Kattastrof?

M har tjatat ungefär hur länge som helst om att få ett husdjur. Hos sin mamma har hon, som alla trogna läsare av denna blogg vet, guldfiskar. Svåra att gosa med säger hon och jag kan hålla med.

- Hund pappa, jag  v i l l  ha en hund!

Minns hur det var när min syrra hade tjatat tillräckligt länge. En dag stod då "Smulan" i hallen. Cairnterrier och bollfreak. Det slutade med att morsan var den som till slut gick ut med "Smulan" när syrran hade annat att göra. Och det hade hon mest hela tiden.

Vis av att ha bevittnat det skeendet så har det liksom inte blivit någon hund här än. Och ingen häst eller pool heller.

Men nu är vi i alla fall kattvakter en vecka till M:s stora glädje. Kattlåda och allt! Själv har jag lite svårt att komma katter inpå livet. Om det beror på att de har stark integritet eller att jag också är katt (Lejon) vet jag inte.

Men den tar sig, kontakten, och nu går jag omkring och tänker så där som man gör när det kommer släktingar eller vänner utifrån och hälsar på. Frågar mig själv oroligt - har hon kanske tråkigt? Borde jag ordna nåt kul? Är skålarna med vatten och mat tillräckligt bra? Vad tänker hon när alla bara plötsligt går hemifrån? Tar hon det personligt och blir sårad av att ingen frågar om hon vill hänga på? Kommer hon att minnas denna vecka som den tristaste i livet?

Ja ja, ska rådgöra med M.

Hon har koll på Kattekesen.