Rattar bäst som (sk)rattar sist

Infrastrukturminister Åsa Torstensson petade bort en efterhängsen liten bit savoykol, som fastnat mellan två tänder, och avfärdade förslaget direkt. Hennes analys var blixtsnabb och glasklar. 

Hm...undrar om hon själv babblar mycket i telefon när hon kör bil. Eller hon är centerpartist förresten och kanske inte ens har körkort. Men telefon har hon säkert. Och hennes man har nog bil. Om hon har man alltså. (Varför är jag så förbannat fördomsfull att jag tror att hon är gift med en bonde...?)

Förslaget var hur som helst det där gamla - i förarstolen ska man bara få prata i mobilen om man har "hääändsfrii". Klokt kanske många tycker. Händerna på ratten och spaken och blicken rakt fram.

Har ibland sms:at i hiskeliga hastigheter. Det borde vara förbjudet och det ska jag aldrig mer ägna mig åt. Lovar! Men att tala - håller med Åsa. Det är inte själva snackandet som är problemet utan vad man snackar om. Och hur. Bråka är inte lämpligt. Bli ledsen kommer inte på frågan. Eller besviken. Eller upprörd. Gör det straffbart att överhuvudtaget få någon känsla som avviker från den som bor i det där rutiga tyget som klädde alla bilhjälmar. Eller den som infinner sig när man hör ordet "trafikutskottet". 

Förmodligen kan det också vara förenat med en viss livsfara att bli alltför glad. Eller kär och längtig. Då kanske man gasar på alldeles extra för att komma fortare fram.

Så, kära vänner, det förbjuder vi.

Och så förbjuder vi - givetvis - samtidigt att ha passagerare som vi skulle kunna råka i dylika samtal med.

Men låt för den sakens skull inte bli att ringa upp någon och språka lite när ni sitter där på Söderleden, E4:an eller Odengatan. Börja med frasen - "ett sånt väder vi har fått" och fortsätt sen i den stilen. Våga inte komma in på något som kan få pulsen att skena. Och nu förutsätter jag att vi alla har blivit så kloka att vi inser att vädret är väldigt svårt att påverka.

Lika svårt som en minister.