häcka bakom den kommande veckan.
Nu ska jag byta strängar.
Vilken glamour!
Och jag har inte glömt att hurra för mamma!

Söndags-skugga

fredag 23 maj 2008

...du är som en Rosing

En sån dag!
Kommer just från trevligt, givande möte på soligt café. Blåbärspaj minsann eftersom det drar ihop sig till helg och allt.
Får ibland lite bloggångest. Tänker sådär att jag måste skriva något fast huvet egentligen är fullständigt tomt. Ett styng av prestationsangst. Och möjligen - fast det är ju svårt att erkänna - lite bekräftelsebehov.

Min pappa var kulturredaktör på Expressen för länge, länge sen och det hände att det ringde olika berömda författare och konstnärer hem till oss. En som ringde ganska ofta var Evert Taube. Han trodde - på tal om bekräftelsebehov - att han var nästan bortglömd om det inte stod något om honom i tidningen en dag. Gick det två dar utan en enda rad var han övertygad om att det där nästan förvandlats till fullständigt.
Alltså ringde han för att världen skulle påminnas. Ibland, när ingen förälder var hemma, svarade jag och då tvingade den store skalden och estradören mig att med min alldeles nykläckta sjuåriga handstil skriva ner oändligt långa meddelanden. De kunde börja på baksidan av ett kuvert för att sen ta vägen över nån gammal telefonkatalog och när jag inte längre hittade nåt ledigt att skriva på så lät jag helt enkelt bara Evert tala till punkt och låtsas att jag skrev. Problemet var bara att han alltid - när han väl sagt "Sade doktor Evert Tåååb vid detta tillfälle" - bad mig läsa upp vad jag skrivit.
- Jag kan inte läsa, sa jag då och konstigt nog hände det aldrig att han förvånades över det.
- Men du har en vacker hörsel, sa han en gång.

Tror att det viktiga för honom ändå var att formulera något.
Som jag just gjorde.
För att man själv ska komma ihåg att man finns.

Snart ska M och jag åka och träffa sexton hästar, en hund och tre katter. En liten utflykt. Men vi är tillbaka imorrn.
Ha en underbar fredag!
Och glöm inte att ni finns. I allra högsta grad!

Fredags-fragilt

torsdag 22 maj 2008

Napp till slut



Två saker minns jag speciellt från filmen "Mannen som slutade röka". Den ena var att Grynet Molvig var oerhört snygg och den andra att tesen "lasternas summa är konstant" upprepades väldigt många gånger.
Gösta Ekman skulle fimpa och fick då istället ägna sig åt andra laster. Ligga till exempel. Med Grynet.

Som jag tidigare har berättat började jag röka i tredje klass. Tycker naturligtvis det är hopplöst löjligt - Herregud jag var lika gammal som M. Mamma hallå!!! Sen blossade jag på ända upp till sjuan och där nånstans bytte jag ut ciggen mot snus. Ettan. Ordentligt lössnus och inget fånigt påstjafs. Jag var ju fotbollspelare.
Jag var kort och gott en fullfjädrad nikotinist redan som fjortonåring och det är nog det enda missbruk jag har gått på. 
Okey, det kan vara kul att bli lite vinlullig ibland. Till och med ordentligt på röken då och då.
Jag har varit riktigt kass på att knarka. Lite hasch i tolvårsåldern och så den där gången när jag skulle vara lika colaball och tuff som de stora grabbarna på Lundellturnén 1980. Men det hände inget. Jag blev bara pigg och satt där som ett vaket fån på mitt hotellrum tills det var dags att åka till Skövde eller vart vi nu skulle dan efter. Så knark var inget för mig. Jag gillar att sova.

Snus däremot. Jesus som prillorna växte. Större och större och större och fler och fler och fler.
Men i februari förra året la jag av. Den där nikotinplåsterkuren funkade faktiskt bra på själva giftberoendet.
Frid och fröjd?
Icke sa Nicke.
Nu är jag torsk på de där nikotin och tobaksfria löjliga påsarna som man inte vill veta vad de innehåller. Hur ska jag sluta? Det är ju skitfånigt att behöva ha nåt under läppen. Som att ha napp ungefär.

Men det ska gå att låta bli.
Man får ligga i!

Dostojevskij











Vad vad det första han gjorde när han sent i natten kom upp på sitt hotellrum i Moskva? Satte han sig på sängen och tittade tomt ut i ingenting? Minibaren? Ett samtal hem till England där någon med trygg och alldeles klar röst förklarade för honom att han i alla fall är det allra bästa livet skänkt henne?
Hoppas det.

John Terry! Lagkaptenen! Klippan! Pojkdrömmen upplagd elva meter från mål...

Efter tandborstningen då, i sängen kommer den tillbaka. Fast givetvis mer som mardröm. Om och om igen. Hur han fokuserar, tittar på van der Sar och bestämmer sig för att lägga den högt till höger. Hur han mitt i ansatsen känner att det där jävla, blöta ryska gräset släpper under vänsterfoten och - HELVETE!!!!

Man ska inte gråta över spilld mjölk! Mister du en...! Upp med hakan! Imorgon är en annan dag!
Hm...
Klumpar i halsar är förmodligen ganska vanliga i Moskva.
John Terrys natt innehöll definitivt en.

Hur sov han?
Vad var första tanken när han vaknade?

Snälla, låt mig somna om.

Torsdags-trassel


onsdag 21 maj 2008

M E N F Ö R H E L V E T E ! ! !

Jag som hade RÄKNAT med Polarpriset!

Leka doktor










Apoteket ska börja sälja sexleksaker.
Friskt vågat!!!

Typ Bromma







Helt slut efter fyrtiofem minuter på crossmaskinen pustar jag ut i repan på Saga Motion. Medan hjärtat återgår till normalpuls kan jag inte låta bli att tjuvlyssna på två killar i tjufemårsåldern.

Kille 1: - Asså jag bor s´jävla perfekt nu. Kan gå till jobbet. Kan skita i kollektivtrafik och bilar åsså har ja ba så sjukt många affärer nära. Kan det bli bättre...?
Kille 2: - Ja men asså när man får barn och de vill man ju typ kunna öppna dörrn och bara släppa ut dom på ett rapsfält eller nåt.
Kille 1: - Ja men då fåru ju flytta riktigt ut på landet typ Norrland eller så. Känn ba på där vi va i helgen. Först pendeltåg hundra år och sen av vid en skittråkig station och sen ba gå hur långt som helst och såg du hure såg ut? Perfekta trädgårdar och häckar och hus. Fan, vet vilka dårar som bor där...skulle du våga släppa ut dina barn där?
Kille 2: - Ja men asså det behöver ju inte va så överallt...
Kille 1: - Men asså hallå, släppa ut en unge där i den perfekta idyllen. Vin å reker på fredan och sen ska alla klippa häckarna och gräset och...fan Österrike
Kille 2: - Man skulle ha en sån där hedgefond då kunde man typ ha femti mille på banken när man är trettifem.
Kille 1: - Men asså ändå - glöm dom där villaområdena. Det e spooky.

På vägen ut genom dörren passerar jag dem och kan inte låta bli att säga:
- Glöm inte att de byter fruar med varandra också.
Kille 1 o 2 i kör: - Just det! Dom byter fruar med varandra också...

Onsdags-Obama

tisdag 20 maj 2008

16.09

Han kände sig lite hängig. Låg på sängen men kunde inte somna. Inte vila heller. För det kröp omkring frågetecken i hela kroppen. Som skavde och liksom hakade tag sina krokar i varenda liten nervtråd.
På berget utanför stod masterna och blinkade. Varje blink likadant som det förra men ändå nytt, tänkte han, och försökte komma på vad det skulle kunna vara en bra metafor för.
Balkongdörren stod öppen och han tyckte att han hörde en koltrast. Han trodde i alla fall att det var en sån. En gång hade han lärt sig den sången av en koltrast som sjöng på en innergård i stan. Men han var inte säker. Det var längesen.
Men jo, det var en sån sång han hade hört nyss. Nu var den borta igen.
Tystnaden var öronbedövande.

Kan du spela Lady Bump?









Jocke Langer ringde. Våra föräldrar kände varann så vi sågs en del när vi var mindre. Minns att vi satt i Pekkas och Bibis sommarhus på Tynningö och såg när Neil Armstrong hoppade ner på månen. Sen spelade vi Triumf tror jag.
Hur som helst - nu ringde han för det finns något som heter "Love Boat". Ett event där alla som hängde, hånglade och dansade på Stockholms discon för tusen år sen får chans att göra det igen. Som en gigantisk reunion där tanter och farbröder kan byta visitkort, tala krämpor, visa kort på sina barn och barnbarn, flirta och inte minst dansa till "Pick up the pieces", "Trans Europe Express" och "Nights on Broadway".
Det radas upp en hitkavalkad av gamla discjockeys (tyvärr inte Hasse Huss som jag står och poserar tufft tillsammans med på bilden. Vi spelade ihop på Atlantic) och jag har just plockat fram väskan med alla vinylsinglar. Har övat lite på att snurra dem så där coolt på tummen. Som ett trix liksom.

Stötte på en av de där rejäla, rediga och trygga papporna i M:s skola. Han hade varit på förra "Love Boat" och hade inte nog av superlativ. Han sa att det var precis som att vara arton igen. Man blir väl inte äldre...

Lördagkväll på Berns.
Kom och önska låtar!

Tisdags-troll

måndag 19 maj 2008

Ett riktigt i-lands problem men ändå...

Jag tar med förtjusning del av alla kommentarer och är så glad för dem. Även de som slår mig på fingrarna.
Det blev ju en del efter det där Tua-samtalet som jag la ut.
Tänkte att jag bara skulle förklara varför jag valde att göra det.

Jag skriver låtar, spelar in skivor och gör konserter och vet att jag på något sätt är en offentlig person som får räkna med att bli omskriven. Ibland smickrande och ibland precis tvärtom. Så länge det som skrivs överensstämmer med sanningen är det inga problem.

Men!
Tidningar som Se & Hör och Hänt Extra ljuger systematiskt.
De kollar sällan eller aldrig fakta med de människor de skriver om. Det skulle naturligtvis oftast förstöra deras story. 
De har ingen respekt för att de människorna också faktisk är just människor som blir upprörda och ledsna för att det skrivs lögner om dem. Att de människorna också har barn, släkt och vänner som berörs.
De tar dåligt eller inget ansvar för att de har fel utan hänvisar till källor som är lika påhittade som artiklarna.
Nånstans finns det en gräns och den passerade Se & Hör med hästlängder i förra veckan.

Jag hade ett annat samtal med Tua Lundström för ungefär tre år sen. Då var det också nån av hennes reportrar som förmodligen tagit någon hallucien svamp som gjorde att han såg och hörde något som ingen annan gjorde.
Det var ett helt absurt samtal. Då också.
Därför valde jag att trycka på record den här gången.

Jag ser det som en intervju. Jag mörkade inte för Tua att jag spelade in samtalet och jag gav henne också tillfälle att kolla citaten innan jag publicerade det på bloggen.

Kanske en inspiration till nya grepp på tidningens redaktion.

Gilla läget










Längtar efter A, S och M.
Kan dyka upp såna skov i tonårsveckorna.
För det mesta går det där längtet att hålla på en rimlig nivå. Det går att rationalisera tankarna till ett - jaja nu är det som det är - hej och hej då om vartannat - och jag vet att de har det bra. Och jag ringer sen.

Och det är ju så också. Jag vet att de har det bra. Hur bra som helst.
Men ändå. Inget unikt och jag vet att jag delar det med alla andra som inte lyckades med den där sprängskissen till kärnfamiljen - det är halva deras liv man liksom ser med kikare från ett land långt, långt borta.
Varannan vecka är tankar, blickar, roligheter, sorger, dofter (hm...det doftar inte bara i en sjuttonårig killes rum, you know...) och allt annat instängt. Och på dörren sitter det en skylt där det står: Kommer på fredag - är i ett annat liv just nu. Finns på mobilen.
Och när den där maktlösa saknaden biter tag i sinnet och man står där utanför dörren och läser på skylten...ja då...

Men de har det bra. Får ta igen det i helgen. Då ska M få berätta hur den sista guldfiskens hädanfärd var, hur hopplös hennes hundlösa tillvaro ibland är och S ska mumla korta svar på alla frågor om hur Moshpit Open Festival var - vilket band som var bäst och hur lite sömn det blev.

Näe hörni, om man skulle tvätta lite...

Måndags-mani

söndag 18 maj 2008

En påse blandat









En alldeles vanlig skön och helt kravlös söndag.
Efter Sommarkryss i vintertemperatur igår landade jag på Mariaberget igen.
Mat, vin, trevliga människor och en teckning av en älg är det bestående minnet.
Lagom sent.
Och ingen väckarklocka imorse. Inga barn.

S ringde från sin båt som han just hämtat ur idet. Dunjacka, långkalsingar och dubbla mössor. Kanske är det hockey-VM som gör att värmen vägrar...har alltid tyckt att det är riktigt fånigt att spela hockey i maj. Speciellt efter de där 873 omgångarna i elitserien. Att de orkar...

Lång frukost. Morgontidning. Sen Saga och ett, för att vara söndag, riktigt hyfsat träningspass. Såpass rejält att det blev lite biogodis till bion. Skitfilm som fick ordentligt med beröm av Ronny i fyran i torsdags. Jaja alla tycker vi olika. Nån slags skräckthriller var det. Handlade om en dåre som fångade folk och sen hade ihjäl dom live på nätet. 
Har redan glömt vad den hette. Lika bra det.

Ett bra citat ska ni få på vägen mot en alldeles ny vecka.
"Jag är beroende av kramar. Jag vissnar annars."

Söndags-sugen

lördag 17 maj 2008

M E N F Ö R H E L V E T E ! ! !

Magnus! 24 timmar är MIN titel! Den är elva år gammal!

Se dagen Gry












Jaha då ska jag åka till Gröna Lund.
Min gamla arbetsplats. Var discjockey där - på det hetaste heta discot "Jump In" - i mitten av sjuttiotalet...kom dit en vårkväll med mina lilla singelväska (som alltså innehöll singelskivor av vinyl och inta alls hade att göra med om man var singel eller inte) och träffade Leffe Illernäs som ägde haket. Han hade just målat om sin Pizzeria Bravo (fick en överkorsad geting i Expressens krogtest) så han hade fullt av målarfärg på sina rätt tjocka glasögon. Genom färg och rökfärgade glas tittade han på mig och sa:
- Jaja, du får spela på prov en vecka. Du får pizza och öl i lön så länge...
Jag blev kvar i tre somrar och lyckades förhandla till mig bättre villkor såsmåningom.
Kan nog lova en grundligare genomgång av Jump In i nåt kommande avsnitt av "Hade glömt att jag minns..."

Ikväll har jag dock bara med mig en singel till Grönan.
Snart i en TV nära dig!

Lördags-låga

fredag 16 maj 2008

M E N F Ö R H E L V E T E ! ! !

Det är MAJ nu. Fattar dom inte det?
Det är för KALLT!!!

Små Misstänkta Signaler









På Umeå universitet har man gjort ett experiment.
Tio elever har fått leva i armod och skugga i en hel vecka.
Utan - ve och fasa - mobiltelefon!

Svårartad abstinens. Hjärnor som inbillar sig att de hör ringsignaler och sms-pip. Ingen har kunnat komma i tid för armbandsur hör till forntiden. Liksom väckarklockor.

Kommer ni ihåg hur det var när man inte hela tiden kunde bli nådd? När man slapp missförstånd och bråk på sms. När man var på turné och, i bästa fall, ringde hem varannan dag eftersom man oftast bodde på små sunkhotell som inte hade nån telefonservice på nätterna.
Eller när man verkligen hade toklängt och satt och väntade vid telefonen. 

Ett psyko som jag gick till en gång i tiden berättade att nästan åttio procent av alla separationer sker efter snokande i den andras mail eller mobil. Just att man är där och knattrar sig in i olika "inkorgar" eller "skickade" är ju bara det ett bevis för att det är nåt knasigt med relationen. Men så är det ibland. Knasigt alltså. Men förr kanske det var lättare att reda ut och leva sig igenom knaset. Nu finns tekniken och den stjälper ju till skulle man kunna säga...

Sist jag var helt avsågad från allt var på en båt i Röda Havet. Ingen telefon, ingen mail, ingen fax och det var alldeles för långt från land för att man skulle kunna ropa.
Bara hav, sol, måne och stjärnor.
Minns det som underbart förstås.
Jag tror att den ultimata lyxen snart är att bara få vara ifred.
De är nåt på spåren, eleverna på Umeå universitet!

Fredags-förförelse

torsdag 15 maj 2008

Har ni sett och hört på maken?












En irritation till då.
Ni är nog lika förvånade som jag...eller det kanske ni inte alls är förresten. Men jag blev väldigt förvånad när jag gick förbi tobaksaffären igår och såg på en löpsedel att jag ska förlova mig. Och att jag varit i Grekland på kärlekssemester.
Alltså, antingen måste jag varit sådär skitfull - ungefär som en Se & Hör-journalist på schlageruppdrag - och haft en bronto-minneslucka under hela kärleksresan. Eller också så måste någon suttit hemma i sina dödskallekalsonger och hittat på alltsammans.

Jag beslöt mig för att ringa upp Se & Hörs chefredaktör och ansvarige utgivare Tua Lundström för att reda ut saken.
Jag spelade för säkerhets skull in samtalet och skickade igår ett mail till Redaktör Tua så att hon skulle kolla sina citat innan jag la ut dem på bloggen.
Hon har inte svarat.

Här är mailet och telefonsamtalet.

Från:    NIKLAS STRÖMSTEDT

Ämne: 

Datum:  onsdag 14 maj 2008 22.49.12 GMT+02:00

Till:    tua.lundstrom@aller.se


Tack för telefonsamtal tidigare idag. 
Har inte fått något mail av dig än men det kanske kommer.
Hur som helst så kommer här en utskrift av större delen av vårt samtal.

Vill bara att du ska ha en chans att kolla citaten innan jag publicerar samtalet på min blogg.
Kanske det kan inspirera till nya grepp på redaktionen. Vem vet?

Hälsningar & krya på dig!
Niklas Strömstedt


-        Ja  Tua
-        Hej Tua Lundström, det här är Niklas Strömstedt
-        Hej Niklas
-        Ja, du fattar kanske varför jag ringer...
-        Näe inte riktigt
-        Jag såg nya Se&Hör idag och på löpsedeln och förstasidan står det ”Efter kärleksresan till Grekland - JENNY OCH NIKLAS FÖRLOVAR SIG”
-        Ja, jag har ingen riktig koll…jag har…
-        Men det är väl du som är ansvarig utgivare?
-        Alltså, jag kommer just från en cancerbehandling…
-        Ojdå, det var tråkigt…
-        Så det har varit en annan ansvarig en tid men hon har åkt till Cannes
-        Men i redaktionsrutan står det att du…
-        Ja men det är inte lätt när man är sjuk.
-        Nej, jag förstår det men då borde ju någon annan ta över så länge. Verkligen tråkigt att du är sjuk, min mamma är också…
-        Ja vilken kvinna hon är. Jag har läst hennes bok. Helt fantastisk!
-        Ja visst är den. Tack. Och du förresten…jag spelar in det här samtalet – bara så du vet. Är det ok för dig?
-        Jadå.
-        Säkert?
-        Jaja...
-        Ja Tua, vi har ju ett problem med den här löpsedeln och artikeln eftersom inget  stämmer och eftersom ingen från tidningen har varit i kontakt med varken mig eller Jenny. Vad ska vi göra åt problemet tycker du?
-        Ja alltså, du får sluta upp med att träffa så snygga tjejer. Alltså jag menar DU själv är ju inte, vad ska jag säga, nåt bra sälj men de tjejer du träffar…är ju så tv-mässiga...
-        Så det är alltså upp till mig att att lösa Se & Hörs pressetiska problem? Det är alltså jag som träffar fel personer? Tycker du inte att ni istället borde kolla fakta med dem ni skriver om innan ni trycker?
-        Jamen vi har inte fått tag i…
-        Men Tua, det där är skitsnack. Jag är inte svår att nå och ni har min mailadress och jag har inte fått en enda fråga om det här. Och jag kollade nyss med Jenny och hon säger samma sak. Visst har ni min  mailadress?
-        Ja det är väl xxxx@xxxxx, men du brukar inte vilja svara på frågor...
-        Aha! Är det SÅ ni tänker när ni gör tidning? Vi skiter i och kolla för han brukar inte vilja svara. Du Tua, i min dator har jag gamla mail från er som jag visst svarat på.
-        Mmmm….så ingenting i artikeln stämmer då?
-        Nej
-        Men Jenny har ju sagt att ni är ett par. Till Aftonbladet.
-        Hon har sagt att vi känner varann och att vi ses ibland. Precis så.
-        Så ni har inte varit i Grekland tillsammans?
-        Näe aldrig.
-        Och ni ska inte förlova er?
-        Näe. Och inga ringar har jag köpt heller. Visst är det konstigt att det ändå står så i din tidning. Du vet väl vad som står i din tidning? För du är ju ansvarig...
-        Alltså ja, jag är ansvarig men jag har inte…har den inte framför mig men om du hänger kvar ska jag hämta den
-        Jag väntar så gärna.
(Tua lägger ifrån sig luren och går och hämtar en tidning)
-        Hallå… nu har jag den här och du jag måste säga att din systers dikbok. Alldeles underbar! Ja  näe nu ska jag sluta smöra för familjen…haha...
-        Men Tua – vad ska vi göra åt er? Det är ju inte första gången ni har fel. Jag får väl vända mig till PO (Pressombudsmannen) igen då.
-        Jaha, är det så vi ska kommunicera så visst visst.
-        Ger du mig nåt val? Det är den vägen jag brukar få ta.
-        Ja gör det du vi har inte haft problem med PO på länge.
-        Jo men jag har ju fått er fällda förr...
-        Ja men inte med den här nya och han…nej hon har ju varit där ett par år.
-        Yrsa Stenius ja, Hon har varit där ett knappt år om jag inte tar fel.
-        Yrsa ja. Vi jobbade ihop på Bladet…
-        Men hur ska jag göra annars tycker du?
-        Vi kan ju ta in en dementi. Är ni ett par?
-        Ah men Tua…alltså ni är ju inte riktigt seriösa så varför…
-        Ja men en dementi är väl…
-        Men jag vet hur era dementier brukar se ut och skadan är ju liksom redan skedd. Vi har barn som kan läsa. Släkt och vänner. Vi får båda ett helvete med att hålla på och förklara…och jag blir så förbannad på att ni aldrig kollar upp saker ordentligt innan ni tapetserar stan. Hade inte du blivit galen om du var utsatt för samma sak?
-        Jo absolut. Jag hade blivit rasande.
-        Ja där ser du.
-        Ja vi kan ju inte ha det så här Niklas, att du ringer så fort vi skriver nåt.
-        Men jag ringer inte så fort ni skriver nåt. Det var längesen vi talade du och jag. Jag ringer när något är helt
 uppåt väggarna fel. När ni hittar på saker som inte stämmer.
-        Hmmm ja…som sagt du är ju så snygg. Och oerhört begåvad men…du säljer ju inte  längre. Men tjejerna…
-        Men då så Tua – kan ni inte bara ge fan i att skriva om mig då. Om du lovar att ni slutar med det så ska jag tänka över min PO-anmälan.
-        Men lova…jag vet inte om jag kan lova det. Tänk om du blir ihop med Victoria. Då måste vi ju skriva…
-        Hahaha ok! Om jag blir ihop med Victoria så är det ok för mig att ni skriver. Men så länge jag inte är det låter ni bli… Kan vi inte säga så?
-        Jag ska kalla in redaktionsledningen och diskutera med den så skickar jag ett mail till dig sen. För så här kan vi ju inte ha det.
-        Nej Tua, så här kan vi verkligen inte ha det. Jag ser fram emot mailet. Ok? Hej då!
-        Tack! Hej då!

Tack för alla aviga och reta

Oj vilket drag det blev!
Som det irriteras till höger och vänster!
Men det är bra - släpp ut det bara. Här får alla finnas!
Jag kommer naturligtvis att fortsätta få ret på skitsaker och ni ska självklart få reda på vad.

Dagens M E N F Ö R H E L V E T E ! ! !

DET HETER INTE POSTKOD!

Under den här rubriken kommer jag att publicera alla möjliga små och betydelselösa saker som man kan reta sig på.
Ingen petitess kan vara för liten.
Vad går ni runt och irriterar er på?