Hade glömt att jag minns! Del 6

På vårt hustak snurrade det runt en snubbe men en käpphäst. I en ring runt honom stod det HAGSÄTRA CENTRUM i röd neon. Taket var hyfsat platt. Såpass att man lätt kunde springa omkring på det. Det var bara att ta stegen som fanns på vinden och sen öppna luckan och vips - uppe. Vi bodde strax under, på sjunde våningen.

Bakom en liten lucka på vinden hade jag ett gömställe som ingen nånsin skulle kunna hitta. Där gömde jag till exempel cigaretter, tändstickor och en Piff som Janne hade snott av sin farsa. Det var vansinnigt äckliga bilder i den tyckte jag. 

I vårt hus fanns en massa affärer i bottenplanet. Först var det Apoteket sen Lindéns sko sen leksaksaffären sen fiskaffären och sist barnavårdcentralen. I fiskaffärens fönster var det som ett vattenfall och så låg det gäddor där. I Lindéns skyltfönster däremot stod det ett par dojor som var de fräckaste jag nånsin sett. De var liksom lite spetsiga och så hade de ett stort silverspänne mitt på. Skohandlaren sa att Tom Jones hade såna. Fick en oerhörd craving och snodde helt sonika tvåhundra spänn ur morsans portmonä och klev in och köpte dem.

Skohandlaren, som var van vid att jag kom in med mamma och köpte ordentliga skor, blev väldigt förvånad men hjälpte mig att prova ut.

Kunde ju inte ta hem dem så jag hade mina vanliga fulpjuck gömda där bakom luckan på vinden och sen när det var dags för middag smet jag upp och bytte.

Jag såg det på tvåhundra meters håll nån vecka senare på väg hem efter plugget. Utanför vår port stod morsan och pratade med skohandlaren.

Illa!

Det är en man med glatt humör

1700 sidor alltså.

Lätt redigerad dagbok.

Inget personregister.

Opaginerat.

Om möjligt ännu mer narcissistiskt än att blogga.

Men många av Lasses jobbarkompisar sitter nog där och tar sig igenom hela högen.

De som får pisk har det svårt.

De som inte nämns överhuvudtaget har det ännu svårare.

Kommer det en "Greatest hits" till jul?

Kanske slår jag till då.

På en turné för några år sen hade vi en busschaufför som hette Lars Norén. Det är sant.

Han hittade aldrig till spelplatserna och körde en gång upp på en motorväg åt fel håll.

Till slut fick han kliva av.

Valborgs-värme

Kom nu ketchup så går vi!

Som en liten övergång från det förra inlägget till detta tänkte jag berätta en anekdot ur verkliga livet. Dock inte mitt eget, utan en god väns som hamnat djupt i den fällan jag tidigare försökte beskriva.

Ja, nu var hon visserligen ute ur just fälla nr. 1 men inne i nästa. Separationen var ett faktum och hon var, milt uttryckt, helt förkrossad. Barnen, 4 och 7 och numera varannanveckakids, satt vid köksbordet och väntade på middag.

Makaronerna kokade i vattnet och hennes tårar trillade då och då ner och gjorde det ännu lite saltare. Hon tittade på falukorvsringen och gav upp. Skära skivor. Näe i helvete, tänkte hon och la helt enkelt hela korvfan i samma kastrull som makaronerna och sen fick de koka ikapp bäst de ville.

Det var då det. Nu är hon gladare än någonsin och gift med en annan av mina vänner. Han är vegetarian för säkerhets skull.

Det är vi inte på vår gata och idag gick jag till Mariahallen och köpte fullkornsmakaroner och ekologisk falukorv. Som om det liksom skulle bli lite finare av det. Coolare och bättre. Fåfängt beteende igen på nåt sätt. Som om den söderchicka reklamsnubben bakom i kön först skulle tänka: Hm, korv och makaroner...Gud så svennigt! Men sen när han såg att det var fullkorn och ekologiskt istället skulle nicka gillande och göra tummen upp och fälla en kommentar om klimathot, kolsterol och Volvos rena dieselmotorer och sen klappa mig i ryggen och säga kul att ses vi tar en bärs på Rival nångång...och dina barn kan vara glada att de inte har en pappa som köper vanlig simpel fetfalu!

Det kom aldrig nån kommentar.

Förmodligen för att ketchupen i korgen var vanlig hård-Heinz.

Vacker tass

Igenkänningsfaktorn är hög.

Har läst ut Helena von Zweigbergks "Ur Vulkanens mun" och jag tyckte mycket om den även om jag, som jag skrivit tidigare, hade svårt att andas ibland.

Så många tankar som går genom huvet och som man på ett glasklart sätt verbaliserar för sig själv. Så här ska jag säga. Exakt så här.

Och så blir det, utan att man riktigt förstår hur det gick till, något helt annat som kommer ut. Dörren till mer syre förblir stängd en stund till. Och förnuftet säger: Jaja, det var inte läge. Jag tar det sen. Besvikelsen, ilskan, frustrationen, ensamheten, litenheten, rädslan, otryggheten, viljan, drömmarna, visionerna. Ja allt tar jag sen. Hela livet sitter i väntrummet och man hoppas att nån snart ska komma och bestämma. Ropa upp ens namn och säga: Varsågod, nu är det din tur! Det är nu det är dags att ta det!

Men inte precis just i det här nuet för nu måste vi försöka ha lite trevligt. Och jag ska inte vara jobbig.

Men känslan är ändå en skrikande önskan om att den andra ska se. Ska fatta. Titta inte bort då för helvete. Rör mig. På nåt sätt. Jag går under och sönder annars! Jag står visserligen här och ler och talar om hur skönt och varmt det är i vattnet och sen säger jag nåt snällt och sen svamlar jag nåt om ingenting alls. Och går under och sönder ännu mer. 

Och surheten. Som på ett osynligt sätt smyger sig in förgör. Som - när den väl lärt sig portkoden - hoppar ombord så fort man stänger av väckarklockan och sen följer med som en gammal våt filt över lusten resten av dan. Ända tills man somnar igen. Rygg mot rygg. Äntligen!

- Varför är du så sur?

- Jag är inte sur. Lite trött bara.

- Blev du sur för att jag...?

Det går ju inte. För surheter blir bara så futtiga när de kommer en och en.

Men plötsligt har det blivit ett helt sopberg av dem. Eller en vulkan. Som kan explodera.

Så kommer då ilskan som lava. Arg på allt men mest på sig själv.

En vecka i solen. En dröm. Eller en mardröm.

Har vaknat upp ur båda.

Tisdags-trolleri

Veckans ögonsten!

Volvo Amazon Sport 1959

Vita däcksidor. Tvåfärgad. Och grymt snygg. 

Vad tar ni för valpen där i fönstret?

M fyller år på fredag.

Jag har bett om en önskelista.

Men jag vet redan att den kommer att se ut så här:

1. Hund

2. Hund

3. Hund.

4. Katt

5. Hund

6. Hund

7. Förstärkare

Undrar vilken ras hon föredrar? Vox, Marshall eller Fender...

Pappas kappsäck

Önskar att jag var en sån som bara kunde låta skiten stå i hallen. En som tänker - jag tar det imorrn istället eller i övermorrn, är alldeles för trött nu. 

Sen skulle jag lite förstrött kolla posten, ögna igenom DN som blivit en hel bunt medan jag varit borta. Då skulle jag kanske redan innan jag somnar varit lite insatt i det Norén-drama som utspelat sig på hemmaplan medan jag spelat tragisk komedi i fjärran land.

Men näe! Som en robot på speed tar jag genast itu med väskorna. Sorterar tvätt och packar upp och lägger in i garderoben de cirka åtta tiondelar av kläderna jag aldrig använde. Sen suger jag tag i all annan bråte som ska tillbaka på sin plats - kamera, ipod, mobilladdare, dator, dammsugare, rullgardiner, kakelugn, nationalencyklopedin, flytväst och sånt...som jag packat ner.

Visst är det rubbat!

Så det blir och läsa DN nu. Och annat. Har bara hört om denna dra-åt-helvete-dagbok som dramatikern valt att publicera. Han verkar jättearg. På så många. 

Låter jobbigt. Ilska är så slitsamt att bära omkring. Och så får man så ofta bara på käften själv av den.

Måndags-mjukt

Erfaret grön

Åh jag får rapporter om att det är en alldeles ljuvlig och härlig vår i Stockholm.

Tiden mellan nu och skolavslutningen är lika underbar som det skönaste kill på ryggen.

Snart ska jag gå omkring i den tiden. Snacka lite med björkarna.

Vara lika förväntansfull.

Det du!

Söndags-swing

Grattis! Du har vunnit en fråga!

Trots fyra kvadrupplar höll han undan för de flåsande, vilda och blodtörstiga konkurrenterna.

Det blev en 74- runda och Törnquist vann hela skiten.

Nu vill han  fira och försöker - eftersom det inte går att uppbåda nån korkskruv - därför på ett gymnasialt sätt att slå en vinflaska mot väggen för att korken ska gå ur.

Jag följer detta spännande skeende med en viss skepsis.

Själv klarade jag mig mirakulöst nog att undslippa den allra värsta bottensörjan. De första nio kan betecknas som...ja...lyteskomik, men sen slog jag inte bara bollarna lite bättre utan också mig själv med häpnad.

I afton nån slags bankett och prisutdelning och jag vet inte vad.

Verkligheten, vuxenheten och ansvaret väntar bakom natten.

Håll ut!

In Dublin fair city...

Jodå i Dublin stod det små orkestrar i nästan varje hörn nere i Tempel Bar-distriktet. Guds, eller möjligen Bonos försyn hade i alla fall sett till att de stod tillräckligt långt från varann för att det hela inte skulle bli en total blandning av irländsk folkmusik, afrikansk Kroumata-ambition och A Hard Days Night-bröl. Trevligt var det hur som helst.

Man kan spekulera om exakt hur mycket öl som rinner ner i dessa rödbrusiga machokillar under en enda kväll. Sen kan man fortsätta undrandet genom att tänka på hur många meter av gatorna där det inte blossar upp små bråk. Eller stora. Eller skitstora. De är trots alt fostrade i rugbyanda. Och kanske innerst inne, när fyllan slår till, lika sura som Van Morrison.

Och nävarna dansar i slagsmålet om Sweet Molly Malone.

Idag är en annan dag och det S fruktar mest är regnet. Och ändå har han köpt handskar som är de allra bästa man kan ha i regn. Hur tänkte han där. Och två stycken. Ska han jämföra dem kanske...

Lördags-lur

Moving day

Gick av stapeln på en bana ritad av Hin Håle själv.

Det kom några små ensamma stackars droppar i början men på det stora hela var det uppehåll.

I alla fall när det gäller nederbörd. Uppehåll i skitslagen var det mycket sällan. En luttrad gentleman berättade att dåliga golfslag oftast kommer i serier av tre. Och sen då, undrade jag. Ja sen kommer tre nya förstås, sa han.

På femtonde lekte jag bergsget. En alldeles bedårande upplevelse om allt bara hade handlat om utsikten.

Min rumskamrat däremot är på toppen av helt andra saker. Exempelvis tävlingen som han leder med fem slag inför morgondagens ytterst spännande och avgörande runda.

Har fått mutförslag från andra spelare som vill att jag 1. super ner honom eller 2. har efterfest på vårt rum. Funderar på att försöka få till bägge alternativen. Eller så kanske han blir rökförgiftad av nån cigarr...

I afton Dublin. U2, Guinness och - faktiskt - musslor från himmelen.

Tell you all about it tomorrow.

Snillen spekulerar ultralight

- Det blåser och regnar.

- Å fan

- Ser kallt ut också.

- Mmm

- Ska man ha underställ, tro?

- Ja...man kan ha polotröja också.

- Om man har nån ja. Annars kan man inte det.

- Har du snott mina regnbrallor?

- Jag tog dem i min bag...

- Det är väl inget bevis.

Fredags-finkel

Statler & Waldorf

Styrelsemöte i Café Opera Golfklubb. G. Bronz och S. Törnquist överlägger om någon eventuellt ska bli utesluten, om Johnny Winter är bättre gitarrist än O. Bengtsson är golfare och om vad som bör göras om det skulle visa sig att det finns kleptomanstorkar även på Irland.

Ännu en dag i livet är på väg att ta slut och ikväll är det - eftersom vi är i Johnny Logan-land - självklart schlagerfestival. Två av de mest framträdande artisterna i den vanliga, riktiga festivalen ska kompa. Den ena är P. Isaksson.

Och imorgon är en annan dag!

Torsdags-typ

Lång dag.

Det finns ett talesätt här - Gillar du inte vädret på Irland, vänta fem minuter.

Riktigt så illa har det inte varit idag även om den starka, starka vinden sitter kvar i ögonen och gör dem extra trötta. Har för mig att jag hört nånstans att stark vind kan användas som tortyr. Utsätts man alltför länge kan man bli komplett galen.

Det kan man i och för sig bli ändå. Av lycka till exempel. Det drabbade fiskhandlare Molinder på elvan. Han gjorde så klart en hole-in-one och fick bjuda hela det stora gubbsällskapet på champagne som straff. Självklart ser jag framför mig hur jag gör en eller ett par såna imorrn (undrar om det heter holes-in-one eller hole-in-ones i plural...).

Jag är barnsligt förtjust i genitiv-s - rättar på ett mördande retligt sätt alltid alla som säger fel och som inte lärt sig att det t.ex. heter "Sultanens av Malaysia handbagage..."

Onsdags-ort

Klicka här.

Har inte vi setts förr...?

Roligt och stimulerande när något väcker känslor och skapar tankar.

Så många kommentarer som inlägget om Karismatiska Killar har väl inget inlägg fått tidigare.

Attraktionskonsulter, numberclose, kiss close, bootcamps, bitchshields, peacocking, negging...

Ja där har ni några av glosorna. Förlåt, men jag kan inte annat än dra på munnen en aning.

Luften är fri, scharlataner har alltid funnits och det är tillåtet att tjäna pengar på vad fan som helst så länge det inte är brottsligt.

Jag tänker varken försöka stoppa attraktionskonsulterna eller de som vill delta i kurserna.

Däremot tänker jag aldrig sympatisera med människor eller organisationer som cyniskt gör affärer av andras vilsenhet, rädsla och ensamhet. Oavsett om målet - den inre friden och tillfredställelsen - handlar om att hitta en brud eller en Gud. Visst kan vi bättre än så.

Förmodar att det finns lika många människor som det finns sätt att ragga på.

Och det allra viktigaste är ändå att förstå att man duger. Är en Gustavo, som iklädd cowboyboots skriker ett "Wassup guys? Läget?" och sen snor en på sextusen spänn, vad man behöver då?

Jag är svårt skeptisk.

Du är okey precis som du är!

Det är en sanning. Och den är alldeles gratis.

Det är konstigt men jag tänker på packning

Det har väl med fåfänga att göra. Det också. Alltså det att man packar ner för mycket när man ska iväg några dar.

Jag borde ha svart bälte i att packa, så mycket som jag har rest runt. Jag borde bara kunna lägga upp kläderna på sängen. Veta exakt vad som behövs och sen slänga ner det i en lagom liten väska.

Så kommer det förmodligen aldrig att bli.

Imorrn bitti åker jag till Irland en sväng. Vi blir ett litet gäng - trettinånting gubbar som av en händelse ska bo bara en sandwedge från en golfbana. Så det kommer nog bli nån runda.

En halvtimme från Dublin och dit måste man ju. Hm...vad har man på sig då? Beror alldeles på hur man känner sig. Alltså tar jag med mig några olika möjligheter. Sen är det tre andra kvällar som behöver sina val och varianter.

Och så dagarna då. Tänk om det är kallt...nån tjock tröja måste med. Men tänk om jag spiller kaffe på den efter en sekund...det blir två tjocka tröjor. Och några jeans va...kostym...näe eller jo kanske eller i alla fall kavaj. Just det - nåt att spela golf i om andan faller på. Nåt svalt för man blir ju svettig. Eller just det ja...det är ju kanske kallt.

Ja ni märker hur totalt hopplöst packcentrum i min hjärna arbetar.

Det skulle jag kunna tänka mig att gå en kurs i - att packa smart och lätt. Att hitta rätt!

Så hej där Karismatiske Konrad - här får du en affärsidé!

Nu ska jag ner i källaren och hämta Amerikakofferten.

Tisdags-tåg

Snälla killar får kyssa vackra flickor!

Läste det här.

Jaja, garva inte nu!

Det är ju inte första april så det är förmodligen sant. Pröjsa sextusen spänn och lär dig ragga.

Följ Attraktionskonsultens råd. Vi säger det igen - attraktionskonsult!

Man ska ha cowboyboots och stövla fram mot bruden så det märks säger Pellejönsarna på Charismatic Revolution som firman som leder utbildningen heter.

Vet inte varför jag tänker på Robert Gustavsson i "Torsk på Tallin". Men det är väl för att jag inte tror att han passar i cowboyboots. Attraktionskonsulten har förmodligen en annan uppfattning.

Den att alla är lika.

Lika vilsna. Och gladeligen betalar. I alla fall de som tar kontakt med Karismatiska Klubben.

Grabbar, skit i dem!

Själv brukade jag titta under lugg. Grymt effektivt.

Eller ännu bättre - köp en billig gitarr, ta en snabbkurs och sjung en sång! 

Leende Lycka

Åh en sån konsert!

Var på Cirkus igår och såg James Taylor. Jag kan, eftersom jag den senaste tiden på ett nästan maniskt sett blivit fixerad vid centimetrar, konstatera att James är jävligt lång.

Sen har han en röst från himmelen. Lite som sammet faktiskt. Och när han sen dessutom har en låtskatt som slår det mesta kan det ju inte bli dåligt.

Jo, tänker ni, om han har ett dåligt band. 

Men det hade han inte. Han hade inget band alls utan bara en mycket tillbakadragen klaviaturspelare. Klädsamt och smakfullt broderande.

Jo men om han är tråkig på scen då, den där James, kanske ni säger då.

Men det var han inte. Sällan ser man artister som pratar så bra och alldeles ovanligt smart humoristiskt mellan låtarna. Och som visar diabilder. Han har en del att berätta. Tror att han var ihop med Carly Simon, Carol King och Joni Mitchell. Typ samtidigt...

Men nu har han en annan fru och hon sjunger i en kör som då och då, i inspelat skick, dyker upp på storbilden och lägger änglastämmor. Briljant!

Jag var helt lycklig när jag gick hem och jag tänker sno hela konceptet och göra en egen föreställning av.

Sen åka ut och spela i hallar.

Produktionen blir så liten att vi kanske får plats i just din...

Måndags-minnen

Grodan Boll och Plåt-Niklas

Igår var det städdag på golfklubben. Det putsades och fejades, krattades och fixades så det stod härliga till. Jag och S fick uppdraget att åka runt och måla alla bolltvätt-stolparna i British Racing Green. Jag är grymt imponerad av att någon bara kommit ihåg att det finns bolltvätts-stolpar och att de kanske måste fixas till. Men vi tog vårt jobb på stort allvar och nånstans vid åttan så hade S fått sprayburks-pekfinger. Ungefär som tennisarmbåge. Fast värre om man kombinerar det med ynkligt korband, sa S!

När anläggningen sedan var skinande fin och korvarna och soppan slut så var det då dags att spela lite. En anspråkslös liten tävling över nio hål.

Jag var tragisk. Ett och annat slag som liknade hyfsat, men i stort sett alltså tragisk. Men...som man alltid tröstar med - det är ju så tidigt på säsongen. Det värsta är att jag brukar säga så i september också.

Har ingen aning om de är medlemmar eller inte - men vi stötte på dem på tians green. Och jag vet hur det är. Hur många gånger har man inte burit upp sovande barn från taxin...?

Söndags-sväng

Ikväll

Är han fullast på den mörkblå himlen!

Far och son

Rakade mig noga och satte på mig grå byxor, ljusblå skjorta och en slips som påminner om såna där som de manliga eleverna på engelska universitet brukar ha. Lite guldgul och blårandig. Till det en mörkblå clubblazer med silverknappar. Samt ett par svarta välputsade Churchskor. Såg mig i spegeln och tyckte verkligen att jag såg ut som en riktig pappa. En redig, ansvarsfull, respektingivande och ordentlig pappa. Kort men ordentlig.

Act your age liksom!

Fredagsöl på byrån. Den coola. Inbjuden av sonen som visade mig runt i de fantastiska lokalerna och introducerade mig hit och dit. Salta pinnar och bärs. Och det finns inget härligare än att se sitt barn må bra, vara stolt och trivas och ha jobbarkompisar och eget skrivbord och en sprillans Mac med en skärm stor som Blekinge. Och att kunna berätta saker som den respektingivande men korta pappan inte har en aning om hur det funkar.

Sen tog vi tunnelbanan till Råsunda. Det är också något visst att gå på fotboll och vara söndagsskoleklädd. Man känner sig liksom lite viktig. Som om man satt i styrelsen eller nåt. Eller var tränare för Inter på spionuppdrag. Igår var jag faktiskt till och med lite tjusigare än Rickard Norling tror jag.

Det var en riktig skitmatch. AIK ska vara väldigt nöjda med de där tre poängen.

Det ska jag berätta för grabbarna när jag kommer hem till Milano!

Lördags-lust

Snackar först snackar inte sist

Tänk hur vissa människor bara pågår. Ordordordordordordordochdetalariblandtillochmedpåinandningochtillslutsåorkarmaninteens...

Åkte bil med en sån person häromdagen. Han sa att hans tjej alltid brukar vilja sova när de åker långt.

- Menar du det, sa jag.

De där som pågår har ofta också förmågan att bara berätta totalt ointressanta saker alternativt tala om sig själva. Och de frågar sällan något. Och gör de det så svarar de innan man hunnit andas in.

Min mormor - salig i sin himmel - pågick. Som hon snackade. Morsan hade henne i örat flera gånger om dan på jobbet och det kunde hända att hon bad någon annan hålla luren eller helt enkelt lägga ner den på skrivbordet när det var nåt viktigt som skulle uträttas. Toalettbesök, löneförhandling eller fyrakaffe. När mamma till slut plockade upp telefonen igen hade mormor aldrig märkt att hon varit borta.

Mormor fick ett slaganfall och tappade talförmågan. Så de sista fyra-fem åren var det teckenspråk och ritblock som gällde.

Har en teori om det där. Jag tror att alla har ett visst antal ord på sig. När man föds så viskar någon - kanske Gud - i örat att, här lille vän ska du se. Här får du en påse ord. Ta väl hand om dem för när dom är slut så är dom slut.

Möjligen finns det en väg till nån slags bonus. Kanske om man blir Moder Theresa, Dalai Lama eller nån annan genomskön och god människa. Då finns nog chansen att man kan få en liten, liten ranson till.

Problemet är ju bara det att just den typen av typer sällan bara pågår. De är för bra på att lyssna. Tystnad talar också så håll käft, tänker de kanske.

Läser igenom det här inlägget och hoppas att det inte gäller skrivna ord också.

Då ligger jag illa till!

Råsunda Fotbollstadion kl. 19.00

"Å bönderna de gapar utav fasa"

Vi säger välkomna till Trelleborgs FF!

Fadern, Sonen och Fredagsölen

Jaha, då är det dags för tonårsvecka igen då!

Ska strax cykla ner till citykärnan och äta lunch med två gamla kamrater. Tänk om det är så varm att vi kan sitta ute i solen. Med små plädar över knäna kanske. Som riktiga gubbjävlar.

Råder dock bot på det senare i eftermiddag eftersom den där ohyggligt långe sonen igår sa:

- Fan, kom febi byrån. De e fredasöl! Å vi kan ju sticka derekt ti Råsunda sen.

Jag kommer att vara där. Gå runt och presentera mig - "Ja goddag jag är Adams pappa" och sen fråga hur han sköter sig.

Undrar om de kommer att lägga märke till att jag krympt. Var ute lite under förmiddan och jag tyckte att folk blängde ovanligt mycket.

Fredags-flicka

En totalt värdelös sammitask...

- Men kolla, där är ju den där väckarklockan vi skänkte förra året! Ska vi ta och köpa tillbaks den kanske?

Vi kommer just från årets Indien-basar i M:s plugg.

Den går i första hand ut på att samla in stålar till vän-skolan i Indien och det ska Gudarna, typ Brahma, Vishnu och Shiva veta att det går alldeles prima det. Föräldrakollektivet lägger en halv månadslön var på böcker, chokladbollar, koppvärmare och rollerblades.

I andra hand går basaren ut på att skänka saker - varför inte just de man köpte förra året...?

Till slut har prylarna vandrat runt så många gånger att de når Nirvana.

Dusty...nej, jag menar...

...jag säger bara - Duffy!

Fadersmord

För ett drygt år sen PO-anmälde jag Expressen.

Dom hade varit korkade tyckte jag.

Idag, efter lång tid och en hel del skriftväxling, meddelade Pressens Opinionsnämnd att tidningen fälls för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Alltså för att de, i praktiken, varit korkade.

Gud så skönt det är att ha rätt!

Hälsa!

Kommer just från besiktning. Hälsokontroll. Förra gången var väl i typ andra klass när man fick stå på led utanför doktorns dörr i bara kalsingarna och sen därinne så drog doktorn ner dem och klämde och kände lite på det som skiljer killar från tjejer. Alltså för att kolla att allt var som det skulle. Mycket pinsamt!

Man bör förmodligen undersöka sin hälsa lite oftare.

Nåväl, allt verkar vara som det ska. Svaren på proverna har jag ju visserligen inte fått än, men jag är inte särskilt hypokondrisk och jag antar att allt är toppen. Konditionen var det i alla fall. Och syreupptagningen. Och, konstigt nog, hörseln. Trodde att jag efter tusen år med örat boende i diverse Chinacrash-cymbaler, Marshallförstärkare och Lesleyn hade grava problem. Men icke. Tycker jag säger "va?" lite väl ofta men det måste i så fall vara omgivningen som är otydlig. Eller är det jag som möjligen är lite disträ? Det kunde hon inte svara på, den vänliga sjuksyrran. Som för övrigt lät mig ha både byxor och kalsonger på.

Men en sak var rent förfärande. Jag har krympt. JAG HAR FANIMEJ KRYMPT! Jag bad henne mäta tre gånger och sista gången sträckte jag på mig så att det nästan var löjligt. En och åttitre. I praktiken bara obetydligt längre än Magnus Uggla.

Det där om att min son skulle vara sju centimeter längre än jag stämmer inte. Det är en hel decimeter!

Tänker på vad som kan ha orsakat det. Tunga gitarrer kanske. Eller slitsamt hushållsarbete. Eller helt enkelt livet som lagt hela sin eländiga tyngd på huvud och axlar.

Får ta krafttag och se till att tillvaron blir lätt som helium om jag inte ska sluta som dvärg. Eller det heter det inte längre. Småväxt heter det.

Hade inte Inkvisitions-killarna såna där apparater där de drog ut folk lite...?

Torsdags-tips

Craving!

Men en sån här...kan inte livet bli annat än helt fantastiskt!

Måste ha haha!

Bitte

Är det inte lite kränkande när ens son är sju centimeter längre än man är själv och har varit på ställen i världen där man aldrig satt sin fot?

Identifikation

Nu på sidan 200 i Helena von Zweigbergks roman och det är svårt att andas ibland. Som ett vacuum där den goda tanken oftast blir till något helt annat - exempelvis sin raka motsats - när den dimper ner i verkligheten. Återkommer om den.

På väg hem från skolskjutsen i de branta backarna upp till bergets topp fick jag syn på honom och henne. Runt tjugo. De kanske inte setts på väldigt länge. Eller också hade de bara varit ifrån varann några minuter. Jag vet inte. Såg bara hur de såg på varann. Hur de tog varann i famnen. Hur de kysstes så där fullständigt hämningslöst som bara riktigt förälskade gör. Länge.

Varför slutar vi göra så? 

Löper amok

I dessa dagar - som i förrgår och igår och idag - när kvällstidningarnas löpsedlar är kreativa katastrofer från Helvetet längtar man efter Expressens gamle legendariske redaktionsräv Sigge Ågren. 

Det är 1968 och i Sydafrika har man lyckats med att transplantera ett hjärta för allra första gången - en vit man fick ett av en färgad. Sigge skaldade konstverket:

SVART HJÄRTA

LIKA RÖTT

SOM VITT

Det du, Otto!

Onsdags-O´boy

I Kapernaum

När det finns en lätt nyans av nyupptinad hundskit i luften och det dammar lite om gatan.

Då vill jag spela kula.

Hade glömt att jag minns! Del 5

Vi hade exakt likadana cyklar, jag, Gegge och Janne Gustafsson. Har glömt exakt vad de hette men de var brandgula, hade ganska små hjul, vit limpa och rocketstyre.

- Det var en jäsig cykel, skulle min mormor sagt. Bra ord. Jäsig it was!

Gegge och Janne var två år äldre och gick i sexan i Hagsätraskolan. Jag i fyran i Adolf Hitlers Musikskola inne i stan. Gosskör, vit skjorta och klubbkavaj. I mitten av femman fick jag inte gå kvar där längre. Allmänt ligistartad och helt enkelt en liten värsting och jag hade väl samlat ihop till det, antar jag. Droppen blev när jag ställde mig upp på kristendomslektionen och hävdade att jag inte alls var tvungen att läsa kristendom eftersom det i Sverige råder religionsfrihet.

Vi cyklade mycket. Ner till Ormkärr där det fanns dammar med grodyngel och dit ingen vuxen någonsin tog sig. Vi brukade sitta på ett berg alldeles bredvid järnvägen där godstågen rasslade förbi. Och Expresståg. Det hette väl så för att de var snabba och lika brandgula som våra cyklar. Ibland så la vi mynt på rälsen. Femöringar mest och när ett tåg kört över en sån så blev den jättestor och jätteplatt.

En gång cyklade vi kanske längre än någon människa någonsin tidigare gjort. Bort från torget, förbi Älvsjöbadet och de där stora brandgula (Jesus vad allt var brandgult på den tiden!) byggnaderna som senare skulle bli Mässan, över Årstafältet och till slut kom vi fram till en bro och på andra sidan bron låg själva staden.

Vi vågade inte cykla över den. Då.

Dessutom ville vi fort hem. För det var Sverige-Sovjet i VM på TV.

Vi missade middan. Och matchen.

Sverige torskade med 3-2. 

Lite svinn får man kanske räkna med

Kaffebar var rena rama musikermuséet imorse. 

Vägg-i-vägg ligger en inspelningsstudio och under sjuttio och åttiotalen spelades snudd på 100% av alla dansbandplattor in just där. Oj så många tårar där gråtits och sista ljuva år som levts och mörka ögon och leendet du gav mig. 

Numera har Lennart Östlund släpat dit det som en gång i tiden var Polarstudion och just idag var det Bosse Kaspers Kombos tur.

Så de tog sig förstås en dubbel macchiato inne i vänstra hörnan innan den första inräkningen.

Och där satt redan jag och Johan Norberg och kände oss som såna där day-workers som brukar stå utanför olika grindar och hoppas på att få ett litet knäck för att hålla barkbrödet borta ännu en dag...sen anslöt även Martin Jonsson och då behövde vi bara en bassist.

- Men du kan ju spela Moog-bas, sa Mats Asplén (som numera tydligen heter Shubert...hm...borde kanske byta ut Strömstedt mot Mozart...nej för kaxigt - Ravel eller nåt...Stravinsky...?) på klingande norrländska.

Sen var det bara norrländska för hela slanten och diskussion om hur man egentligen ska uttala croissant när man är västerbottning på ett fik i Stockholm.

Snillen spekulerar ultra-light med andra ord.

Undrar förresten var min Mini-Moog är? Och min  Clavinet? Min Fender Bassman-förstärkare?

Längesen vi sågs!

Tisdags-tilt

Kattastrof?

M har tjatat ungefär hur länge som helst om att få ett husdjur. Hos sin mamma har hon, som alla trogna läsare av denna blogg vet, guldfiskar. Svåra att gosa med säger hon och jag kan hålla med.

- Hund pappa, jag  v i l l  ha en hund!

Minns hur det var när min syrra hade tjatat tillräckligt länge. En dag stod då "Smulan" i hallen. Cairnterrier och bollfreak. Det slutade med att morsan var den som till slut gick ut med "Smulan" när syrran hade annat att göra. Och det hade hon mest hela tiden.

Vis av att ha bevittnat det skeendet så har det liksom inte blivit någon hund här än. Och ingen häst eller pool heller.

Men nu är vi i alla fall kattvakter en vecka till M:s stora glädje. Kattlåda och allt! Själv har jag lite svårt att komma katter inpå livet. Om det beror på att de har stark integritet eller att jag också är katt (Lejon) vet jag inte.

Men den tar sig, kontakten, och nu går jag omkring och tänker så där som man gör när det kommer släktingar eller vänner utifrån och hälsar på. Frågar mig själv oroligt - har hon kanske tråkigt? Borde jag ordna nåt kul? Är skålarna med vatten och mat tillräckligt bra? Vad tänker hon när alla bara plötsligt går hemifrån? Tar hon det personligt och blir sårad av att ingen frågar om hon vill hänga på? Kommer hon att minnas denna vecka som den tristaste i livet?

Ja ja, ska rådgöra med M.

Hon har koll på Kattekesen.

Råsunda Fotbollstadion kl. 20.00

"Och snutarna dom 

spejar å dom tar"

Och även om vi har bortamatch så säger vi 

välkomna till Hammarby IF.

Frågor

Jag såg det på text-tv igår ikväll. Erkänt! Mördat Engla!

Jag blev naturligtvis lika bestört och obehaglig till mods som de flesta andra och tankarna studsade mellan Englas föräldrar och min egen lilla dotter som låg och sov där inne i sitt rum.

Det känns som om den här historien är den första som drabbat henne på allvar. En liten tjej som är lika gammal. Försvunnen.

Och nu detta otäcka och fruktansvärt skrämmande.

Hon såg förstås DN imorse och vi talade om det. Om att det finns människor som är sjuka och som inte förstår var gränserna går. Om ondska. Om att aldrig följa med okända. Om rädsla.

- Det är så svårt att fatta, sa M.

- Ja, sa jag, det är väldigt, väldigt svårt.

En morgon när allt inte längre var som vanligt.

Måndags-måne

Tio i dropp!

Rain - The Beatles

Purple Rain - Prince

November Rain - Guns N´Roses

Fire and Rain - James Taylor

Singing in the Rain - Gene Kelly

Who´ll stop the Rain - Creedence Clearwater Revival

Rytmen av ett Regn - Millas Mirakel

Early morning Rain - Peter, Paul & Mary

A hard Rain´s A-gonna fall - Bob Dylan

Raindrops keep falling on my head - BJ Thomas

Och en liten bonusdroppe... 

Ostadigt

Kvällen är kvav

Jag slår efter myggen

Då äntligen faller

En droppe på ryggen

Jag var fjorton. Lyssnade på Ted Gärdestad och ovanstående rader kommer ifrån en av de allra första låtar jag skrev. Den hette "Regn" och handlade om hur skönt närgånget det var när regnet trängde sig på och tog sig in under tröjan och hittade...mig. Och nån slags längtan att varenda kittlande droppe egentligen skulle vara den där tjejen.

Spelade aldrig in den, men minns melodin fortfarande.

Tittar ut på den grå dagen. Suckar åt dropparna som slår mot rutan. De som på ett liksom överlägset och snudd på triumferande sätt säger: Promenad kan du glömma!

Jag försöker ignorera, men det kommer åt mig. Det gör det. 

Är det så här vi blivit? Jag och regnet. Sura och onära främlingar.

Har läst 118 sidor i "Ur vulkanens mun".

Önskar jag kunde säga:

Det finns inga dåliga relationer - bara dåliga kläder.

Söndags-salva

Nr. 200!!!

Sorry där borta till höger!

I öster stiger solen upp...

Och man ska inte generalisera. Det finns uppblåsta typer överallt. Liksom sköna. Till och med på Vintrosagatan...

Så ni på Östermalm som som eventuellt tog illa vid er av mitt förra inlägg - det gäller inte er!

Konflikträdd? Jag?

Schiiiiit-trevlitt!

Fick just ett sms där det stod - "Jag hatar Östermalm".

Jag har många, många trevliga vänner som bor i den stadsdelen - ingen skugga över dem - men jag kan förstå vad avsändaren menade. Truddeluttskorna och rödbrallorna och inte minst deras fruar kan i vissa fall bli extremt uppblåsta. Nästan sprickfärdiga faktiskt.

Häromdagen på promenaden blev det också väldigt tydligt hur det ser ut. Gör experimentet själv nångång - gå runt Djurgårdskanalen och nån sväng på Karlavägen och ta sen tunnelbanan till Slussen och kliv ut på Götgatan. Det känns faktiskt som att komma till en helt annan stad.

Men min kloka kompis på Linnégatan sa häromdagen att Söder is the new Östermalm.

Det stämmer inte riktigt. Än.

Nu Saga Motion. Sååå Mariatorget!

Tjejbaciller

Många reklamfilmer nu där könsrollerna är riktigt parodiskt uppdelade. Garvar ibland åt dem men lika många gånger får jag ett svårartat ret. Brothers och Sisters till exempel - den där när fyra snubbar som alla ser ut som Sigge Eklund spelar biljard medan tre brudar med Silvstedt i spetsen sitter i en annan del av huset och kladdar med små bakelser. Väntar de på att bordet ska bli ledigt? Ska de göra något kinky med bakelserna? På biljardbordet? Är det Sigge som är konditorn? Hur tänkte byrån där? 

Eller en som är ännu värre. Fyra flickor i jacuzzin och de förmodade pojkvännerna/äkta männen som sitter och tittar på dvd. I en bil. Nej det har ingenting med Norrlands Guld att göra. Har glömt avsändaren men det handlar om att man får två dvd-skärmar på köpet eller nåt...guldägg känns avlägset.

Har jag glömt nån? Jo just det - Telia tror jag. Där grabbarna jämför muskler och tar av sig på överkroppen framför tv:n och tjejerna skakar på huvet. Inte undra på att aktien åker utför.

Eller är det egentligen så vi killar är?

En bakelse, någon...?

Lördags-lugn

Livsmedel

Vad bra det gick! Börja barnveckan med att glömma att handla. Det enda jag lyckades shoppa idag var Helena von Zweigbergks nya roman som jag är väldigt nyfiken på. Är lite avis på att hon och Benke sitter där i varsitt rum och är författare. Låter så härligt och jag vet att jag bara har den där liksom amerikanska romantiska John Irving-bilden framför ögonen. Sådär som jag vill att författare ska ha det. Ungefär ja-det-är-lite-skönt-stökigt-livet-och-kanske-lite-ostädat-i-rummen-och-vi-bråkar-men-är-allra-bästa-vänner-och-allt-kommer-att-bli-bra-men-först-lite-kriser-om-vi-hittar-varandra-bland-alla-böcker.

Och så kör de Volvo-kombi.

Nej, så är det nog inte i verkliga livet.

Men det ska bli spännande att läsa hennes bok.

Och mjölk, bröd, yoghurt och ost och sånt - är det så viktigt?

Tur att vi ska bort på middag...

En påse blandat

Jodå det blev väl lite sent igår. Ute på aktiviteter som jag hörde någon kalla det. Först Råsunda och det var en Herrans nåd att det blev tre poäng. Lite åt hönsgårdshållet skulle jag vilja kalla spelet långa stunder. Och lite panikartat. Sundsvall hade en liten ettrig vänsterspringare som tydligen var islänning. Han såg ut att vara elva år typ men han dribblande som den värsta Messi och var störtfarlig. Honom bytte de ut i mitten av andra. Skulle förmodligen gå och lägga sig innan matchen var slut.

Sen hamnade vi hos en annan fotbollsspelare som numera säljer dammsugarmunstycken och har restaurang. Det var en liten hippa för just den där städprodukten fyllde år och en faslig massa minglande idrottsmän av skilda slag hurrade och sjöng. Mest sjöng dock Sandelin och Ekman som till slut stod på bardisken och fick alla att minnas 1979. 

Vet ni vilken fågel man får om man blandar Jan-Ove Waldner och en Amarone? Och "Äpplet" ramlade inte långt från Päroncidern. Så, ungefär, var det på den krogen igår.

Alltnog, tonårsveckan är över och med hjärtat fullt av längt efter M, S o A ser jag fram mot den kommande. Gud så skönt med barn och fredag och härligt.

Min stora son är i Berlin. Med jobbet. Hur sjukt är inte det då...?

Minns för en kvart sen när vi just baxat hem honom från Danderyd och BB och han skulle finna sig tillrätta där i den lilla, lilla korgen den första kvällen. Vi låg och lyssnade på hans små ljud och plötsligt började hans mamma att storgråta.

- Vad är det, undrade jag.

- Jag tänker på när han ska komma hem full första gången, hulkade hon fram.

- Men du, sa jag. Var inte ledsen. Det är fruktansvärt långt till dess.

Fredags-frukost

Råsunda Fotbollstadion kl. 19.00

"Och bönderna de gapar utav fasa..."

Vi säger välkomna till GIF Sundsvall!

Rattar bäst som (sk)rattar sist

Infrastrukturminister Åsa Torstensson petade bort en efterhängsen liten bit savoykol, som fastnat mellan två tänder, och avfärdade förslaget direkt. Hennes analys var blixtsnabb och glasklar. 

Hm...undrar om hon själv babblar mycket i telefon när hon kör bil. Eller hon är centerpartist förresten och kanske inte ens har körkort. Men telefon har hon säkert. Och hennes man har nog bil. Om hon har man alltså. (Varför är jag så förbannat fördomsfull att jag tror att hon är gift med en bonde...?)

Förslaget var hur som helst det där gamla - i förarstolen ska man bara få prata i mobilen om man har "hääändsfrii". Klokt kanske många tycker. Händerna på ratten och spaken och blicken rakt fram.

Har ibland sms:at i hiskeliga hastigheter. Det borde vara förbjudet och det ska jag aldrig mer ägna mig åt. Lovar! Men att tala - håller med Åsa. Det är inte själva snackandet som är problemet utan vad man snackar om. Och hur. Bråka är inte lämpligt. Bli ledsen kommer inte på frågan. Eller besviken. Eller upprörd. Gör det straffbart att överhuvudtaget få någon känsla som avviker från den som bor i det där rutiga tyget som klädde alla bilhjälmar. Eller den som infinner sig när man hör ordet "trafikutskottet". 

Förmodligen kan det också vara förenat med en viss livsfara att bli alltför glad. Eller kär och längtig. Då kanske man gasar på alldeles extra för att komma fortare fram.

Så, kära vänner, det förbjuder vi.

Och så förbjuder vi - givetvis - samtidigt att ha passagerare som vi skulle kunna råka i dylika samtal med.

Men låt för den sakens skull inte bli att ringa upp någon och språka lite när ni sitter där på Söderleden, E4:an eller Odengatan. Börja med frasen - "ett sånt väder vi har fått" och fortsätt sen i den stilen. Våga inte komma in på något som kan få pulsen att skena. Och nu förutsätter jag att vi alla har blivit så kloka att vi inser att vädret är väldigt svårt att påverka.

Lika svårt som en minister.

Expertkommentatorer

Vill bara säga att jag självklart läser alla era kloka, snälla, insiktsfulla och roliga kommentarer.

Alla ni som skriver gör dagen till en bättre dag. Natten till en bättre natt. Så tack!

Det här är för er!

Torsdags-teleskop

Möte på Metronome

                                                                                             Heja Brolle!

Det är inte att tänka på

En dålig känsla, en sorg eller ett elände kan få fatt i hjärnan ibland. Så till den milda grad att det inte är möjligt att tänka på något annat. När jag någon gång hamnat i en sån bana har jag tänkt att det självklart inte finns någon tillfredställande lösning runt just närmsta hörn, men att ändå en tanke som läggs till en annans som läggs till ytterligare en såsmåningom hittar fram till solen.

Glöm det! Så fel jag haft!

I alla fall om man ska tro det jag igår läste i Svenskan. Tankar är bra om de går utåt - "hur ska jag få i den här skruven? Jo, jag försöker med en skruvmejsel" och vips har man löst ett litet problem. En tanke kan också vara användbar i kreativa processer - typ när man ska skriva en födelsedagsvisa på rim till farmor eller nåt annat skoj.

Vänder man däremot tanken inåt är man helt rökt, menar JoAnne Dahl som är biträdande professor i psykologi i Uppsala. Hon säger att tankar som används för att försöka bemästra psykisk smärta bara gör det värre. Så hon tycker att vi inte ska tänka på misstaget vi kanske gjort eller den älskade vännen som just gjort slut. Tänk inte på det! Lev! Acceptera själva smärtan. Gör den till en kompis, sa Bill. Ja, en följeslagare, vrålar Bull i munnen på JoAnne i Uppsala och metoden heter ACT (Acceptance and Commitment Therapy).

Själv grubblar jag en smula över hennes metod och känner nog ändå att tankar ibland kan vara som plåster. Att såren därinne allt måste få bli lite baddade av en och annan skön fundering. Hur orimlig den än kan tänkas vara när den tar sina första stapplande steg blir den väl till slut ändå rimlig. När en ny läggs till. Och en ny och en ny och en till och en till och ännu en ny.

Tänk - det blir bra till slut.

Onsdags-ok

Hade glömt att jag minns! Del 4

Vi bodde i nummer 40. I 42:an bodde Cissi och Floyd med sin mamma. Deras pappa var bara där ibland. Oklart om han bodde där och om han och mamman var ihop. I alla fall spelade han elorgel och var svart. Det var konstigt att de sa att han var svart tyckte jag för han såg mycket mer brun än svart ut. Vissa sa neger.

En gång fick jag följa med Cissi och Floyd och Jimmy, som deras farsa hette, när han skulle spela elorgel på "Jätten Finn". Det var en Ålandsbåt.

Hade aldrig varit på Ålandsbåt innan och aldrig heller sett så många enarmade banditer på en gång. Förstod ju förstås inte varför de kallades just så. Men det lät lite coolt.

Jimmy hottade på sin Hammond och vi drog i banditerna och jublade åt körsbär och klockor. Och köpte godis.

Minns inte om vi nånsin åt vanlig mat på båten. Efter ett tag var det elorgel-paus och Cissi, Floyd och jag skulle sova i en hytt som låg långt, långt ner i båten medan Jimmy skulle fortsätta spela.

Vi låg och snackade ett tag och sen måste jag somnat till en stund. Vaknade av att Jimmy stod naken mitt på golvet och pussade på en lika naken tant. Det var kolsvart i hytten så hon syntes mycket tydligare.

Det verkade som om de var lite fulla.

Sen när vi kom tillbaka till Hagsätra tror jag att min mamma skällde på Jimmy för att vi inte hade ringt på hela dygnet.

Jag berättade aldrig det där om Jimmy och tanten.

Vi som alla hade ratt

Igår var det grillar av olika slag. Den första satt på en vit (som nu tydligen är den allra hetaste färgen när det gäller bilar) Volvo XC60 stod att beskåda i den ruffiga utställningslokalen på Kungsholmen. Projektledaren berättade att de "faktiskt" var väldigt stolta över den och att den "faktiskt" också var den säkraste Volvon som någonsin byggts. Blev lite förvånad över de där, med jämna mellanrum, återkommande "faktiskt". Är det så att de lider av dåligt självförtroende i Göteborg? Som AIK i Borås, typ...

Och är det egentligen riktigt modernt att lansera ännu en stadsjeep mitt i denna klimathärva? Ja, ja det var en diesel.

Och snygg var den! Och säkert skön att köra.

Nästa grill serverade Pata Negra, Bonterra Zinfandel och - kors i taket - fläsklägg med rotmos.

Udda! Jag rullar!

Sug på den!