tisdag 6 maj 2008

Nöjestripp












Var ute och provkörde en bil igår. Det bar av upp på 222:an mot Gustavsberg och på tillbakavägen förbi gamla hoods i Nacka. Tänk hur det kan suga till i magen när man kommer tillbaka till ett hus man bott länge i.
Ibland tänker jag att tiden egentligen inte finns. Eller att allt tid finns samtidigt. Att allt som hände där i huset händer just nu. Alla skratt, alla tårar, alla missförstånd, alla upptäckter, alla barn som tar sina första steg, alla födelsedagar, all ilska och all besvikelse, all glädje och all sorg.
Finns där. Samtidigt som jag sitter i bilen utanför grinden och tittar in på grusgången. Där givetvis allt ogräs som någonsin rensats både är borta och finns kvar.
Flummigt, jag vet...! Undrar om jag fått i mig nån svamp eller nåt?

Ska kasta mig i duschen. Ska bort på middag till en gammal vän som ska sjunga en låt jag skrivit hälften av. Den andra hälften har den långa, skånska och osannolikt musikaliska skrivit. Så han kommer och hämtar mig om en stund.
Vi är båda mycket glada över att just den här tjejen vill hjälpa oss med sången.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det där flummiga, det är livet. Alla erfarenheter och känslor, av olika kaliber, är ju det som formar oss och gör oss till de vi är. Människan är ju en dynamisk varelse, ständigt i förändring.
- som du hör, uppskattar vi samma svamp -
Ninni

Suzesan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Hoppas du får en trevlig kväll. Jag ska ivåg och repa inför ett bröllop i början av juni. Hedvig Eleonora-kyrkan. Ska faktiskt inte spela fiol utan sjunga (sjunger i Operakören emellanåt).
Jag är tyvärr en sån som bara kan sjunga klassiskt, inte pop/rock.

Trevligt att besöka hus man bott i. Allt känns som väldigt länge sedan men samidigt som igår.

Som sagt; ha en bra kväll med allt vad det innebär.

Rebecca

Anonym sa...

var inte radd..

Anonym sa...

Tiden går och läker sår men jag undrar hur lång tid det måste gå för att såret i hjärtat ska läka...
Min älskade man omkom i en olycka på sitt arbete för två och ett halvt år sedan, jag har fortfarande ibland svårt att förstå att han inte finns. Tror att jag ska vakna upp ur mardrömmen snart.....
Tack för din blogg Niclas, dina ord och tankar ger mig lite tröst! Sov Gott!
Kram Sara

Suzesan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Till Sara,
Beklagar sorgen.

Nej tror inte tiden läker alla sår. Min pappa dog för snart fem år sen och jag saknar honom fortfarande oerhört. Inte sådär knivskarpt som i början utan mer vemodigt sorgset. Särskilt nu när jag fått barn. Han kommer alltid att fattas i mitt liv och kan inte ersättas. Men jag lever vidare och vet att han vill att jag ska vara lycklig.

Och Niklas, det var inte flummigt utan vackert skrivet och väldigt sant.

Kramar i natten från Kristina