onsdag 16 april 2008

Bitte















Är det inte lite kränkande när ens son är sju centimeter längre än man är själv och har varit på ställen i världen där man aldrig satt sin fot?
Upplagd av kl.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Gokväll Niklas,
Och då tittar jag upp och säger förmanande till min Ted, 189 över havet, " nu kommer Du inte hem försent ikväll, imorgon är det skola"
Lugn pappa, ( pappa = 182 cm kort... ) jag är myndig och mycket längre än vad Du är, dé é lugnt!
Och jag känner mig hyffstat lugn och stolt på något sätt!

/GB

16 april 2008 kl. 20:10
Suzesan sa...

Hahaha kränkande va!*ler*
Jag vet inte hur lång du är så jag vet inte om det är långt eller kort:)..bara skojade...!
Tänk vad han har och jobba på för att nå upp till att konkurrera med dig då. Fast han tävlar kanske inte med farsan. Många barn gör det. Min dotter tävlar i allt hon gör. Hon har mig som idol och det kan bli lite jobbigt. Ibland om jag gör nåt så berättar jag inte det för henne, för då ska hon göra likadant. Jag försöker lära henne att man är uppvuxen i olika generationer och har olika förutsättningar. När hon var hemma nu i helgen så önskade hon att hon inte var vuxen. Då känns det som man är tillbaka på ruta ett*ler och suckar*
Har man hörlurar på sig när man hör denna och spelar högt så drunknar man i musiken. Gitarr? Cat Stevens. Han hanterar gitarren nästan lika bra som du;) Så fin den är.
Nu ska jag se "Men in tree" det är så bra. Tack för en härlig blogg dag. Have a nice evening. Gute abend;)Sov Gott
Puss Kram
/Susanne i Halmstad

16 april 2008 kl. 20:14
Anonym sa...

Jag vet hur det känns!
Jag har barn som är längre än mig och barn som mycket snart är det...
Jag har märkt att det är en slags sport för dem att bli längre än mig. Kanske inte så svårt, jag är inte så värst lång.
Värre är när de börjar antyda annat om ens allmänna töntighet eller ålder. Jag sa "tyken" idag. "Vilket mormorsuttryck" sa en tonåring till mig.
Jag stänger in mig med instrumentet och spelar lite Stenhammar som tröst.
De är i alla fall stolta som tuppar över att ha en musikermamma. Man får vara glad för det lilla...

hälsn Rebecca

16 april 2008 kl. 21:37
Susjos sa...

Haha, ja, båda mina killar är mycket längre än mej numera,fast jag tycker inte det känns så länge sedan som de var små,mycket små..
Som tur är de fortfarande världens goaste!

Kram
Susanne

17 april 2008 kl. 08:56
Anonym sa...

I know the feeling:) Att sonen skulle växa om mig visste jag, det där att han far omkring på ställen där jag aldrig satt min fot (men gärna skulle) känns tufft! Men det är faktiskt bara kul - man önskar ju ALLT det goda till de små liven ;-) eller hur!

PS. Såg en mycket bra match på Berhn arena igår kväll!

17 april 2008 kl. 09:32

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)